Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Jag kommenterar det här ifall det är mina erfarenheter du tänker på och drar slutsatsen om tabu. Synd om det baserar sig på mina fall kan jag tycka då det dels handlade om att svårighetsgraden på de patienterna var för hög för en nybörjare (särskilt när ingen samtalshandledning fanns tillgänglig) och dels var en pragmatisk lösning om man satte patientens bästa i fokus. Den ena behövde uttalat specialistkompetens för sin problematik och den andra vann på att åter handläggas av sin ordinarie läkare. Med andra ord var det inte en desperation eller undvikande som låg bakom besluten även om jag förstås var nöjd över att vi kom fram till de lösningarna.

Att jag delade med mig av de erfarenheterna hade mer att göra med att det är de fall jag varit med om där det från patienthåll funnits med attraktion (om det nu var det den första pat ville förmedla...jag är tveksam... det var nog egentligen ngt annat han gjorde med det beteendet). 

Ok då förstår jag bättre varför du avslutade dessa kontakter och de fick komma till annan läkare. Du fr gärna berätta om hur man ser på ensidig respektive ömsesidig sexuell attraktion läkare-patient. Jag får intrycket av er läkare här i tråden att det inte är så vanligt förekommande och at vissa dessutom aldrig känt attraktion för en patient därför att de lämnar en del av sitt privata jag hemma. Men inom psykoterapi så är min erfarenhet att det är relativt vanligt och något som inte förhindrar fortsatt arbete om man tar upp det i handledning. Om man däremot tystar ner det så är risken större att terapeuten agerar fel.

Fler tankar kring detta? Kom igen FL! Finns ju massor av folk inom vårdyrken här!

Ja, kom igen FL!

Jag känner inte att jag kan ge dig en bild av hur läkarkåren ser på attraktion läkare-patient. Mycket av sitt förhållningssätt får man skaffa sig själv när det gäller fenomenet patient-lärarrelation. Man blir ansvarig för sin egen mognadsprocess. Utbildningen har ju länge varit fokuserad på prekliniska och medicinska kunskaper och jag kan tycka att det överlag finns en tradition av att be folk att hoppa i/kasta i folk och låta dem lära sig simma bäst de vill och förmår på egen hand. Vissa har bra egna resurser, vissa träffar inspirerande förebilder som kommer med god feed-back och kloka tankar på vägen. Men jag tycker nog att de föesta lämnas påfallande ensamma. Nu har ju läkarutbildningen ändrats ganska mycket de senaste femton åren så jag vet ju inte hur dagsläget ser ut. Jag gissar att det är olika på olika utbildningsorter. Någon sammanhållen syn finns nog inte.

Samtidigt tror jag ändå inte att det är ett enormt problem med just attraktionsbiten men nog borde man prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar situationer och känslor redan under grundutbildningen. Mer medicinsk psykologi i utbildningen och kontinuerlig handledning som uppmärksammar unga läkare på sina egna känslor, reaktioner och sitt mående under de första yrkesverksamma åren tror jag skulle vara bra.

Varför det inte verkar vara en så vanlig företeelse med attraktion har jag funderat på under dagen idag. I en del fall finns det säkert och förtigs eftersom man ändå under utbildningen tydligt får budskapet att det är oetiskt att agera på det. Vad de som råkar ut för det gör av sina känslor vet jag inte. Men sen tänker jag att själva patient-läkarrelationen, det mått av distans som finns och att man har en så diagnosfokuserad eller handläggnings-/lösningsfokuserad interaktion utgör någon sorts vaccin. Som du då själv var inne på med att det är skillnad på att följa någon som person och använda sig av sin egen personlighet i behandlingen för att patienten ska komma framåt med sig själv som person respektive att följa någon som bärare av ett sjukt hjärta där man i första hand pratar om hjärtat men också använder sig av sin person och beaktar den andras person, personlighet, upplevelser och förutsättningar.

Jag undrar om inte patienter också ofta skyddar sig själva i mötet med en läkare eftersom de ju inte är vana vid att ha en främling som kommer dem så fysiskt nära på så ojämna villkor. Som jag var inne tidigare på så tänker jag ju också att man som läkare lärt sig ett sätt att hantera att man bryter så många tabun (någonstans att man "skyddar sig själv") där man på ett eller annat sätt stoppar undan sig själv. Resultatet av det senare kan bli bra men kan för vissa (för många?) leda till så pass mycket distans att läkaren känns väldigt distanserad och otillgänglig. För mig skulle det vara ett handlikapp och en försvårande omständighet i mitt jobb och därför var det viktigt för mig att påpeka att värme och närvaro är viktiga för att det ska bli bra, både sett till patientens upplevelse och effektiviteten i diagnostik och behandling.

För mig finns också någon sorts guilt by association i att jag i de lokaler och i den yrkesroll jag hanterar bajs, kiss, kräkningar, slem, död, tårar, att ta på unga/gamla/smutsiga kroppar inte kan tänka sexuella tankar eller alltför privata tankar. Vad gör yrkesrollen med en som person när man kliver innanför sjukhustes dörrar? Hur tillskansar man sig den på ett djupare plan? Kommer man som privatperson till en allvarlig olycka fungerar man sämre och tar det hårdare än om man kommer i arbetskläder och i sin yrkesroll. Varför? Vad är det egentligen yrkesrollen gör och hur?

Det här blev mer osammanhängande än det var tänkt men jag försöker heller inte redovisa hur det är utan olika saker som jag tror kan spela in.

Jag jobbar inom vården och har ( vad jag kommer ihåg) aldrig upplevt känslor på det sättet för någon av mina patienter... Men däremot på andra hållet har jag upplevet det!! Jag går i terapi och kan helt ärligt säga att jag har uppriktiga känslor för denna person... Då inte "bara" terapeut-patient känslor utan mer intensiva! Dett vet jag då vi har träffats innan terapin också och även då var jag totalt såld på människan! Jag har fått veta nu i efterhand att personen i fråga känner samma sorts dragning till mig och det har ju märkts av i form av blickar, leenden och små flörtar! Jag kan nog ärligt säga att jag inte hade fortsatt gå dit om det inte vore för den här personen.. Jag vill att det ska utvecklas till något... :) Även och trots att jag vet hur fel det är, så vill jag det! Jag tror det är ömsesidigt då våra möten numer endast innehåller privat snack... Från bådas håll!!!  + en och annan fika på kvällstid.... :P

Har jobbar som tandläkare i många år och visst har jag blivit attraherad av patienter men aldrig inlett en relation. Lite flört är dock aldrig fel - på jobbet eller i affären eller var som helst! Bara man håller det rimligt så det inte blir pinsamt (man behöver ju inte flåsa folk i örat och väsa komplimanger direkt).

 

Jag har två goda vänner som är psykologer, en man och en kvinna. Mannen har berättat att kvinnliga klienter hyfsat ofta visar intresse och vid ett par tillfället till o med berättat att de är förälskade i honom. Min kvinnliga psykologkompis sörjer att ingen man har flörtat med henne...

Att patienten får känslor för terapeuten är inget ovanligt. Dock är det väl inte så ofta som patienten talar om det men det kan vara bra att prata om för det går ofta att tolka på olika sätt (tillbaka till tidigare relationer, föräldra-barn relationer, andra nuvarande relationer, brister, saknad m.m.). Det händer förresten ofta att terapeuten märker det fastän man inte säger det men inte alltid.

Vad kommer det sig egentligen att du började i terapi hos någon som du träffat tidigare? Det är nog ganska ovanligt? Vad hade ni då för relation till varandra? Hur har du fått veta att att terapeuten känner dragning till dig? Har ni gemensamma bekanta som ni båda pratar med?

Så ni träffas utanför terapirummet och går och fikar? Detta är någon som är absolut tabu för alla terapeuter. Man har inte en relation med patienten utanför terapirummer, särskilt inte om det finns en erotisk spänning, men egentligen inte annars heller.

Jag ställer alltså dessa frågor därför jag blir bestört över hur jag hör hur din terapeut agerar. Jag skulle dragit öronen åt mig faktiskt. Du borde egentligen inte ens behöva ta ansvar för att denna relation gått i fel riktning. Det är din terapeuts ansvar att inte gå över gränsen, vilket han nu gjort när han flirtat och byggt en privat relation med dig. Det är helt enkelt ett svek att göra så, att inte ge sin patient en erfarenhet av en sund relation, som ofta är 50 % (drar till med den siffran men på ett ungefär så borde den stämma) av den läkande kraften. 

Förvånansvärt lite intresse och flirt de snappat upp. Då jag är i början av min karriär så vet jag inte hur vanligt det är riktigt men det verkar vara relativt vanligt, tycker jag. Jag har hört talas om många fall. Men ofta visar patienten det på ett mer subtilt plan och kanske inte talar om det öppet.

Tandläkare-patient. Intressant att höra att du anser det helt ok att flirta.  

Effie, du har mycket klokt att säga i den här frågan tycker jag. Tack för att du delar med dig! Själv känner jag att jag inte riktigt tänkt så långt att jag har så mycket att komma med men så fort jag har något intelligent att säga så lovar jag att dela med mig

Så länge ska jag försöka sammanfatta och kommentera de aspekter du lyfter fram som kan spela in:
1. Att läkarna blir ansvariga för sin egen mognadsprocess och att man borde prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar känslor: Gör ni inte det i tillräckligt stor grad under utbildningen alltså? I vilken mån har läkare handledning?
2. Att det förtigs därför att man lärt sig att man inte får agera på det. I så fall tycker jag man gör ett misstag i att tiga om det. Tigandet kring attraktion är säkert något som förekommer inom flertalet vårdyrken men jag tror att risken är större just att man agerar på det om man inte talar om det öppet i handledning eller med kollegor. Genom att tala om det så kan man ju reda ut sina känslor och varför dessa väcks med just denne patient och tala om hur man i fortsättningen ska behålla sin professionalism men också värme och närvaro med patienten. Dessutom tror jag att hemlighållandet i sig kan öppna får fler snedsteg.
3. Diagnosfokuserad/lösningsfokuserad interaktion: Ja, det kan ligga något i det. Min erfarenhet är dock att jag ger mer av mig själv och hamnar på en mer "jämbördig" nivå i en sådan relation, vilket kan bli problematiskt.
4. Att följa någon som person eller att följa ett sjukt hjärta. Jag undrar också om det påverkar relationen. Rimligtvis borde det göra det men hur? Just det som du skriver tror jag har betydelse, att man har ett fokus som kanske är en fysisk åkomma och inte psyket. Kanske möts man på ett annat sätt då?
5. Ja, eftersom patienten kommer till läkaren och verkligen blottar sig under starkrt ljus så kan det säkert vara så att patienten skyddar sig själv. Intressant infallsvinkel!
6. Engagemang/värme och effektiviteten i diagnostik och behandling. Det är så oerhört viktigt att läkaren lyssnar och frågar och är ödmjuk så att patienten verkligen får berätta om sina problem så att det inte blir fel diagnos. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Brukar de uppleva att läkarna har ett sådant öppet och lyssnande förhållningssätt eller att de drar för snabba slutsatser och inte har tid att höra hela historian? Ang. behandling så håller jag med om hur viktigt det är att förmedla värme och tro på metoden, annars fungerar inte behandlingen lika bra alls. Det är en svår balansgång att vara varm och personlig men att inte bli privat (ta för mycket plats själv, berätta ovidkommande saker om sig själv), särskilt som nybörjare.
7. Guilt by association: Ja, det har säkert begtydelse att man jobbar med sådana saker, att det inte alls är associerat med närhet och sex. Så är det ju inte riktigt med psykoterapi, dock inom vissa fält kanske, där man jobbar med klientgrupper som har sådana problem som man inte alls vill se hos en partner, som också kan vara fallet för socionomer. Men att möta någon mentalt och bekfräfta, lyssna och vara intresserad, som i terapi, är kanske mer förknippat med kärlek.
8. Att vara i sin yrkesroll och i rätt lokal: Om man som privatperson hamnar mitt i en olycka så är det kanske inte lika uppenbart vad man har för roll?

 

är lärare, har aldrig känt attraktion till en elev, nu är ju mina elever 12-16 år så det är kanske inte så konstigt.