• Anonym (Lina)

    Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

    Vad gör du i en sådan situation? Avbryter du ert samarbete och ger patienten/klienten en annan person att vända sig till eller jobbar du vidare med personen trots känslorna?

    Har du blivit kär i en patient/klient/elev? Hur har du hanterat det?

    Hur vanligt är det att man inleder en relation med patient/klient/elev eller tidigare patient/klient/elev? Vad tänker ni kring det? Vi vet ju alla att det är oetiskt och förenat med påföljder av olika slag men hur vanligt är det trots allt?

    Har du som patient/klient/elev haft känslor för och/eller inlett ett förhållande med din läkare/psykolog/lärare/liknande?Hur upplevde du det?

    Nyfikna frågor då jag hört talas om några sådana här fall och själv finner det högst olämpligt men jag skulle vilja veta hur "allmänheten" tänker kring dessa frågor och vilka erfarenheter som finns bland er! 

  • Svar på tråden Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?
  • Anonym (2 sidor)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-12 19:50:20 följande:
    Att patienten får känslor för terapeuten är inget ovanligt. Dock är det väl inte så ofta som patienten talar om det men det kan vara bra att prata om för det går ofta att tolka på olika sätt (tillbaka till tidigare relationer, föräldra-barn relationer, andra nuvarande relationer, brister, saknad m.m.). Det händer förresten ofta att terapeuten märker det fastän man inte säger det men inte alltid.

    Vad kommer det sig egentligen att du började i terapi hos någon som du träffat tidigare? Det är nog ganska ovanligt? Vad hade ni då för relation till varandra? Hur har du fått veta att att terapeuten känner dragning till dig? Har ni gemensamma bekanta som ni båda pratar med?

    Så ni träffas utanför terapirummet och går och fikar? Detta är någon som är absolut tabu för alla terapeuter. Man har inte en relation med patienten utanför terapirummer, särskilt inte om det finns en erotisk spänning, men egentligen inte annars heller.

    Jag ställer alltså dessa frågor därför jag blir bestört över hur jag hör hur din terapeut agerar. Jag skulle dragit öronen åt mig faktiskt. Du borde egentligen inte ens behöva ta ansvar för att denna relation gått i fel riktning. Det är din terapeuts ansvar att inte gå över gränsen, vilket han nu gjort när han flirtat och byggt en privat relation med dig. Det är helt enkelt ett svek att göra så, att inte ge sin patient en erfarenhet av en sund relation, som ofta är 50 % (drar till med den siffran men på ett ungefär så borde den stämma) av den läkande kraften. 
    Nu går jag för det första inte i en traditionell terapi form.. men det är en helt annan femma!

    Jag började i denna terapi trots att jag och denna personen träffats tidigare i andra samanhang för att det inte finns andra att gå till.. annars hade jag ju självklart valt att inte gå, men jag behövde det och jag litade full ut på att denna personen kunde hjälpa mig!

    Har fått veta detta av dels gemensamma bekanta (jobbar ju inom samma område )och dels har personen antytt detta väääldigt tydligt själv!

    Ja, vi har träffats utanför terapin, ja vi har tagit någon fika då och då...

    Jag tror inte vi ser på varandra som terapeut- patient utan mer som vänner och t o m mer än vänner rent privat alltså! Den sortens terapi jag går i kräver inget proffetionellt förhållningssätt så som ni nog tänker er!

    Jag ser det absolut inte som ett svek.. Jag har fått all den hjälp jag har behövt på ett mkt proffsigt sätt!! Jag tycker inte HON har gjort något fel... och inte jag heller! Vi är båda två vuxna människor med verkliga känslor...

    (Du kan ju inte ta förgivet att jag är kvinna och terapeuten är en man.. jag är kvinna och likaså min terapeut!!)

    Detta har inte varit terapi störande på något sett!! =) Snarare tvärt om... :P
  • Anonym (Lina)
    Anonym skrev 2011-06-12 20:31:29 följande:
    är lärare, har aldrig känt attraktion till en elev, nu är ju mina elever 12-16 år så det är kanske inte så konstigt.
    Phu Nej, de är ju i princip barn, i alla fall inte vuxna. Jag tänker väl snarare på gymnasier, komvux och ja, varför inte universitetet? Är det ok för en lärare på universitetet att dejta en student?
  • Anonym (Lina)
    Anonym (2 sidor) skrev 2011-06-12 20:31:51 följande:
    Nu går jag för det första inte i en traditionell terapi form.. men det är en helt annan femma!

    Jag började i denna terapi trots att jag och denna personen träffats tidigare i andra samanhang för att det inte finns andra att gå till.. annars hade jag ju självklart valt att inte gå, men jag behövde det och jag litade full ut på att denna personen kunde hjälpa mig!

    Har fått veta detta av dels gemensamma bekanta (jobbar ju inom samma område )och dels har personen antytt detta väääldigt tydligt själv!

    Ja, vi har träffats utanför terapin, ja vi har tagit någon fika då och då...

    Jag tror inte vi ser på varandra som terapeut- patient utan mer som vänner och t o m mer än vänner rent privat alltså! Den sortens terapi jag går i kräver inget proffetionellt förhållningssätt så som ni nog tänker er!

    Jag ser det absolut inte som ett svek.. Jag har fått all den hjälp jag har behövt på ett mkt proffsigt sätt!! Jag tycker inte HON har gjort något fel... och inte jag heller! Vi är båda två vuxna människor med verkliga känslor...

    (Du kan ju inte ta förgivet att jag är kvinna och terapeuten är en man.. jag är kvinna och likaså min terapeut!!)

    Detta har inte varit terapi störande på något sett!! =) Snarare tvärt om... :P
    Jag ber om ursäkt för att jag antog att du var kvinna och terapeuten man. Varför vet jag inte. Man tar ju lätt för givet att det rör sig om heterosexuell attraktion och så är väl majoriteten av medlemmarna på FL kvinnor. Men jag håller med om att det är ett misstag av mig att ta det för givet! Jag försöker förhålla mig öppen men ibland misslyckas även jag.

    Jag blir ju väldigt nyfiken på vad det är för terapiform och varför det inte är viktigt att bevara den terapeutiska relationen. 

    Jag förstår att om det är en relativt ovanlig terapiform och du ville ha just den behandlingen så hade du ingen annna att gå till.
  • Anonym (2 sidor)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-12 21:40:15 följande:
    Jag ber om ursäkt för att jag antog att du var kvinna och terapeuten man. Varför vet jag inte. Man tar ju lätt för givet att det rör sig om heterosexuell attraktion och så är väl majoriteten av medlemmarna på FL kvinnor. Men jag håller med om att det är ett misstag av mig att ta det för givet! Jag försöker förhålla mig öppen men ibland misslyckas även jag.

    Jag blir ju väldigt nyfiken på vad det är för terapiform och varför det inte är viktigt att bevara den terapeutiska relationen. 

    Jag förstår att om det är en relativt ovanlig terapiform och du ville ha just den behandlingen så hade du ingen annna att gå till.
    Alla kan vi fela... Så även jag!

    Förstår din nyfikenhet... det ända jag kan avslöja är att relationen Terapeut-patient inte krävs för att genmföra terapin.. iaf inte i detta fallet! Vill ju inte gå mer ingående i detta då det är en ovanlig form av terapi och jag vill inte vara för avslöjande... =)
  • Anonym (Lina)
    Anonym (2 sidor) skrev 2011-06-13 01:08:13 följande:
    Alla kan vi fela... Så även jag!

    Förstår din nyfikenhet... det ända jag kan avslöja är att relationen Terapeut-patient inte krävs för att genmföra terapin.. iaf inte i detta fallet! Vill ju inte gå mer ingående i detta då det är en ovanlig form av terapi och jag vill inte vara för avslöjande... =)
    Det är tyvärr allt för vanligt inom vården att man förutsätter heterosexualitet och det var bra att du påminde mig. Tack. 

    Nej, är det en så annorlunda terapiform så förstår jag om du inte vill avslöja... Nu börjar mina gissningar dyka upp men du kan ju ändå inte bekräfta eller säga om det bränns så jag skall ej gissa.

    Om jag ändå skall försöka förklara varför jag tycker det generellt sätt är fel så ligger det i att många patienter inom psykiatrin har erfarenheter av att bli någon går över gränsen (förälder, släkting, partner, lärare, idrottsledare eller annan person som personen borde kunna känna förtroende för) och det är därför högst olämpligt om det skall hända ännu en gång med terapeuten. Det vore dessutom att svika det förtroende som man fått från patienten.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-13 02:09:20 följande:
    Det är tyvärr allt för vanligt inom vården att man förutsätter heterosexualitet och det var bra att du påminde mig. Tack. 

    Nej, är det en så annorlunda terapiform så förstår jag om du inte vill avslöja... Nu börjar mina gissningar dyka upp men du kan ju ändå inte bekräfta eller säga om det bränns så jag skall ej gissa.

    Om jag ändå skall försöka förklara varför jag tycker det generellt sätt är fel så ligger det i att många patienter inom psykiatrin har erfarenheter av att bli någon går över gränsen (förälder, släkting, partner, lärare, idrottsledare eller annan person som personen borde kunna känna förtroende för) och det är därför högst olämpligt om det skall hända ännu en gång med terapeuten. Det vore dessutom att svika det förtroende som man fått från patienten.
    Nu finns det en massa andra skäl som jag inte skrev också, men som tagits upp tidigare i tråden, som att det är en ojämbördig relation där patienten är i ett utsatt läge. Att bli lyssnad till, hjälpt (man kanske till och med räddar någons liv), bekräftad och att någon förmedlar värme och emapti, att någon kan lyssna på det som plågar en mest, kan väcka känslor naturligtvis och det kan mycket väl väcka förälskelse eller atttraktion, eller bara en längtan att få fortsätta vara nära. Det är en fas som normalt sätt gås igenom utan några svek och gränsöverskridanden. Om terapeuten istället tar  tillfället och närmar sig patienten på ett sexuellt plan såär det ett grovt utnyttjande av patienten.

    Det är svårt att förklara men det är ungefär så jag tänker.

     
  • Anonym (2 sidor)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-13 02:17:23 följande:
    Nu finns det en massa andra skäl som jag inte skrev också, men som tagits upp tidigare i tråden, som att det är en ojämbördig relation där patienten är i ett utsatt läge. Att bli lyssnad till, hjälpt (man kanske till och med räddar någons liv), bekräftad och att någon förmedlar värme och emapti, att någon kan lyssna på det som plågar en mest, kan väcka känslor naturligtvis och det kan mycket väl väcka förälskelse eller atttraktion, eller bara en längtan att få fortsätta vara nära. Det är en fas som normalt sätt gås igenom utan några svek och gränsöverskridanden. Om terapeuten istället tar  tillfället och närmar sig patienten på ett sexuellt plan såär det ett grovt utnyttjande av patienten.

    Det är svårt att förklara men det är ungefär så jag tänker.

     
    Jag förstår och löper helt och hållet dina argument... Jag tycker också att det är ett utnutjade av teraputen om det sker på detta vis... dock är det inte så i detta fall.. ;)
  • Anonym (2 sidor)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-13 02:09:20 följande:
    Det är tyvärr allt för vanligt inom vården att man förutsätter heterosexualitet och det var bra att du påminde mig. Tack. 

    Nej, är det en så annorlunda terapiform så förstår jag om du inte vill avslöja... Nu börjar mina gissningar dyka upp men du kan ju ändå inte bekräfta eller säga om det bränns så jag skall ej gissa.

    Om jag ändå skall försöka förklara varför jag tycker det generellt sätt är fel så ligger det i att många patienter inom psykiatrin har erfarenheter av att bli någon går över gränsen (förälder, släkting, partner, lärare, idrottsledare eller annan person som personen borde kunna känna förtroende för) och det är därför högst olämpligt om det skall hända ännu en gång med terapeuten. Det vore dessutom att svika det förtroende som man fått från patienten.
    Nu blev jag ju otroligt nyfiken på vad du skulle gissa... Vad tror du det är för terapiform? Jag kanske inte kommer att bekräfta det men kan iaf tala om om du är fel på det... =)
  • zygoma girl
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-12 19:53:37 följande:
    Förvånansvärt lite intresse och flirt de snappat upp. Då jag är i början av min karriär så vet jag inte hur vanligt det är riktigt men det verkar vara relativt vanligt, tycker jag. Jag har hört talas om många fall. Men ofta visar patienten det på ett mer subtilt plan och kanske inte talar om det öppet.

    Tandläkare-patient. Intressant att höra att du anser det helt ok att flirta.
    Ha ha - det beror ju på hur man definierar flörta Inte sitter (satt) jag o putar med läpparna och klämmer deras huvud mellan brösten direkt! Jag menar mer sådant flört som man kan ägna sig åt på bussen, i affären eller var som helst.

     


    Mina psykologvänner har 15 resp 20 års erfarenhet ungefär så de kanske är härdade och har kopplat bort alla subtila signaler?

  • Anonym (effie)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-12 20:26:44 följande:
    Effie, du har mycket klokt att säga i den här frågan tycker jag. Tack för att du delar med dig! Själv känner jag att jag inte riktigt tänkt så långt att jag har så mycket att komma med men så fort jag har något intelligent att säga så lovar jag att dela med mig

    Så länge ska jag försöka sammanfatta och kommentera de aspekter du lyfter fram som kan spela in:
    1. Att läkarna blir ansvariga för sin egen mognadsprocess och att man borde prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar känslor: Gör ni inte det i tillräckligt stor grad under utbildningen alltså? I vilken mån har läkare handledning?
    2. Att det förtigs därför att man lärt sig att man inte får agera på det. I så fall tycker jag man gör ett misstag i att tiga om det. Tigandet kring attraktion är säkert något som förekommer inom flertalet vårdyrken men jag tror att risken är större just att man agerar på det om man inte talar om det öppet i handledning eller med kollegor. Genom att tala om det så kan man ju reda ut sina känslor och varför dessa väcks med just denne patient och tala om hur man i fortsättningen ska behålla sin professionalism men också värme och närvaro med patienten. Dessutom tror jag att hemlighållandet i sig kan öppna får fler snedsteg.
    3. Diagnosfokuserad/lösningsfokuserad interaktion: Ja, det kan ligga något i det. Min erfarenhet är dock att jag ger mer av mig själv och hamnar på en mer "jämbördig" nivå i en sådan relation, vilket kan bli problematiskt.
    4. Att följa någon som person eller att följa ett sjukt hjärta. Jag undrar också om det påverkar relationen. Rimligtvis borde det göra det men hur? Just det som du skriver tror jag har betydelse, att man har ett fokus som kanske är en fysisk åkomma och inte psyket. Kanske möts man på ett annat sätt då?
    5. Ja, eftersom patienten kommer till läkaren och verkligen blottar sig under starkrt ljus så kan det säkert vara så att patienten skyddar sig själv. Intressant infallsvinkel!
    6. Engagemang/värme och effektiviteten i diagnostik och behandling. Det är så oerhört viktigt att läkaren lyssnar och frågar och är ödmjuk så att patienten verkligen får berätta om sina problem så att det inte blir fel diagnos. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Brukar de uppleva att läkarna har ett sådant öppet och lyssnande förhållningssätt eller att de drar för snabba slutsatser och inte har tid att höra hela historian? Ang. behandling så håller jag med om hur viktigt det är att förmedla värme och tro på metoden, annars fungerar inte behandlingen lika bra alls. Det är en svår balansgång att vara varm och personlig men att inte bli privat (ta för mycket plats själv, berätta ovidkommande saker om sig själv), särskilt som nybörjare.
    7. Guilt by association: Ja, det har säkert begtydelse att man jobbar med sådana saker, att det inte alls är associerat med närhet och sex. Så är det ju inte riktigt med psykoterapi, dock inom vissa fält kanske, där man jobbar med klientgrupper som har sådana problem som man inte alls vill se hos en partner, som också kan vara fallet för socionomer. Men att möta någon mentalt och bekfräfta, lyssna och vara intresserad, som i terapi, är kanske mer förknippat med kärlek.
    8. Att vara i sin yrkesroll och i rätt lokal: Om man som privatperson hamnar mitt i en olycka så är det kanske inte lika uppenbart vad man har för roll?

     
    Nu när du punktatde upp det så ska jag svara och associera vidare utifrån punkterna.

    1. Jag vet ju inte riktigt hur läkarutbildningen ser ut idag. Även om det mesta säkert är sig likt så har det ju arbetats mycket på att förbättra utbildningarna tex i avseendet att udervisa om och reflektera kring patient-läkarrelationen. Jag var väldigt engagerad i det när jag utbildade mig. Nu är jag inte längre på ett universitetssjukhus. De kandidater jag undervisar är utlokaliserde hos oss och bara för att jag helt randomly patar om vad som händer i mötet och delar med mig av mina erfarenheter och reflektioner så säger det ju ignet om vad de flesta kandidater eller AT-läkare möter. Läkares handledning har varit eftersatt och inte särskilt organiserad tycker jag. På vissa sjukhus och vårdcentraler är det prioriterat, på andra inte. Mina något gamla erfarenheter är att det variererar och är en slump om man träffar kollegor som vill handleda eller ej. Dessutom så är det ju mycket en fråga om praktiska frågor och medicinska handläggningsfrågor. Mycket mindre om svårigheter i läkarrollen. Skulle jag få önska skulle man få professionell handledning av någon som är psykoterapiutbildad och som är insatt i läkarrollen. Framförallt skulle man få det under sin utbildning och under sina tidiga år inom yrket så att man får hjälp med känslor av utsatthet, otillräcklighet, äckel osv.

    2. Läkarstudenter hämtas ur en grupp människor som väldigt ofta är duktiga på att göra rätt. Som läser av hur man bör göra och gör så. Människor som är duktiga och vill leva upp till förväntningar och krav. De är inte snabba med att blotta sina känslor av tex otillräcklighet eller rädsla. Ska man skära i ett lik så gör man det och ler och förklarar varför det är så viktigt. Man köper allt utan att fråga. Man blottar inte det som man förstått räknas som svagt. Det är en karikatyr jag målar upp, det är överdrivet och det gäller långt ifrån alla men det är heller inte helt taget ur luften. Gör man så så är man väldigt ensam när man man ska hantera sina känslor inför alla utmaningar man ställs inför. Då kan man bli deformerad som person och hamna i mindre bra beteendemönster. Eller så har man resurser. Iaf good enough resurser. Jag är helt med dig när det gäller hur viktigt det är att uppmärksamma sina egna känslor, erkänna dem osv för att kunna förhålla sig till dem och hantera dem. jag kom nästan i bråk med en kursare om det under utbildningen när hon hävdade att hon kände exakt lika inför alla patienter. Det är en omöjlighet. Men det kanske låter bra och "rätt".  

    6. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Tyvärr är det nog så att kommunikationen haltar och att för många inom sjukvården överlag saknar bra verktyg och en bra mall i huvudet för hur de kan hantera det relationella i mötet med patienten. I samtliga utbildningar skulle det, menar jag, behövas formell träning i metodik. Hur rondar man, hur planerar man sina uppgifter från ronden, hur lämnar man svåra besked, hur kan man hantera arga patienter, rädda patienter osv osv . Det finns inte en lösning för alla men man skulle nog behöva hjälpa till med att reflektera kring det och träna. Jag har sett deprimerande dåliga förmågor när det gäller sånt här hos kollegor, sjuksköterskor och undersköterskor. Sen har jag sett en massa bra med förstås.

    8. Om man som privatperson hamnar i en olycka så har man inte sin yrkesroll på sig. Vad gör man när man kliver i sin yrkesroll? Yrkesrollen är en mental läkarrock. Jag vet inte vad den utgörs av... Jag har just funderat över om den till viss del innehåller traditionella psykiska försvar (helst av den mer högfungerande sorten) som man kan resa lite på beställning? Jag bär alltid mitt yrke med mig och ser världen genom de erfarenheter yrket gett men jag har inte alltid hela yrkesrollen på mig. Jag tar på mig den när jag jobbar och jag tar på mig den när jag behöver klara av sådant jag inte riktigt känner för som privatperson. Den fungerar bra när man hamnar i påfrestande situationer, faktiskt också i trafikolyckor bara man hinner sätta på sig den. Den sjunker undan när jag är helt privat. Jag tror det är olika hur lätt man mobiliserar den. Sen hur mycket yrkesrollen är med i att inte bli attraherad låter jag vara osagt. Men på något sätt är ju yrkesrollen en manifestation av vem man är som yrkesperson. Min yrkesroll är min version av hur man är läkare. I den ingår ju en uppfattning om hur jag som professionell ska bemöta någon som är kritiskt sjuk/sjuk/döende/arg/ledsen/rädd/smutsig/i förfärande underläge/manipulativ/känslomässigt törstande efter kontakt eller bara ganska "normal" och välfungerande. Ja det är iaf ett försök att fånga lite vad det handlar om. Jag har tänkt igenom många situationer och jag har varit i många situationer. Jag har reflekterat och jag har funderat och jag har lärt mig vägar och sätt som fungerar bra för att hantera situationer som uppkommer mellan människor i allmänhet och mellan änniskor i sjukhusmiljö i synnerhet.  
Svar på tråden Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?