Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Jag har läst i tråden om tandläkaren som sa att det var ok att flirta. Jag kan nog tycka att det kan vara ok om man samtidigt klarar av att behålla sin professionella roll. För mig som arbetar med föräldrar så är det extremt känsligt, så jag har svårt att tänka mig att det hade varit ok.

Jag tror också att det är skillnad om den professionella är en man och patienten är en kvinna. När jag tänker tillbaka på t ex läkare som jag har mött som patient, eller när jag själv är förälder så är det nog en del som har flirtat lite. Och det har varit ok, inte alls någon riktig invit, mer ett sätt att visa sin mänskliga sida, lite uppmuntrande.

Det är jag som är tandläkaren...

 

Givetvis ska man behålla sin professionella roll och jag flörtar aldrig med folk på jobbet som jag har ett genuint intresse för (jag är trots allt gift sedan många år). Jag har blivit bjuden på middag och kryssningar och jag vet itne vad av patienter men DÄR går absolut en gräns - jag skulle aldrig träffa en patient utanför jobbet.

 

Nu när du punktatde upp det så ska jag svara och associera vidare utifrån punkterna.

1. Jag vet ju inte riktigt hur läkarutbildningen ser ut idag. Även om det mesta säkert är sig likt så har det ju arbetats mycket på att förbättra utbildningarna tex i avseendet att udervisa om och reflektera kring patient-läkarrelationen. Jag var väldigt engagerad i det när jag utbildade mig. Nu är jag inte längre på ett universitetssjukhus. De kandidater jag undervisar är utlokaliserde hos oss och bara för att jag helt randomly patar om vad som händer i mötet och delar med mig av mina erfarenheter och reflektioner så säger det ju ignet om vad de flesta kandidater eller AT-läkare möter. Läkares handledning har varit eftersatt och inte särskilt organiserad tycker jag. På vissa sjukhus och vårdcentraler är det prioriterat, på andra inte. Mina något gamla erfarenheter är att det variererar och är en slump om man träffar kollegor som vill handleda eller ej. Dessutom så är det ju mycket en fråga om praktiska frågor och medicinska handläggningsfrågor. Mycket mindre om svårigheter i läkarrollen. Skulle jag få önska skulle man få professionell handledning av någon som är psykoterapiutbildad och som är insatt i läkarrollen. Framförallt skulle man få det under sin utbildning och under sina tidiga år inom yrket så att man får hjälp med känslor av utsatthet, otillräcklighet, äckel osv.

2. Läkarstudenter hämtas ur en grupp människor som väldigt ofta är duktiga på att göra rätt. Som läser av hur man bör göra och gör så. Människor som är duktiga och vill leva upp till förväntningar och krav. De är inte snabba med att blotta sina känslor av tex otillräcklighet eller rädsla. Ska man skära i ett lik så gör man det och ler och förklarar varför det är så viktigt. Man köper allt utan att fråga. Man blottar inte det som man förstått räknas som svagt. Det är en karikatyr jag målar upp, det är överdrivet och det gäller långt ifrån alla men det är heller inte helt taget ur luften. Gör man så så är man väldigt ensam när man man ska hantera sina känslor inför alla utmaningar man ställs inför. Då kan man bli deformerad som person och hamna i mindre bra beteendemönster. Eller så har man resurser. Iaf good enough resurser. Jag är helt med dig när det gäller hur viktigt det är att uppmärksamma sina egna känslor, erkänna dem osv för att kunna förhålla sig till dem och hantera dem. jag kom nästan i bråk med en kursare om det under utbildningen när hon hävdade att hon kände exakt lika inför alla patienter. Det är en omöjlighet. Men det kanske låter bra och "rätt".  

6. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Tyvärr är det nog så att kommunikationen haltar och att för många inom sjukvården överlag saknar bra verktyg och en bra mall i huvudet för hur de kan hantera det relationella i mötet med patienten. I samtliga utbildningar skulle det, menar jag, behövas formell träning i metodik. Hur rondar man, hur planerar man sina uppgifter från ronden, hur lämnar man svåra besked, hur kan man hantera arga patienter, rädda patienter osv osv . Det finns inte en lösning för alla men man skulle nog behöva hjälpa till med att reflektera kring det och träna. Jag har sett deprimerande dåliga förmågor när det gäller sånt här hos kollegor, sjuksköterskor och undersköterskor. Sen har jag sett en massa bra med förstås.

8. Om man som privatperson hamnar i en olycka så har man inte sin yrkesroll på sig. Vad gör man när man kliver i sin yrkesroll? Yrkesrollen är en mental läkarrock. Jag vet inte vad den utgörs av... Jag har just funderat över om den till viss del innehåller traditionella psykiska försvar (helst av den mer högfungerande sorten) som man kan resa lite på beställning? Jag bär alltid mitt yrke med mig och ser världen genom de erfarenheter yrket gett men jag har inte alltid hela yrkesrollen på mig. Jag tar på mig den när jag jobbar och jag tar på mig den när jag behöver klara av sådant jag inte riktigt känner för som privatperson. Den fungerar bra när man hamnar i påfrestande situationer, faktiskt också i trafikolyckor bara man hinner sätta på sig den. Den sjunker undan när jag är helt privat. Jag tror det är olika hur lätt man mobiliserar den. Sen hur mycket yrkesrollen är med i att inte bli attraherad låter jag vara osagt. Men på något sätt är ju yrkesrollen en manifestation av vem man är som yrkesperson. Min yrkesroll är min version av hur man är läkare. I den ingår ju en uppfattning om hur jag som professionell ska bemöta någon som är kritiskt sjuk/sjuk/döende/arg/ledsen/rädd/smutsig/i förfärande underläge/manipulativ/känslomässigt törstande efter kontakt eller bara ganska "normal" och välfungerande. Ja det är iaf ett försök att fånga lite vad det handlar om. Jag har tänkt igenom många situationer och jag har varit i många situationer. Jag har reflekterat och jag har funderat och jag har lärt mig vägar och sätt som fungerar bra för att hantera situationer som uppkommer mellan människor i allmänhet och mellan änniskor i sjukhusmiljö i synnerhet.  

Jag är läkare och har aldrig blivit kär i en patient. Är för övrigt lyckligt gift

Jag har svårt att tänka mig att jag skulle KUNNA bli kär i en patient - det är ett speciellt åtagande man tar på sig i relationen med varje patient och att inleda en relation skulle kännas fruktansvärt fel och närmast lite perverst. I hela överenskommelsen mellan läkare och patient ingår ju att jag som läkare absolut inte lägger något sexuellt i att jag ber en annan människa klä av sig så att jag kan ta på dem - en undersökning ska vara fullkomligt klinisk.

På samma sätt skulle jag bli illa berörd om en patient tog kontakt med mig på fritiden för att de var attraherade.

Om jag redan kände en person och hade en begynnande relation med denne skulle jag kunna behandla dem i en akutsituation men se till att de hade en annan läkare för sina vanliga åkommor.  

Jag arbetar som barnlogoped och har även arbetat med vuxna. Är kvinna och har aldrig känt attraktion för en patient. Däremot har det hänt att män har visat intresse.

Vid ett tillfälle när jag var ny i min yrkesroll var det en pappa som ville träffa mig väldigt ofta. Familjen hade det mycket svårt och jag engagerade mig mycket, då jag trodde att han ville träffa mig hela tiden för barnets skull. Jag uppfattade inga andra avsikter, och han var dessutom inte det minsta attraktiv. Hans fru konfronterade mig till slut och jag förstod ingenting... Jag mådde dåligt och kände mig dum efteråt, och jag fick mycket stöd av en kvinnlig chef. Jag skämdes mycket och var livrädd att det skulle komma fram i arbetslaget, och till dom manliga läkarna, då jag tror att det ändå hade skadat mitt rykte, att de skulle tycka att jag hade dåligt omdöme.
Eftersom jag var ung och snygg när detta hände så tror jag att det hade skadat min trovärdighet.

Jag har läst i tråden om tandläkaren som sa att det var ok att flirta. Jag kan nog tycka att det kan vara ok om man samtidigt klarar av att behålla sin professionella roll. För mig som arbetar med föräldrar så är det extremt känsligt, så jag har svårt att tänka mig att det hade varit ok.

Jag tror också att det är skillnad om den professionella är en man och patienten är en kvinna. När jag tänker tillbaka på t ex läkare som jag har mött som patient, eller när jag själv är förälder så är det nog en del som har flirtat lite. Och det har varit ok, inte alls någon riktig invit, mer ett sätt att visa sin mänskliga sida, lite uppmuntrande.

Det är just skillnaden attraherad/kär - inleda relation som man måste göra. En milsvid skillnad enligt mig. Gör man den åtskillnaden och dessutom öppnar för att diskutera detta på handledning och me kollegor, tror jag att förre snedsteg skulle inträffa, och framförallt skulle attraktionen påverka behandlingen i mindre grad. 

Intressant att höra att du aldrig varit kär i en patient! Håller med om att det kan kännas lite perverst! Intressant hur du ser på överenskommelsen läkare-patient, antar att det underlättar.

Förstår verkligen att du skulle kunna hjälpa någon akut men hänvisa till annan läkare för andra åkommor och problem!

Nu är jag barnläkare och det gör ju att det är OMÖJLIGT att bli kär i en patient, men jag hanterar föräldrar, precis som barnlogoped ovan skriver. Och man kan få en nära relation till dem, rent professionellt - herregud, de söker ju i krissituationer, om man kommer in med sitt lilla barn som tex har ett stort krampanfall och möts av en lugn doktor som både kan häva krampanfallet, ge information och medicin och ordna återbesök så kan läkaren ju få någon sorts frälsarroll - helt naturligt, men inte bra. Den rollen får man försiktigt plocka bort sig från för även om det är bra för egot är det INTE bra för ens patient.

Men under AT och vikariat har jag ju hanterat vuxna patienter och om du funderar lite på det så är det ju ett MÅSTE att ha en underförstådd pakt om att all beröring ska vara klinisk, professionell och helt utan sexuella undertoner - hur skulle du som patient annars kunna klä av dig inför en främmande människa?  Som läkare ska jag undersöka, inte tafsa. Och undersökningarna kan ju innebära att man klämmer på pungen, stoppar fingrarna i rumpan eller vagina osv. Då är det inte läge att vara flirtig, precis.