Var på rul igår och fick ett tungt besked

Oj vad jag lider med dig. Det kändes som att det var mitt inlägg... Vi är i nästan samma situation och den är hemsk! Vi har iof inte ännu fått rådet att avbryta graviditeten, men utifrån vad vi kunde förstå på UL igår så ser det inte bra ut. Var på UL igår. Allt såg till en början bra ut, bebisen gapade, sprattlade, sparkade, knöt sina händer, hjärtat, ryggrad, njurar...allt såg bara finfint ut. För första gången sen jag blev gravid kändes graviditeten verklig och jag insåg att jag faktiskt har ett liv därinne. Men så kom då bakslaget när barnmorskan skulle mäta huvudet. När vi såg det uppifrån såg man att det såg klart "defekt" ut. Hon sa på en gång att vi hade en tydlig avvikelse här. Efter några minuter kom en läkare in och konstaterade samma sak. Tyvärr kunde de inte säga mer än så utan nu ska vi iväg på ett andra UL i Umeå imorgon för att få en second opinion. Nu vet vi iof inte vad som kommer hända imorgon, men med tanke på gårdagen och att vi varken kom därifrån med ett födelsedatum eller UL-bilder är vi nu inställda på det värsta och att morgondagen kommer innebära att vi måste fatta ett mycket grymt beslut. Jag har varit helt knäckt sen igår. Min sambo har en något mer pragmatisk syn på det hela och låter inte alls sorgen komma fram på samma sätt som jag. Han lyssnar på mig, kramar mig o ger mig tröst, men låter i övrigt livet rulla på som vanligt. Har pratat både med min familj och ett par underbara vänner och det känns lite bättre för varje gång. Jag beräknas vara i v 20. Det känns hemskt att behöva vänta i en hel vecka innan socialstyrelsen har sitt fredagsmöte igen. Denna väntan och ovisshet tär så det inte är klokt!

Jag önskar all styrka i världen till dig och din kille och att ni tar hand om varandra på ett fint sätt. Vet inte vad jag mer ska säga...

stor kram 

Jag hoppas att allt går så bra som det bara kan gå för dig idag! tänker på dig, din kille o bebisen! vi gjorde vårt andra UL i fredags och tyvärr kommer även vi avbryta graviditeten. Missade socialstyrelsens möte i fredags, men efter mycket tjat, tårar och en mycket förstående kurator ser vi nu en möjlighet att få socialstyrelsens godkännande tidigare än så. ska till min riktiga kurator alldeles strax och lämna över de papper jag skrev på i fredags så att hon kan faxa in allt som behövs till socialstyrelsen. sedan får jag hoppas att stenen rullar snabbt! vill inte tänka på vad som väntar... har ni som har skrivit på tråden varit överens med era sambos om hur omhändertagandet ska gå till? vi vill inte samma sak och egentligen ser jag inget problem med det. alla måste ju få ha sitt sätt att bearbeta/sörja/förtränga, men jag skulle uppskatta om jag fick höra hur andra par har haft det!? hur era diskussioner har gått... om era killar från början har varit emot att se bebisen, fota m.m. men att sen ha ändrat sig eller andra erfarenheter? nu måste jag rusa iväg så att jag inte blir sen till kuratorn. återkommer!

Nu har vi också gjort vår abort. I fredags las jag in på sjukhuset och först kl 1 natten mot söndag kom vår stora lille son ut. 27 cm och drygt 500 gram. Ganska stor för att bara vara 21 veckor tror jag. Hursomhelst så var förlossningen det vidrigaste jag varit med om. Antar att det blir annorlunda om man vet med sig att man kommer föda ett levande barn, men som det var nu var det en enda stor plåga. Personalen på förlossningen har jag bara gott att säga om. Allt från undersköterskor till barnmorskor och läkare. Vilka fantastiska människor!! Tiden sen i fredags har varit fruktansvärd. Känslorna ligger utanpå kroppen och det känns som att det enda jag gör är att gråta. VI fick se honom i lördags fm. De hade gjort honom jättefin och hade honom i en gullig Muminfilt som jag köpt ett par dagar före. För att täcka den otäcka missbildningen uppe på huvudet hade de gjort en liten gullig mössa av en kompress. De hade även gjort små fot och handavtryck med bläck och tagit kort och gjort ett fint litet minialbum. För mig var han fantastiskt söt. Har förut knappt tyckt att nyfödda bebisar är söta, men helt plötsligt tycker jag att en liten bebis som är född i v.21 är kanske det sötaste jag sett. Allt var så perfekt förutom bråcket i huvudet. Fingrar, läppar, öron, naglar, fötter, tår osv. En stor stor sorg som det kommer ta tid att bearbeta. Idag var jag inne på sjukhuset igen för att ta farväl på riktigt. Satt med honom i säkert 1h och grät och grät och grät. Sen åkte jag förbi den minneslund vi har tänkt att lägga honom i och så grät jag en skvätt till. Nu är det läggdags. Längtar efter att lägga mig bredvid min sambo o kanske gråta lite till... Men det här kommer vi klara! Det vet jag! Imorgon ska jag tom gå till jobbet. Kan vara skönt att få nåt annat att tänka på!

Miss Idan,

för mig har det här forumet varit till stor tröst och hjälp. Hoppas du kan känna samma sak! Självklart hör du hit. Vi har alla fått vara med om samma fruktansvärda händelse att behöva avbryta vår graviditet och behöva föda fram våra efterlängtade små bebisar. det var en helt overklig känsla för mig att titta och hålla i min lilla son. Ett otäckt hjärnbråck och andra fel på hjärnan som inte syntes utanpå, men med sin lilla mössa över bråcket var han så perfekt och fin. En helt felfri bebis. Känslan var "varför avbröt vi?", men samtidigt visste jag ju att det var det enda rätta det vi hade gjort. En jobbig kollision det där med vad känslan och själen vill jämfört med vad förnuftet säger... Jag vet inte om min själ och mitt förnuft någonsin kommer att bli överens om detta och jag vet inte om jag vill det heller..?!

Förstår att du tycker det är jobbigt med din man som jobbar borta i veckorna. Min Johan var borta en dag  veckan efter jag fött (han kom hem sent på kvällen) och det var en hemsk dag och kväll. Jag saknade honom så ofantligt mycket och hade behövt honom hos mig. Du får gärna skriva till mig om du vill.

stora kramar