Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Ok jag vet inte riktigt om jag har två brunnar på det sättet

Men ja... jag tror det kan vara lättare att upprätthålla distansen om man är läkare än om man är psykolog eller socionom faktiskt. Det är lite olika typer av relationer. Kanske... 

Inte två... jag menar egentligen att man kan mobilisera olika känslor och beteenden separat från varandra. Skruva på mer av det ena eller andra beroende på vad som behövs i olika situationer. Att vara göra sånt som förmedlar det privata skruvar man av.

Men tänk om det verkligen är ens drömpartner som råkar vara en elev/patient/läkare?

Kärlek borde aldrig vara fel, så länge alla inblandade är med på det hela. 
Min åsikt  

Så tänker en del och därför tror jag vi behöver diskutera detta ämne mer och förklara varför det är så oetiskt att skapa en sexuell relation med någon som varit/är i beroendeställning till en.

Drömpartner är en myt enligt mig. Det finns massor av människor på jorden. Den finns inte bara en som är den rätte, tror jag. Inte för mig i alla fall Det är väl därför jag känner att jag inte har något behov av att agera när jag har en het klient/patient som dessutom är förälskad i mig.

Jaa.... kanske det. Jag tror det är svårare i början av karriären. Då tror jag man ger mer av sitt privata jag. Innan man hittat sin yrkesroll och sitt sätt att bemöta.

Nej, jag är inte attraherad av de sidor som mina klienter uppvisar. Klart jag kan se att en person ser bra ut, men jag skulle aldrig komma på tanken att tänka att det är synd att vi inte sågs i annat sammanhang.
Jag är säker på att jag inte flirtar omedvetet eftersom jag inte dras till såna typer som mina klienter. Om jag hade gjort det så hade jag varit på fel plats (medberoende eller hjälparpersonlighet).
Den delen av min personlighet som jag lämnar hemma? Den "privata". Den som skämtar mycket, är ironisk och är ganska "bubblig". Jag kan såklart skratta och blanda in delar av min personlighet men på ett strikt professionellt plan. Jag är medveten om mig själv och såpass säker på min yrkesroll att jag kan bjuda på mig själv utan att vara privat.

Så anledningen till att du inte blir attraherad är att du inte blir attraherad av den typen av människor? Hade du jobbat inom ett annat område i din branch, där du mött den typ av människor som i allmänhet attraherar sig, så hade du alltså blivit attraherad? Hade du då kunnat jobba där?

Så hur bjuder du på dig själv utan att vara privat? Vad är det professionella som skiljer åt?

Jag förstår precis hur du menar (skrev tidigare i tråden, är också läkare).

Ett ganska konkret (men lite extremt) exempel är när man under utbildningen skulle närvara på obduktioner. Att man fokuserar på att hitta orsaken till dödsfallet, och behandlar den avlidne med respekt, men man går inte in och tänker på hur det skulle ha varit om detta var min pappa eller mormor osv. Man håller en professionell distans.Jag vet inte om så är fallet. Är visserligen inte insatt i hur utbildningen till psykolog/socionom ser ut, men som läkare tränas man i att bemöta patienten på ett professionellt sätt. Jag har en helt annan medvetenhet idag än jag hade innan kring hur jag förmedlar empati både verbalt och med kroppsspråk, och visst finns det patienter som har läst in för mycket men även där har jag lärt mig bemöta detta på ett sätt som visar respekt för patienten. De är i ett utsatt läge och visar sig svaga när de möter oss, fysiskt men ofta även emotionellt. Farhågor, privata problem, psykisk (o)hälsa...det är sådant man stöter på i så gott som alla specialiteter med patientkontakt.

I samtliga yrken tränas man nog i ett professionellt bemötande och jag tror det är något man växer in i. Men det finns nog en skillnad i hur man blir bemött av en psykolog man träffar en gång i veckan och hur man bli bemött av en läkare som man i de flesta fall kanske inte träffar lika ofta och länge. Att jobba med relationen så mycket som man gör som psykolog och där just relationen, värmen och empatin är en stor del av det som är läkande gör att man funderar väldigt mycket kring just relationen. Mer än en läkare naturligtvis eftersom läkarens mest läkande metod kanske inte är relationen.

Självklart jobbar psykologen mer med farhågor, psykisk ohälsa och privata problem än vad läkren - förstår inte riktigt vad din poäng var där?