Var på rul igår och fick ett tungt besked

Nej, fy vad hemskt! Illa att ni inte kan få göra det på en gång om det nu är det som återstår:( lider med dig, styrkekramar!!!

finns inga ord....lider med dig!

Usch vad hemskt!! Stor kram!

Ja tyvärr är det bara det som återstår och jag vill bara slippa denna väntan, få det gjort och kunna bearbeta det på riktigt. För nu när jag känner sparkarna blir det bara så jobbigt och det kommer jag få göra i flera dagar.

Beklagar verkligen detta som ni måste gå igenom. Har själv forlorat ett barn ifjol i vecka 34. Då var jag till barnmorskan som inte hittade några hjärtljud. Min älskade lilla Teo hade dött i magen. Dagen efter föddes han. Då var det ju ingen som behövde ta något beslut. Det är ju fruktansvärt att ni ska behöva vänta och ha denna ångest i onödan i flera dagar. Man vet ju vad beslutet kommer att bli. Så himla korkat att måste vänta. Vad struligt det blev men jag tror du förstår vad jag menar... Jag menar inte att vi gått igenom samma sak. Vi har olika upplevelser men sorgen, den är densamma. Stor varm kram till dej

Rutinultraljud kommer nog för alltid vara förknippad med ångest för min del... aldrig samma glädje över att få se den lilla. Nu slapp jag vänta, hade inte behövt göra det även om han levt eftersom jag var inom gränsen - men nu fick jag ju istället se en som dött bara dagar tidigare. Kände honom en vecka tidigare, men så tidigt var det ju liksom normalt att inte känna hela tiden

Jätteledsen för er skull och ber om styrka för att klara resten av veckan och all tid som sedan ligger framför er

Åhh, jag känner så med er!!! Vi fick också vänta. Det är omänskligt, fruktansvärt att känna sparkar, när man vet vad som ska hända.

Jag kände att några (inte alla, men alltför många) inom sjukvården och i omgivningen, bagatelliserade det hela. Tyckte att vi skulle börja jobba medan våra älskade änglar fortfarande låg i väntan på kremering, för att det skulle vara bra för oss, och så. Det var det inte. Jag kände mig väldigt pressad att "rycka upp mig", och vill bara förmedla att det ska inte ni göra. Att gå igenom detta är bland det tyngsta man kan råka ut för i livet, i alla fall har det varit det för mig. Det blir mycket bättre med tiden, men det är ingen liten sak som ni kan eller ska rycka upp er från.

Om ni vill, titta och håll. För mig har det varit det finaste, viktigaste minnet i all sorg.

Vi är nog många som varit med om detta som önskar att vi kunde hjälpa  på något sätt, men det kan vi ju inte. Det är bara hemskt, och ni har ju faktiskt inget annat val. Styrkekramar!

Tack alla ni som skriver. På något konstigt sätt så hjälper det mig att sitta här och läsa i denna eviga väntan. Idag händer det ju absolut ingenting. Bara en väntan på imorgon då vi ska träffa kuratorn, antingen skriva under papper mm.

Undrar om vi ska bestämma oss imorgon hur vi vill göra med barnet, måste bestämma mig om barnet ska få ett namn eller få vara änglalillasyster eller änglalillebror.    

stackars er! finner inga ord.....
men hoppas ni repar er och kan känna er glad om ett tag igen... 

Förstår den psykiska smärtan av att vänta och känna sparkar. Mina tvillingar föddes för tidigt, i vecka 22, och vi visste när förlossningen startade att det inte skulle gå att rädda dom. Det var fruktansvärt att känna sparkarna och veta att förlossningen skulle döda dom även om vi inte behövde vänta lika länge som dig.

Känns det bra ska ni absolut ge barnet ett namn. Det är ju faktiskt ert barn som ska födas. Och er dotter ska bli storasyster! Ni kan ha en namnceremoni med sjukhusprästen om det skulle kännas bra.

Stor kram!