Var på rul igår och fick ett tungt besked

Igår var jag och min sambo på rul. Jag hade självklart räknat ner till den dagen och var jätteglad. Läkaren berättade att bf datumet var 8 januari, det är mammas födelsedag, så det var ju extra roligt. Speciellt eftersom vår dotter kom på min sambons farmors födelsedag.
Men sen berättade hon att hon nästan inte såg något fostervatten och förmodligen inga njurar heller. Hon undersökte gång på gång och tillslut beslutades det att vi skulle skickas till Trondheim för en second opinion.  En dag som skulle vara fylld av glädje blev istället en dag fylld av sorg. Jag skulle ju åka hem och sortera bäbiskläder efter ultraljudet, beställa en ståbräda, tänka på namn..

Idag åkte vi tidigt till Trondheim. Både jag och sambon var helt inställda på att det inte fanns ngt hopp och det sa nästan läkaren igår, men de tar oftast till en second opinion som det kallas. Vi fick träffa en jättebra läkare som också konstaterade att bäbisen inte hade några njurar och att det knappt fanns något fostervatten. Så vi fick rådet att avbryta graviditeten. I norge har de möten och godkänner aborter varje dag med i sverige har de bara sådana möten på fredagar, vilket är helt sjukt! Jag frågade tom om jag fick stanna i norge, då hade man ju sluppit vänta, vänta, och vänta på något så otroligt plågsamt. Efter det ska ju tabletter tas om man ska vänta ännu mera.

Nu måste jag vänta tills på torsdag för att då träffa kuratorn, sen måste jag vänta tills på fredag för de ska ha sitt sammanträde. 

Idag är jag i v.19 (18+1) och varje spark är så otroligt jobbig.    

Nu har vi också gjort vår abort. I fredags las jag in på sjukhuset och först kl 1 natten mot söndag kom vår stora lille son ut. 27 cm och drygt 500 gram. Ganska stor för att bara vara 21 veckor tror jag. Hursomhelst så var förlossningen det vidrigaste jag varit med om. Antar att det blir annorlunda om man vet med sig att man kommer föda ett levande barn, men som det var nu var det en enda stor plåga. Personalen på förlossningen har jag bara gott att säga om. Allt från undersköterskor till barnmorskor och läkare. Vilka fantastiska människor!! Tiden sen i fredags har varit fruktansvärd. Känslorna ligger utanpå kroppen och det känns som att det enda jag gör är att gråta. VI fick se honom i lördags fm. De hade gjort honom jättefin och hade honom i en gullig Muminfilt som jag köpt ett par dagar före. För att täcka den otäcka missbildningen uppe på huvudet hade de gjort en liten gullig mössa av en kompress. De hade även gjort små fot och handavtryck med bläck och tagit kort och gjort ett fint litet minialbum. För mig var han fantastiskt söt. Har förut knappt tyckt att nyfödda bebisar är söta, men helt plötsligt tycker jag att en liten bebis som är född i v.21 är kanske det sötaste jag sett. Allt var så perfekt förutom bråcket i huvudet. Fingrar, läppar, öron, naglar, fötter, tår osv. En stor stor sorg som det kommer ta tid att bearbeta. Idag var jag inne på sjukhuset igen för att ta farväl på riktigt. Satt med honom i säkert 1h och grät och grät och grät. Sen åkte jag förbi den minneslund vi har tänkt att lägga honom i och så grät jag en skvätt till. Nu är det läggdags. Längtar efter att lägga mig bredvid min sambo o kanske gråta lite till... Men det här kommer vi klara! Det vet jag! Imorgon ska jag tom gå till jobbet. Kan vara skönt att få nåt annat att tänka på!