Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Menar du att ibland vet du att många människor skulle tycka patienten var snygg men det är inget du känner?

Vad jobbar du med?

I mitt jobb så är det ganska naturligt att det någon gång uppstår kemi. Det vet alla inom mitt yrke. Det är inte heller något som nödvändigtvis måste leda till byte av psykolog/psykoterapeut, även om det ibland är den bästa lösningen. Det är så mycket känslor inblandade. Vi jobbar med känslor och kan inte stänga av dem. Men vi gör en tydlig åtskillnad mellan att det finns en kemi och att agera på den. Handledningen, som alla psykologer har rätt till, handlar till stor del om relationen och professionalismen, för att säkra att vi behåller den professionella relationen och för att få förståelse för de känslor som väcks, eftersom de ofta säger något viktigt om patienten.

Ungefär så. Alltså, jag kan konstatera att någon är attraktiv men inte känna någonting för det, lika som jag kan konstatera att någon är ovårdad utan att för den sakens skull känna någon aversion. 

Jag är i sluttampen av min AT, så jag har inte valt inriktning än (och har därför heller inte lång erfarenhet även om jag har hunnit avverka ett ganska stort antal patienter).

Klart det skulle kunna uppstå någon slags gnista, kanske i synnerhet i situationer där det inte är särskilt akut och tonen lättare blir "vänskapligare" och klart jag skulle kunna ha kvar patienten om den bara var en obesvarad sådan från min sida, det är inget att bry sig om och inget att agera på. Men om det är en uppenbar ömsesidig kemi mellan mig och min patient eller endast från min patient tycker jag inte det är hållbart att fortsätta vara ansvarig läkare. Men jag har fortfarande svårt att se mig falla för någon patient, jag är än så länge alltför upptagen av min yrkesroll:) 

Jag tror att det hjälpte att chefen var en kvinna. Egentligen var det inte min närmaste chef, utom en mer uppsatt chef, men jag vände mig till henne för att jag inte ville ta upp det med min manliga chef.

Jag har även varit i situationer där man behöver ta på den vuxna patienten, och patienten blir upphetsad eller i alla fall berörd på något sätt. Och då är det beröring på okritiska områden vi pratar om, med påklädd patient. Det är viktigt att vara professionell i den situationen så att patienten inte uppmuntras, men inte heller behöver känna sig dum (jag utgår från att det är en "stämning" och inga närmanden vi pratar om).
Vi pratade faktiskt om detta i veckan, då en kollega berättade att hon själv varit hos en kiropraktor och att hon kände en jobbig stämning, då kiropraktorn bearbetade hennes skinkor och var helt tyst. Hon tyckte det var obehagligt och kände sig "besudlad" samtidigt som hon inte vågade säga ifrån.

Det är skälet till att man inte som vårdpersonal kan känna attraktion till en person som är i behov av en i yrkesrollen. Träffar jag någon i min yrkesroll är jag fullständigt trygg, för jag vet ramarna för min relation till patienten och min uppgift är att överföra den tryggheten till patienten samtidigt med själva innehållet i behandlingen/samtalet. Så fort jag har erotiska känslor för en patient sätts hela den grunden för patientkontakten ur spel, och därför borde jag genast avbryta kontakten.
Sen tror jag att anledningen till att jag inte har känt attraktion ens till väldigt snygga pappor, t ex, eller vuxna patienter är att kontakten filtreras genom yrkesrollen, och såna känslor har svårt att få fäste.
Däremot har jag känt en stark sympati för vissa patienter, och det kan också vara en fälla, som gör att man glider lite med yrkesrollen, på samma sätt som den tidigare nämnda frälsarrollen.

Jag är psykolog och min erfarenhet är absolut att det är vanligt att patienterna, särskilt när det gäller gäller längre behandling som psykoterapi, en period upplever att de blir eller faktiskt blir, förälskade i psykologen. Det är inte alls konstigt att detta händer då och då eftersom man skapar en företroenderelation där patienten känner och SKALL känna att man bryr sig, lyssnar och är hjälpande. Många gånger är det ju så att patienten ger en förtroenden kring saker de aldrig berättat för någon anna, eller att patienten aldrig känt sig så "sedd" och så trygg förut. Så det är klart att om psykologen är av det kön som patienten är sexuellt attraherad av samt i lämplig ålder, så händer det lätt att patienten kan uppleva attraktion eller förälskelse. Själv har jag aldrig tyckt att det här är något problem. Jag är kvinna och ser bra ut, och när jag gick psykoterapiutbildningen hade jag 2 manliga patienter i min egen ålder som sannolikt båda var lite tillfälligt förälskade i mig. I min handledningsgrupp fanns en annan yngre kvinna som såg väldigt bra ut och hon hade också en manlig patient som definitivt var attraherad av henne. I handledningen liksom i övrigt under utbildningen diskuterades detta som en självklarhet. Man är personlig (i motsats till opersonlig) utan att vara privat, och man arbeta med känslor utan att blanda in sina egna. Yrkesrollen gör ju att man ser patienten utifrån ett helt annat perspektiv, så detta är inte svårt eller besvärligt egentligen tycker jag. Det har hänt mig några gånger att jag tyckt att manliga patienter varit snygga, charmiga eller attraktiva och då kan jag tänka att "tja, om jag hade mött honom i ett annat sammanhang, så...". Det har även hänt att jag träffat kvinnliga patienter där jag tänkt att "oj vad hon och jag kunde blivit bra kompisar om vi hade träffats på krogen istället för på en psykiatrisk mottagning". Men längre än så går aldrig tanken, det finns ett privat relaterande till människor som jag aldrig kopplar på gentemot mina patienter.  

Lärare här! Måste bara säga att det är en jävla skillnad att flirta med sin tandläkare (vilket e helt ok i min värld) och att flirta med en elev! När folk som mår dåligt eller barn och ungdomar är involverade då är det INTE ok någonstans att flirta! Sen om man bjuder ut nån på date över lite bananlack är väl ok!

Jag jobbar inte som psykolog, läkare eller liknande men arbetar med "klienter" iallafall. Ingen är i direkt beroendeställning till mej. Skulle aldrig träffa någon privat typ dating på jobbet. Men jag har träffat en fd tidigare som varit hos oss i verksamheten. Personen i fråga är inte knuten till oss nu. Tycker inte det är fel då personen i fråga är en vanlig Svensson men har haft lite jobbigt tidigare. Vi var attraherade unde tiden hon var hos oss men vi gjorde inget alls åt detta då utan undvek det. Sedan efter ca 1,5 år började vi träffas då vi sågs hos gemensamma vänner. Vi har ett perfekt förhållande som vi ser det men ligger lågt beroende på fördomar. Hon tycker inte att hon varit i beroendeställning utan änner att jag däremot har en stor del i att hon mår jättebra idag. Vi har pratat om detta. Kan det här vara fel då?

Det är väl inte viktigt om det är en vanlig Svensson eller inte. Däremot att ni har avslutad all professionell kontakt och hon inte är i beroendeställning.
Hade du däremot inlett ett flirtande (eller svarat på det) när hon forfarande var kvar i verksamheten tycker jag att det är mycket tveksamt, även om ni inte träffades utanför jobbet. Men självklart är det svårt att dra en exakt gräns för vad som är ok, och det beror även på vilken verksamhet och yrkesroll.

Socionomen hade polisanmält klienten för sexuellt överfall för hur kan socionomen göra fel någonsin?

Hur menar du?

Vad menar du med hur jag menar?