Anonym (Lina) skrev 2011-06-12 20:26:44 följande:
Effie, du har mycket klokt att säga i den här frågan tycker jag. Tack för att du delar med dig! Själv känner jag att jag inte riktigt tänkt så långt att jag har så mycket att komma med men så fort jag har något intelligent att säga så lovar jag att dela med mig
Så länge ska jag försöka sammanfatta och kommentera de aspekter du lyfter fram som kan spela in:
1. Att läkarna blir ansvariga för sin egen mognadsprocess och att man borde prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar känslor: Gör ni inte det i tillräckligt stor grad under utbildningen alltså? I vilken mån har läkare handledning?
2. Att det förtigs därför att man lärt sig att man inte får agera på det. I så fall tycker jag man gör ett misstag i att tiga om det. Tigandet kring attraktion är säkert något som förekommer inom flertalet vårdyrken men jag tror att risken är större just att man agerar på det om man inte talar om det öppet i handledning eller med kollegor. Genom att tala om det så kan man ju reda ut sina känslor och varför dessa väcks med just denne patient och tala om hur man i fortsättningen ska behålla sin professionalism men också värme och närvaro med patienten. Dessutom tror jag att hemlighållandet i sig kan öppna får fler snedsteg.
3. Diagnosfokuserad/lösningsfokuserad interaktion: Ja, det kan ligga något i det. Min erfarenhet är dock att jag ger mer av mig själv och hamnar på en mer "jämbördig" nivå i en sådan relation, vilket kan bli problematiskt.
4. Att följa någon som person eller att följa ett sjukt hjärta. Jag undrar också om det påverkar relationen. Rimligtvis borde det göra det men hur? Just det som du skriver tror jag har betydelse, att man har ett fokus som kanske är en fysisk åkomma och inte psyket. Kanske möts man på ett annat sätt då?
5. Ja, eftersom patienten kommer till läkaren och verkligen blottar sig under starkrt ljus så kan det säkert vara så att patienten skyddar sig själv. Intressant infallsvinkel!
6. Engagemang/värme och effektiviteten i diagnostik och behandling. Det är så oerhört viktigt att läkaren lyssnar och frågar och är ödmjuk så att patienten verkligen får berätta om sina problem så att det inte blir fel diagnos. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Brukar de uppleva att läkarna har ett sådant öppet och lyssnande förhållningssätt eller att de drar för snabba slutsatser och inte har tid att höra hela historian? Ang. behandling så håller jag med om hur viktigt det är att förmedla värme och tro på metoden, annars fungerar inte behandlingen lika bra alls. Det är en svår balansgång att vara varm och personlig men att inte bli privat (ta för mycket plats själv, berätta ovidkommande saker om sig själv), särskilt som nybörjare.
7. Guilt by association: Ja, det har säkert begtydelse att man jobbar med sådana saker, att det inte alls är associerat med närhet och sex. Så är det ju inte riktigt med psykoterapi, dock inom vissa fält kanske, där man jobbar med klientgrupper som har sådana problem som man inte alls vill se hos en partner, som också kan vara fallet för socionomer. Men att möta någon mentalt och bekfräfta, lyssna och vara intresserad, som i terapi, är kanske mer förknippat med kärlek.
8. Att vara i sin yrkesroll och i rätt lokal: Om man som privatperson hamnar mitt i en olycka så är det kanske inte lika uppenbart vad man har för roll?
Nu när du punktatde upp det så ska jag svara och associera vidare utifrån punkterna.
1. Jag vet ju inte riktigt hur läkarutbildningen ser ut idag. Även om det mesta säkert är sig likt så har det ju arbetats mycket på att förbättra utbildningarna tex i avseendet att udervisa om och reflektera kring patient-läkarrelationen. Jag var väldigt engagerad i det när jag utbildade mig. Nu är jag inte längre på ett universitetssjukhus. De kandidater jag undervisar är utlokaliserde hos oss och bara för att jag helt randomly patar om vad som händer i mötet och delar med mig av mina erfarenheter och reflektioner så säger det ju ignet om vad de flesta kandidater eller AT-läkare möter. Läkares handledning har varit eftersatt och inte särskilt organiserad tycker jag. På vissa sjukhus och vårdcentraler är det prioriterat, på andra inte. Mina något gamla erfarenheter är att det variererar och är en slump om man träffar kollegor som vill handleda eller ej. Dessutom så är det ju mycket en fråga om praktiska frågor och medicinska handläggningsfrågor. Mycket mindre om svårigheter i läkarrollen. Skulle jag få önska skulle man få professionell handledning av någon som är psykoterapiutbildad och som är insatt i läkarrollen. Framförallt skulle man få det under sin utbildning och under sina tidiga år inom yrket så att man får hjälp med känslor av utsatthet, otillräcklighet, äckel osv.
2. Läkarstudenter hämtas ur en grupp människor som väldigt ofta är duktiga på att göra rätt. Som läser av hur man bör göra och gör så. Människor som är duktiga och vill leva upp till förväntningar och krav. De är inte snabba med att blotta sina känslor av tex otillräcklighet eller rädsla. Ska man skära i ett lik så gör man det och ler och förklarar varför det är så viktigt. Man köper allt utan att fråga. Man blottar inte det som man förstått räknas som svagt. Det är en karikatyr jag målar upp, det är överdrivet och det gäller långt ifrån alla men det är heller inte helt taget ur luften. Gör man så så är man väldigt ensam när man man ska hantera sina känslor inför alla utmaningar man ställs inför. Då kan man bli deformerad som person och hamna i mindre bra beteendemönster. Eller så har man resurser. Iaf good enough resurser. Jag är helt med dig när det gäller hur viktigt det är att uppmärksamma sina egna känslor, erkänna dem osv för att kunna förhålla sig till dem och hantera dem. jag kom nästan i bråk med en kursare om det under utbildningen när hon hävdade att hon kände exakt lika inför alla patienter. Det är en omöjlighet. Men det kanske låter bra och "rätt".
6. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Tyvärr är det nog så att kommunikationen haltar och att för många inom sjukvården överlag saknar bra verktyg och en bra mall i huvudet för hur de kan hantera det relationella i mötet med patienten. I samtliga utbildningar skulle det, menar jag, behövas formell träning i metodik. Hur rondar man, hur planerar man sina uppgifter från ronden, hur lämnar man svåra besked, hur kan man hantera arga patienter, rädda patienter osv osv . Det finns inte en lösning för alla men man skulle nog behöva hjälpa till med att reflektera kring det och träna. Jag har sett deprimerande dåliga förmågor när det gäller sånt här hos kollegor, sjuksköterskor och undersköterskor. Sen har jag sett en massa bra med förstås.
8. Om man som privatperson hamnar i en olycka så har man inte sin yrkesroll på sig. Vad gör man när man kliver i sin yrkesroll? Yrkesrollen är en mental läkarrock. Jag vet inte vad den utgörs av... Jag har just funderat över om den till viss del innehåller traditionella psykiska försvar (helst av den mer högfungerande sorten) som man kan resa lite på beställning? Jag bär alltid mitt yrke med mig och ser världen genom de erfarenheter yrket gett men jag har inte alltid hela yrkesrollen på mig. Jag tar på mig den när jag jobbar och jag tar på mig den när jag behöver klara av sådant jag inte riktigt känner för som privatperson. Den fungerar bra när man hamnar i påfrestande situationer, faktiskt också i trafikolyckor bara man hinner sätta på sig den. Den sjunker undan när jag är helt privat. Jag tror det är olika hur lätt man mobiliserar den. Sen hur mycket yrkesrollen är med i att inte bli attraherad låter jag vara osagt. Men på något sätt är ju yrkesrollen en manifestation av vem man är som yrkesperson. Min yrkesroll är min version av hur man är läkare. I den ingår ju en uppfattning om hur jag som professionell ska bemöta någon som är kritiskt sjuk/sjuk/döende/arg/ledsen/rädd/smutsig/i förfärande underläge/manipulativ/känslomässigt törstande efter kontakt eller bara ganska "normal" och välfungerande. Ja det är iaf ett försök att fånga lite vad det handlar om. Jag har tänkt igenom många situationer och jag har varit i många situationer. Jag har reflekterat och jag har funderat och jag har lärt mig vägar och sätt som fungerar bra för att hantera situationer som uppkommer mellan människor i allmänhet och mellan änniskor i sjukhusmiljö i synnerhet.