Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Att patienten får känslor för terapeuten är inget ovanligt. Dock är det väl inte så ofta som patienten talar om det men det kan vara bra att prata om för det går ofta att tolka på olika sätt (tillbaka till tidigare relationer, föräldra-barn relationer, andra nuvarande relationer, brister, saknad m.m.). Det händer förresten ofta att terapeuten märker det fastän man inte säger det men inte alltid.

Vad kommer det sig egentligen att du började i terapi hos någon som du träffat tidigare? Det är nog ganska ovanligt? Vad hade ni då för relation till varandra? Hur har du fått veta att att terapeuten känner dragning till dig? Har ni gemensamma bekanta som ni båda pratar med?

Så ni träffas utanför terapirummet och går och fikar? Detta är någon som är absolut tabu för alla terapeuter. Man har inte en relation med patienten utanför terapirummer, särskilt inte om det finns en erotisk spänning, men egentligen inte annars heller.

Jag ställer alltså dessa frågor därför jag blir bestört över hur jag hör hur din terapeut agerar. Jag skulle dragit öronen åt mig faktiskt. Du borde egentligen inte ens behöva ta ansvar för att denna relation gått i fel riktning. Det är din terapeuts ansvar att inte gå över gränsen, vilket han nu gjort när han flirtat och byggt en privat relation med dig. Det är helt enkelt ett svek att göra så, att inte ge sin patient en erfarenhet av en sund relation, som ofta är 50 % (drar till med den siffran men på ett ungefär så borde den stämma) av den läkande kraften. 

Jag ber om ursäkt för att jag antog att du var kvinna och terapeuten man. Varför vet jag inte. Man tar ju lätt för givet att det rör sig om heterosexuell attraktion och så är väl majoriteten av medlemmarna på FL kvinnor. Men jag håller med om att det är ett misstag av mig att ta det för givet! Jag försöker förhålla mig öppen men ibland misslyckas även jag.

Jag blir ju väldigt nyfiken på vad det är för terapiform och varför det inte är viktigt att bevara den terapeutiska relationen. 

Jag förstår att om det är en relativt ovanlig terapiform och du ville ha just den behandlingen så hade du ingen annna att gå till.

Nu finns det en massa andra skäl som jag inte skrev också, men som tagits upp tidigare i tråden, som att det är en ojämbördig relation där patienten är i ett utsatt läge. Att bli lyssnad till, hjälpt (man kanske till och med räddar någons liv), bekräftad och att någon förmedlar värme och emapti, att någon kan lyssna på det som plågar en mest, kan väcka känslor naturligtvis och det kan mycket väl väcka förälskelse eller atttraktion, eller bara en längtan att få fortsätta vara nära. Det är en fas som normalt sätt gås igenom utan några svek och gränsöverskridanden. Om terapeuten istället tar  tillfället och närmar sig patienten på ett sexuellt plan såär det ett grovt utnyttjande av patienten.

Det är svårt att förklara men det är ungefär så jag tänker.

 

Det är tyvärr allt för vanligt inom vården att man förutsätter heterosexualitet och det var bra att du påminde mig. Tack. 

Nej, är det en så annorlunda terapiform så förstår jag om du inte vill avslöja... Nu börjar mina gissningar dyka upp men du kan ju ändå inte bekräfta eller säga om det bränns så jag skall ej gissa.

Om jag ändå skall försöka förklara varför jag tycker det generellt sätt är fel så ligger det i att många patienter inom psykiatrin har erfarenheter av att bli någon går över gränsen (förälder, släkting, partner, lärare, idrottsledare eller annan person som personen borde kunna känna förtroende för) och det är därför högst olämpligt om det skall hända ännu en gång med terapeuten. Det vore dessutom att svika det förtroende som man fått från patienten.