• Anonym (Lina)

    Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

    Vad gör du i en sådan situation? Avbryter du ert samarbete och ger patienten/klienten en annan person att vända sig till eller jobbar du vidare med personen trots känslorna?

    Har du blivit kär i en patient/klient/elev? Hur har du hanterat det?

    Hur vanligt är det att man inleder en relation med patient/klient/elev eller tidigare patient/klient/elev? Vad tänker ni kring det? Vi vet ju alla att det är oetiskt och förenat med påföljder av olika slag men hur vanligt är det trots allt?

    Har du som patient/klient/elev haft känslor för och/eller inlett ett förhållande med din läkare/psykolog/lärare/liknande?Hur upplevde du det?

    Nyfikna frågor då jag hört talas om några sådana här fall och själv finner det högst olämpligt men jag skulle vilja veta hur "allmänheten" tänker kring dessa frågor och vilka erfarenheter som finns bland er! 

  • Svar på tråden Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?
  • Anonym (Lina)
    J1983 skrev 2011-06-10 17:32:54 följande:
    Jag har aldrig känt så på allvar, däremot är det absolut endel killar som påverkat mig på ett annat sätt än andra klienter men det ligger liksom i deras "syndrom" att göra så o då har man fått tänka till och reflektera lita extra över hur detta påverkar ens beslut. Det är endel av professionalismen anser jag. Jag är socionom.
    Vad är det för syndrom? Eller menar du klienter som charmar och flirtar utan att man själv börjat göra det?
  • J1983
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-10 17:36:41 följande:
    Vad är det för syndrom? Eller menar du klienter som charmar och flirtar utan att man själv börjat göra det?
    Endel unga missbrukande killar (och tjejer för den delen) kan ha ett sådant beteende, ett sätt att ta sig fram i livet liksom. Gärna när de kommit ur en period o bedyrar att de aldrig ska göra om det igen.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (Sandra) skrev 2011-06-10 17:27:47 följande:
    Jag jobbar som syrra på en avd som har väldigt blandade åldrar inlagda. Jag ser bra ut och vet om det. Det är jättekul och så men INTE på jobbet. Jag märker ibland hur manliga patienter flirtar, tittar och tycker det är extra jobbigt när jag ska hjälpa dem med hygein och sånt. En tonårskille vägrade att jag fick hjälpa honom till duschen bla. Min jämngamla kolega gick dock bra... Jag känner att jag har svårt att tackla det och känner mig generad. Men jag skulle nog aldrig komma på tanken att se patienter med de ögonen... Däremot blev jag blixtförälskad i en sjuksköterskestudent som var på vår avd. Han var 6år yngre än mig. Blir fortfarande pirrig när jag tänker på honom men vågade inte agera...
    Varför skulle du inte komma på tanken att se på patienter med de ögonen? Jag menar: Är det i sig farligt? Kan man inte få vara förtjust i någon men ändå behålla sin professionalism. Det jag är rädd för är att om man börjar stänga av sina känslor och tankar på det sättet så kan man missa något viktigt som t ex förmedlas av en flortog patient, t ex att det är så han är van att få det han vill, att han måste flirta...
  • Anonym (Lina)
    J1983 skrev 2011-06-10 17:40:20 följande:
    Endel unga missbrukande killar (och tjejer för den delen) kan ha ett sådant beteende, ett sätt att ta sig fram i livet liksom. Gärna när de kommit ur en period o bedyrar att de aldrig ska göra om det igen.
    Ett beteende att charma? Det var någon annan här i tråden som nämnde just detta när det gällde missbrukare. Hur kommer det sig att det hänger ihop med missbruk? Om det nu gör det?

    Det är lite detta jag syftar på i inlägg 43. En del klienter har ett sånt beteende och är jävligt bra på det. Psykopater kan också bete sig så. Då är det svårt att inte falla för det men det betyder ju inte att man ite behärskar sig. Jag tror man måste reflektera över varför man känner som man gör. Jag tror det är bättre att acceptera att man attraheras av personen och sedan hantera det än att försöka undertrycka det. Sen finns det säkert professionella som aldrig tänder på en klient men jag tror inte man måste vara kass för att man råkar göra det. Allt handlar om hur man hanterar det. 
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 16:55:10 följande:
    Nu vill jag tillägga att det jag menar absolut inte handlar om att vara avstängd, kylig eller alltför distanserad. Jag känner att empati, värme och personlig närvaro är centralt i mitt yrke som läkare för att det ska bli bra så jag tycker inte att det är just där det ligger någon skillnad. Det går utmärkt att vara det utan att samtidigt riskera att bli kär, för privat eller tafsa mentalt på patienter. Samtidigt är det ju klart att det är en skillnad i hur man som patient ser på en kurators funktion och på en läkares funktion och därmed också skillnad i förväntningar och beteende gentemot dem.

    Det är nog mer en fråga överlag om vad som karaktäriserar att vara professionell respektive oprofessionell.
    Du har helt rätt i att det är en fråga om professionalism! Så hur gör man föra att vara varm, personlig och närvarande men inte för privat och inte riskera att bli kär? Särskilt om det är en patient som blir kär i en eller flirtar med en?
  • Anonym (Sandra)

    Jag är rädd att verka oprofsig när jag blir generad... Jag är ganska nyexad. Men jag tror inte att jag skulle känna atraktion till en patient just för att de är i en så pass utsat situation och ofta ibland även behöver hjälp med hygein mm. Däremot ska jag ju aldrig säga aldrig...

  • J1983
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-10 17:45:27 följande:
    Ett beteende att charma? Det var någon annan här i tråden som nämnde just detta när det gällde missbrukare. Hur kommer det sig att det hänger ihop med missbruk? Om det nu gör det?

    Det är lite detta jag syftar på i inlägg 43. En del klienter har ett sånt beteende och är jävligt bra på det. Psykopater kan också bete sig så. Då är det svårt att inte falla för det men det betyder ju inte att man ite behärskar sig. Jag tror man måste reflektera över varför man känner som man gör. Jag tror det är bättre att acceptera att man attraheras av personen och sedan hantera det än att försöka undertrycka det. Sen finns det säkert professionella som aldrig tänder på en klient men jag tror inte man måste vara kass för att man råkar göra det. Allt handlar om hur man hanterar det. 
    Nej alltså det är ju en sak att känna sig attraherad, vilket jag också säger att jag gjort men något helt annat att agera på det och låta det påverka ens arbete, det är oprofessionellt. Jag har aldrig påverkats såpass att jag inte klarat att jobba med personen mer, den där attraktionen brukar lägga sig då de blir det rakt motsatta, väldigt oattraktiva ;)
  • Anonym (Lina)
    Anonym (F d soc sekr) skrev 2011-06-10 16:46:48 följande:
    Nja... jag tror att man faktiskt måste visa en del av sin personlighet för att få förtoende och kunna hjälpa den andra personen (om det är en form av "behandlingssamtal") men man måste vara försiktig så att man själv inte lämnar FÖR mycket information om sig och sitt. Det SKA handla om "klienten", inte om mig. Men vem vill sitta och yppa sitt innersta för en människa som inte säger NÅGOT som sitt eget, som inte visar några känslor eller förtroenden. Det är ett avvägande så att man inte blir privat, men behåller sin personlighet. Tror jag.
    Precis och det är inte en helt lätt avvägning alltid. Jag lämnar ut oerhört lite om mig själv i mitt yrke. Nästan inget, samtidigt som patient/klient naturligtvis läser mig rätt bra. Men jag har upptäckt att när jag säger någor om mig själv (privat) i ett gott syfte naturligtvis (för att förklara något eller hjälpa på något sätt) så är risken större att det blir lite fel ingredienser i relationen så att säga, alltså att man börjar snacka som kompisar eller att patienten/klienten flirtar mer.
  • Anonym (effie)
    Anonym (Lina) skrev 2011-06-10 17:48:18 följande:
    Du har helt rätt i att det är en fråga om professionalism! Så hur gör man föra att vara varm, personlig och närvarande men inte för privat och inte riskera att bli kär? Särskilt om det är en patient som blir kär i en eller flirtar med en?
    Hur sätter man ord på det? Jag får fundera. Jag vet att jag lyckas iaf och fler med mig. Jag ser det inte som konstigt eller svårt. Däremot vet jag att det kan vara väldigt svårt att förklara för andra. Jag pratade med min väns man härom veckan och han framförde att han tycker det är skumt med manliga gynekologer. Det var faktiskt omöjligt att förklara för honom hur asexuellt ett läkar-patientmöte är.

    Klart är att för mig öser man inte empati, värme och personlig närvaro ur samma brunn som man öser ur när man är privat, flirtig osv. De sitter inte ihop utan finns som resurser i en fristående från varandra.
  • Anonym (Lina)
    J1983 skrev 2011-06-10 17:51:27 följande:
    Nej alltså det är ju en sak att känna sig attraherad, vilket jag också säger att jag gjort men något helt annat att agera på det och låta det påverka ens arbete, det är oprofessionellt. Jag har aldrig påverkats såpass att jag inte klarat att jobba med personen mer, den där attraktionen brukar lägga sig då de blir det rakt motsatta, väldigt oattraktiva ;)
    Ja, jag har heller aldrig upplevt det som ett problem som drabbar patienten/klienten men däremot att jag kan bli besvärad av det.

    Haha ja det är klart! Då kan man andas ut!
     
Svar på tråden Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?