Var på rul igår och fick ett tungt besked

Det är så märkligt... jag gjorde ju abort efter att pojken dött men jag fick faktiskt välja. De bad om ursäkt för att jag inte kunde vara på gynavdelningen direkt, de hade inte plats förrän en vecka senare, och sa att de förstod att det kändes helt vettlöst - men att jag kunde få vara på specialistförlossningen redan nästa morgon. Lovade att det var eget rum och att jag inte behövde springa runt bland blivande mammor (även om de flesta just där ju inte mår så bra). Jag valde då specialistförlossningen hellre än att vänta.

Oj vad jag lider med dig. Det kändes som att det var mitt inlägg... Vi är i nästan samma situation och den är hemsk! Vi har iof inte ännu fått rådet att avbryta graviditeten, men utifrån vad vi kunde förstå på UL igår så ser det inte bra ut. Var på UL igår. Allt såg till en början bra ut, bebisen gapade, sprattlade, sparkade, knöt sina händer, hjärtat, ryggrad, njurar...allt såg bara finfint ut. För första gången sen jag blev gravid kändes graviditeten verklig och jag insåg att jag faktiskt har ett liv därinne. Men så kom då bakslaget när barnmorskan skulle mäta huvudet. När vi såg det uppifrån såg man att det såg klart "defekt" ut. Hon sa på en gång att vi hade en tydlig avvikelse här. Efter några minuter kom en läkare in och konstaterade samma sak. Tyvärr kunde de inte säga mer än så utan nu ska vi iväg på ett andra UL i Umeå imorgon för att få en second opinion. Nu vet vi iof inte vad som kommer hända imorgon, men med tanke på gårdagen och att vi varken kom därifrån med ett födelsedatum eller UL-bilder är vi nu inställda på det värsta och att morgondagen kommer innebära att vi måste fatta ett mycket grymt beslut. Jag har varit helt knäckt sen igår. Min sambo har en något mer pragmatisk syn på det hela och låter inte alls sorgen komma fram på samma sätt som jag. Han lyssnar på mig, kramar mig o ger mig tröst, men låter i övrigt livet rulla på som vanligt. Har pratat både med min familj och ett par underbara vänner och det känns lite bättre för varje gång. Jag beräknas vara i v 20. Det känns hemskt att behöva vänta i en hel vecka innan socialstyrelsen har sitt fredagsmöte igen. Denna väntan och ovisshet tär så det inte är klokt!

Jag önskar all styrka i världen till dig och din kille och att ni tar hand om varandra på ett fint sätt. Vet inte vad jag mer ska säga...

stor kram 

Jag tycker det är så fruktansvärt! Mina ögon blir helt blanka och blir helt kall i kroppen! Usch vad jag tycker synd om er.. Kan inte ens tänka mig hur det känns att få uppleva en sådan mardröm! 

Jag tycker det är så orättvist, vissa personer som inte är lämpade att bli föräldrar, får barn hit och dit och de är friska fina barn! Medan fina människor som skulle bli toppen föräldrar och verkligen har längtat, får uppleva såna här hemska saker.. Jag tycker det är så hemskt.. Vet inte vad man ska skriva, bara att jag lider mer er och beklagar verkligen! Å jag hoppas att allt går bra för er

Kram 

Nu har vi träffat kuratorn, barnmorskan och läkaren från i måndags var också med. Vi eller rättare sagt jag skrev på papper för aborten, lite konstigt att pappan inte har något att skriva under på men men. Sen bestämde vi hur vi ville ha det efteråt. Vi valde att säga hej då, hålla i, titta,ta kort på en stund på rummet. Sen får de bära bort barnet och lägga han eller hon i en kista. Sen blir det kremering och askan ska spridas i minneslunden i den kyrka vi tillhör. Jag ska också ta med mig en filt till bäbisen. 

Det var fortfarande fullt på gynmottagningen men eftersom det inte fanns någon tvekan på att inte min abortansökan ska gå igenom skulle barnmorskan försöka ordna så att jag får ta tabletterna på lördag och komma och föda på måndag. Men som det såg ut just nu kommer jag få ta tabletterna på söndag och föda på tisdag.
Jag berättade vad jag tyckte om det här med möten bara på fredagar och att folk i den här situationen aldrig kommer orka kämpa för att det ska bli en lagändring och att det bara är så fel. De hade ju giiiiivetvis inget med det att göra så jag väntar mig inte att de kommer föra frågan vidare.

Barnet kommer leva och må bra ända tills jag tar pillren. Frågan är hur man gör när man ska stoppa in pillrena i munnen utan att bryta ihop. Och vad man gör medan man väntar på den sista sparken... och vad man gör när man vet att man sen har ett död barn i magen. Fy fan.

Jag blev sjukskriven till 26 aug, sen fick jag ringa och förlänga det om det behövdes.

Om jag blir gravid en gång till fick jag lovat att bli undersökt så tidigt det bara går för att se om fostervatten finns, i vecka 12 (12+0) med vul. 

Eftersom jag behöver vänta så länge nu så kommer jag föda när jag är i vecka 20. (19+0 eller 19+1)........            

Emsen> Men hinner ni göra ultaljudet innan mötet imorgon eller måste ni vänta till nästa vecka? Det är ju alldeles för grymt. Jag kan ju bara säga att jag förstår hur dåligt du mår!

Kramar

Ja, jag tycker fortfarande att det verkar oprofessionellt. "Här har vi problem med bemanningen, och det kan ni väl ha förståelse för, ni som bara befinner er i ert livs värsta mardröm?" Alltså, finns det inte personal så finns det inte, men de kunde väl bemöta er på ett bättre sätt? Typ, "Vi förstår att det här är hemskt, vi jobbar på att lösa det så fort vi kan. Finns det något vi kan göra för er under tiden?" eller ngt sånt. Som i Kantarellkisses fall, då gick det ju tydligen att fixa med lite bättre attityd. Blev du erbjuden sömntabletter? Man behöver ju inte få jättemånga, men ett par stycken för att ta sig igenom tiden fram till tablett, och mellan tablett och  födseln i alla fall.

Det låter så fint som ni tänkt ut det efteråt, jag tror det blir en fin, om än oändligt sorglig, stund.

Förresten - ni har en fin planering till efteråt! Se till att ta många många bilder, och detaljbilder kan vara väldigt fina. Det ångrar jag, jag är å andra sidan tacksam att jag åtminstone hade sinnesnärvaro nog att ta 3 bilder med mobilen, men det går ju inte att zooma dem och de är dåliga eftersom det var mitt i natten och jag hög som ett hus... det är en sån ånger jag har. Jag hade velat ha bilder på de perfekta fötterna jag inte kan mer än ana på mina bilder, hans fina fingrar med små små naglar... Och jag hade velat ha bilder där mina händer var med så att man kan se hans storlek.

Det jag kanske ångrar ännu mer är att jag inte ens kom på tanken att göra fotavtryck. Eftersom ert sjukhus verkar lite *hrm* sämre planerade så kan det tänkas att de inte heller minns det. Så om du tänker att du kanske vill ha dem - be om dem när ni kommer in. Och be igen när barnet kommit så att de inte glömmer. Handavtryck kan vara knepiga så tidigt men det borde faktiskt också gå eftersom er ändå är lite större än min pojke var.

Jag beklagar det ni behöver gå igenom. Har inte förlorat ett barn men däremot två syskon varav ett på liknande sätt som er. Min bror hade cystor på njurarna så han hade inga utvecklade lungor när det upptäcktes i v 36. Orsaken till cystorna var att han inte kunde kissa då det låg en hinna över snoppen så allt urin samlades i njurarna och slutligen i cystorna.

Han föddes senare runt bf och blev 10 tim.

Ta hand om er och låt dig gråta, skrika, vara arg eller vad du nu känner. Tvinga det inte inne!

Kram från mig!