Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Jag vet inte hur vanligt det är. Man pratar ganska öppet om själva fenomenet men att sen erkänna att man själv känner sig attraherad eller förälskad är naturligtvis svårare då man är rädd att få sin professionalitet ifrågasatt. Dock tas det ofta upp på handledningar. Ja, jag tror också man lär sig att uppmärksamma det och att man kanske inte heller är så rädd för det för att man vet att det är så mänskligt och vad det kan bero på.

Jag tror inte alls att psykologer går över gränsen mer än läkare (har dock oinga siffror på det). Överlag tror jag det är svårare när man är nyexad och inte hittat sin roll och självsäkerhet riktigt.

Jag tror att relationens intensitet och karaktär har viss betydelse för vilka känslor och fantasier som väcks men inte nödvändigtvis att man går över gränsen.

Det tror jag också! Det är ju en process att växa in i sin yrkesroll och man måste ju göra sig erfarenheter för att utvecklas. Nu tänker jag inte på att man måste fatta tycke för en patient utan att man generellt sett efterhand genom trial and error och handledning justerar hur man hanterar situationer som går utanför det enkla och oladdade.

Jag tror nu inte heller att psykologer går över gränsen oftare. Jag funderar lite på hur det ser ut från patientens sida när det gäller de olika funktionerna psykoterapeut eller somatisk behandlare men jag kan tänka ut situationer där relationen blir betydelsefull och potentiellt missförstådd från patientens sida oavsett vad det handlar om så länge det är något viktigt och varar något så när över tid. Likaså att det känns väldigt tydligt för patienten att behandlaren för tillfället är en viktig person i deras liv men att det inte kommer i närheten av att röra sig om sexuell attraktion.

Hoppas på att få höra lite erfarenheter.

Jag har iofs erfarenhet av två män med psykiatrisk och personlighetsproblematik som flirtat med mig. En så overt att det inte gick att missa och jag fick vara väldigt konkret med att återflytta fokus till det det skulle handla om för att sedan avsluta samtalet. Den andra var mer diskret och kanske inte flirtig egentligen. Han ville komma ofta och mycket och jag förstod först efter ett tag vad som pågick och att jag inte alls var kapabel att få honom framåt eftersom målet för hans del flyttades till att vara att träffa mig. Det var under min AT och båda fick gå till andra läkare.  

Jag vet faktiskt inte. Jag tänker att många patienter inom psykiastrin som kanske sällan eller aldrig betytt något för en annan människa eller fått så mycket värme och respekt som i psykoterapin kanske riskerar falla för psykologen/psykoterapeuten. Dessutom karaktären på relationen, att någon lyssnar och kommer med frågor och reflektioner hela tiden, det är sånt många söker hos en partner. 

Då var det ju klokt av dig att låta dem träffa annan läkare istället.

Jag har jobbat på flera enheter och inom flera områden inom mitt utbildningsområde. Grejen med socialt arbete är att man överlag arbetar med sociala problem och oavsett var jag arbetar så är det inte välfungerande människor jag träffar. Undantaget anhöriga när jag arbetade som handläggare för äldre. Men då är det människor i kris istället och jag har fokus på att hjälpa, inget annat.
Som jag skrev tidigare kan jag konstatera att någon är attraktiv, men jag ser inte personer på det sättet när jag arbetar. Jag tror ärligt talat att om den stora kärleken dök upp där skulle jag missa det. Just för att han är anhörig i kris, missbrukare eller annat. Jag tilltalas inte av att hjälpa personer med sociala problem på min fritid och skulle inte vilja leva med en man som var missbrukare och som innehar försörjningsstöd.

Det är svårt att beskriva vad det är som gör att jag bjuder på mig själv. Det handlar mycket om att anpassa sig efter situation. Ibland behöver jag vara strikt formell, extremt kunnig och nästan "avstängd". I många andra situationer låter jag en del av min värme komma fram, kan skratta ihop med klienten och ibland skämta. Min personlighet är ju att jag är kreativ och det är något jag kan använda mig av i arbetet.
Det professionella är att jag är politiskt korrekt, inte pratar om mig själv och säger t ex "så var det för min mamma också" eller berättar en massa saker om min privata person eller drar liknelser till mitt privatliv.
Det handlar en del om att inte skapa en vänskapsrelation då det då kan vara väldigt svårt att ge personen avslag om de tycker att man har blivit "vänner" eller kommit bra överens.

Jag är en myndighetsperson och är inte där för att vara deras vän. Inte så att jag måste vara paragrafryttare eller avpersonifierad men jag måste hela tiden tänka på mitt uppdrag och vad mitt agerande kan få för konsekvenser i andra sammanhang än just det i stunden.

Sen får man inte glömma att en stor del av vår utbildning faktiskt handlar om olika förhållningssätt till gentemot klienter samt om maktförhållanden och hur man ska hantera det maktövertag man har som myndighetsperson. När man väl kommer ut och jobbar har man fått rätt mycket träning i hur man ska förhålla sig för att använda sig själv som verktyg utan att bli för privat.

Ja, visst är det det, en mycket stor del av utbildningen. Men det är intressant att du säger att du inte skulle bli kär. Psykologer kan bli attraherade eller förälskade och det hanteras i handledning, det ses bland annat som något som kan ge en information om patienten och patientens relationsmönster. Det verkar vara ett ännu större tabu bland läkare och socionomer, särskilt när man hör att folk här i tråden avbrutit behandlingen och patienten fått ny läkare.

Sen undrar jag om risken är större att bli kär i sin psykolog. Jag tror att det finns en risk att bli kär även i läkaare och socionomer naturligtvis och det är inte heller särskilt ovanligt men psykologer har kanske ännu mer hand om människor som haft relationsproblem, inte blivit tillräckligt uppmärksammade och älskade tidigare och därför får psykologen så stor betydelse. 

Ja, vi socionomer har inte någon kuratorsfunktion om vi arbetar inom myndigheter och därför skiljer sig relationen åt om man jämför med psykologer/läkare. Så vi har inte, och ska inte, ha den relationen med våra klienter.
Det händer att klienter hänger sig fast vid mig och jag vet att de vill mer, men då är det mitt ansvar att ta itu med det för att inte orsaka personen mer skada.

Jag vet ett par socialsekreterare som inlett relationer med klienter, och jag kan nog säga lite generaliserande att de kanske inte var några bra representanter för yrkeskåren pga att de är sk hjälparpersonligheter.

Hjälparpersonligheter?

Det är ett begrepp som diskuteras flitigt under vår utbildning. I stora drag går det ut på att personliga behov står i vägen för att hjälpa klienter. Man kan ha obearbeade trauman i sitt egna liv som man saknar insikt kring och som gör att man dras till exempelvis socionom - eller sjuksköterskeutbildningar. Man vill hjälpa andra, men utan att ha blivit hjälpt själv. Syftet är att lätta sin egen ångest eller att fly undan sina egna trauman. Omedvetet alltså.
Det gör att man inte kan göra korrekta bedömningar då man låter sitt  inre styra och man är inte heller alltid tillräckligt medveten om den maktobalans som finns i dessa relationer.
Detta är vanligare bland socionomer än bland psykologer eller psykoterapeuter eftersom det ställs så mycket högre krav på de senare yrkesgrupperna både vid antagning och rent akademiskt under utbildningen.