Var på rul igår och fick ett tungt besked

Grattis till er lilla flicka Ayla och jag beklagar att hon inte fick stanna hos er. Vi gick igenom precis samma sak i december förra året, i underkant med fostervatten och man misstänkte missbildningar på urinblåsa, njurar, hjärta och hon var mycket tillväxthämmad osv. Vi fortsatte med flera UL efter RUL för att försöka få veta så mycket som möjligt under en månads tid, men till slut förstod vi att hon kommer aldrig kunna överleva hur gärna vi än ville det, så ungefär i vecka 22 (egentligen lite mer) avbröts graviditeten. Hon vägde då bara 183 gram och var 21 cm lång.

Det dröjde ett par månader innan vi fick obduktionsprotokollet. Det hade faktiskt blivit klart bara några dagar efter hennes födsel så jag vet inte varför det dröjde innan vi fick det. Men sen skulle de undersöka hjärtat ytterligare så det fick vi vänta på lite till på.

Jag var sjukskriven i sex veckor efter förlossningen. Jag var helt förstörd både psykiskt och fysiskt eftersom jag hade varit sjukskriven hela hösten pga hyperemesis gravidarum (fruktansvärda kräkningar dygnet runt) så jag behövde verkligen tid att återhämta mig, och då tyckte jag ändå att jag var tidigt tillbaka när jag kom och började direkt på 100 %... Så ta all den tid du behöver, det kan behövas! 

Jag pratade med en läkare idag och jag blev sjukskriven en vecka till.

Till mig sa de att obduktionssvaret kommer efter 3 månader. Men det varierar säkert från ställe till ställe.

Jag blödde i 1,5 veckor, fick sedan smärtor i magen och korsryggen och livmoderinfektion konstaterades, hamnade in för skrapning. Sen slutade det. Men sen har jag haft blödningar i flera dagar hela tiden med några dagars uppehåll emellan. En vän vars fru fick missfall sa att det för henne tog nästan ett år innan mensen blev normal igen. Jee... 

Jag var med om motsatsen. Innan jag blev gravid (genom embryodonation) hade cykeln helt gett upp och fungerade inte alls. Sedan efteråt har det faktiskt fungerat, konstigt nog. Men jag hade mycket blödningar i början. Jag gjorde skrapningen samma natt (vilket av din berättelse känns som en fördel) när de inte var säkra på att hela moderkakan var ute. Först hade jag avslag och mindre blödning i kanske 2 veckor och sedan blev det en bara nästan konstant blödning, med någon dag emellan här och där. (Och fick bakteriell vaginos för att jag hela tiden blödde). 5 veckor efter avbrytandet ökade blödningen och jag tolkade det som att det var mensen som kom och liksom hakade i avslaget. När den blödningen var över (dvs efter att jag blött nästan konstant i 6 veckor) slutade alla skvättblödningar och jag fick tillbaka mensen 26 dagar senare och sedan har det flutit på i 26-dagarscykler.

Så det blir inte alltid tokigt efter ett avbrytande, för mig verkar det ju snarast som att kroppen glömde att den lagt av med allt vad ägglossningar och mens heter. Vilket jag är tacksam för eftersom jag snart kan få försöka igen.

Jag blödde i 1,5 vecka, sen slutade det i 1,5 dag och nu har det börjat igen. Triiiist.

Kantarellkisse: det låter ju bra så. Jag är nu inne på min andra livmoderinflammation så jag kan inte försöka innan alla kurer är slutätna.

Idag fick jag meddelande om att jag får obuktionssvaret den 27, alltså 3 månader och en vecka efter avbrytandet. 

Det är så himla tungt att behöva vänta på att ens få försöka... För mig gick ju själva den läkningen bra (hoppas jag, vill inte fundera på om livmodern kan ha tagit stryk - det är ju trots allt väldigt ovanligt) men de upptäckte cellförändringar när jag var i vecka 12 som jag var tvungen att operera innan jag fick göra nya försök. Plus att logistiken för att göra utlandsförsök är rätt massiv. Men nu opererades jag för två veckor sedan och har fått första mensen efter det igår. Jag börjar ge mig själv sprutor inför försöket imorgon och sedan gör jag återkontroll efter operation nästa tisdag. Är allt som det ska då och det fortfarande går att föra in en kateter i livmodern (i ovanliga fall kan livmodermunnen läka igen men då borde jag fått problem med mensen också) får jag göra nytt försök framåt slutet av månaden. Då har det nästan gått 6 månader, och det har varit så himla dryyygt...

Jag har fortfarande inte fått obduktionssvaret men de har ringt och sagt att det inte kommit än. För mig är det dock okej eftersom kromosomsvaret och mina infektionsprover kom tidigare och båda visade på avvikelse respektive infektion som kan ha smittat honom också. Så vi förväntar oss absolut inget annat än att obduktionen bekräftar kromosomavvikelsen. Felen verkar helt enkelt ha varit slumpartade och framför allt hos honom, vilket är förfärligt men positivt för en kommande graviditet.

Idag började jag jobba. Är helt slut, trött och frusen ikväll. Men det var ju inte så oväntat. Men jag är lite nojjig nu över alla lyft jag måste göra i jobbet och vet inte om jag inbillar mig att det känns konstigt i magen och längre ner.

Alla på jobbet var jättesnälla idag, en kollega började grina när hon såg mig. Det var väl sådär, hon tycker ju synd om mig men jag känner att jag kanske inte kan hålla tillbaka tårarnra då... men jag klarade mig.   

Jag har inte hört något om obduktionen och jag har inte fått ngt meddelande än om att hon är på minneslunden.    

kantarellkisse: Oj nej för cellförändringar. De fick väl bort allt?

Ja, det är så mycket roligare att försöka än att sörja...

minneli: Vår lilla är i urnelund. På något sätt skönt, en del som är avslutad liksom. Inget vi kan göra för henne nu mera. Nåjo, gå dit på besök och så, men ändå. 

minneli> Det är faktiskt väldigt jobbigt de där första dagarna på jobbet. Jag ville mest bara sjunka genom jorden och försvinna. Istället fick jag antingen kramar eller att människor liksom gled undan. Och när jag började träffa mina klienter var det alla frågor om vart magen tagit vägen (de jag jobbar med är inte friska, man kan inte förvänta sig att de har såna spärrar att de inte frågar rakt ut - fast de menar inget illa). Successivt blev det bättre. Nu känns det avlägset att det var så ångestframkallande att behöva gå dit.

yenealems mamma> Min lille finns också i en urnlund, fast jag är inte helt hundra på att det är samma i Sverige som i DK (?) Här är det som mindre enskilda gravar för kremerade, och man har gravsten precis som vanligt. Jag hade egentligen tänkt mig askgravlund som är mittemellan minneslund och gravplats (ingen egen sten men man kan vara med och lägga ned askan i en gemensam gräsmatta) - men den var så strikt på min kyrkogård att urnlunden blev bättre. Urnlunden är lite mer som en park, med träd och gravar inemellan. Gravstenen kom upp i augusti och jag kan verkligen känna så nu - att en del är avslutad med det. Jag kan besöka, men det levande livet är avslutat.

Jo, cellförändringarna kändes väl sådär... som någon slags hånfull topping på allt annat. Förmodligen har de fått bort allt, och om de fått det är det ändå tillräckligt för att vi ska kunna avvakta ett år med ny op om jag blir gravid igen. Svaret kommer komma först efter att jag gjort nästa försök, men skulle det vara något kvar är det bättre att vara gravid innan nästa op eftersom risken för att föda för tidigt ökar om man tagit mycket. Bara en gång går bra men sedan kan riskerna öka. Och jag har nog med risker som det är...