Var på rul igår och fick ett tungt besked

Åhh, jag känner så med er!!! Vi fick också vänta. Det är omänskligt, fruktansvärt att känna sparkar, när man vet vad som ska hända.

Jag kände att några (inte alla, men alltför många) inom sjukvården och i omgivningen, bagatelliserade det hela. Tyckte att vi skulle börja jobba medan våra älskade änglar fortfarande låg i väntan på kremering, för att det skulle vara bra för oss, och så. Det var det inte. Jag kände mig väldigt pressad att "rycka upp mig", och vill bara förmedla att det ska inte ni göra. Att gå igenom detta är bland det tyngsta man kan råka ut för i livet, i alla fall har det varit det för mig. Det blir mycket bättre med tiden, men det är ingen liten sak som ni kan eller ska rycka upp er från.

Om ni vill, titta och håll. För mig har det varit det finaste, viktigaste minnet i all sorg.

Vi är nog många som varit med om detta som önskar att vi kunde hjälpa  på något sätt, men det kan vi ju inte. Det är bara hemskt, och ni har ju faktiskt inget annat val. Styrkekramar!

Nej, jag vet inte heller vad jag ska säga. Både för er och er lilla ängel vore det ju verkligen bäst att göra det så fort som möjligt, och så fick inte ens något besked om hur länge du kan behöva gå såhär? Det är ju tortyr!

Kan någon hjälpa dig och ringa och tjata på dem, så att du åtminstone får ett datum, eller helst prioriteras och tas in? Jag förstår att du inte orkar, men kanske någon släkting eller nära vän?

Om namn, tvekar ni det allra minsta så tänk ut namn! För många känns det bättre. Jag har namn på mina tvillingar, men bara för mig själv. Min man tyckte att det skulle kännas ännu jobbigare med namn, men jag har döpt dem för mig själv. Det kändes, och känns, viktigt för mig.

Ja, jag tycker fortfarande att det verkar oprofessionellt. "Här har vi problem med bemanningen, och det kan ni väl ha förståelse för, ni som bara befinner er i ert livs värsta mardröm?" Alltså, finns det inte personal så finns det inte, men de kunde väl bemöta er på ett bättre sätt? Typ, "Vi förstår att det här är hemskt, vi jobbar på att lösa det så fort vi kan. Finns det något vi kan göra för er under tiden?" eller ngt sånt. Som i Kantarellkisses fall, då gick det ju tydligen att fixa med lite bättre attityd. Blev du erbjuden sömntabletter? Man behöver ju inte få jättemånga, men ett par stycken för att ta sig igenom tiden fram till tablett, och mellan tablett och  födseln i alla fall.

Det låter så fint som ni tänkt ut det efteråt, jag tror det blir en fin, om än oändligt sorglig, stund.

Du har ju faktiskt inget riktigt val. Det skulle ju inte vara ett dugg bättre för er ängel att leva en månad eller två till i din livmoder, det vore ju bara värre för honom eller henne. Så tänkte jag när jag tog tabletterna. Och så tog jag sömntabletter när jag kom hem, för jag stod faktiskt inte ut med att vara vaken. Be att de ger dig ett par stycken om du känner att du skulle vilja ha det.

Fotavtryck, foton och att lägga med filt är otroligt viktigt. Ni låter helt inställda på att ta vara på stunden efteråt, och det är det bästa man kan göra, tror jag.

Sedan vill jag bara säga att man mår bättre till slut. Ni har ju redan en dotter såg jag, och hon kommer att hjälpa er, och ni henne i sorgen. Jag avbröt för ett och ett halvt år sedan, och idag skulle jag säga att jag är en rätt lycklig människa, även om jag fortfarande gråter över mina änglar nästan varje dag, vid något tillfälle. Det är en sån stor sorg, men det påverkar inte hela mitt mående längre, om du förstår hur jag menar? Man kommer dit, även om det tar tid. Lång tid.

Styrkekramar!

Tänker också på er. Ta vara på stunden med er ängel!

Grattis till Ayla! Vilket vackert namn.

Minneli, om du undrar hur det är att tycka olika om vad som har hänt, om att inte vara överens med sin man, så inboxa mig gärna. Vi hade det jättejobbigt med det, och jag tror verkligen inte att vi har några goda råd att ge, men om du vill höra på vilka sätt vi har reagerat olika berättar jag gärna för dig.

Styrkekramar inför tiden som kommer!