Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Jag är läkare och instämmer här! Jag har aldrig känt mig sexuellt attraherad av en patient! Oavsett deras utseende. Jag tror det har med min utbildning att göra i och med att man tränas i att bryta så många tabun. Medan den processen pågår så lär man sig själv ett förhållningssätt där man inte tittar på patienten med normala ögon utan med yrkesögon hela tiden. Jag är fokuserad på jobbet och min uppgift, inte på att sitta och ha privata tankar om privatpersonen framför mig. Jag har min yrkesroll. Patienten tilldelas sin patientroll. 

Fy fan vad oproffsigt! Jag tycker att du ska anmäla faktiskt. Såna där vill man ju inte ha i sin kår!

Nu vill jag tillägga att det jag menar absolut inte handlar om att vara avstängd, kylig eller alltför distanserad. Jag känner att empati, värme och personlig närvaro är centralt i mitt yrke som läkare för att det ska bli bra så jag tycker inte att det är just där det ligger någon skillnad. Det går utmärkt att vara det utan att samtidigt riskera att bli kär, för privat eller tafsa mentalt på patienter. Samtidigt är det ju klart att det är en skillnad i hur man som patient ser på en kurators funktion och på en läkares funktion och därmed också skillnad i förväntningar och beteende gentemot dem.

Det är nog mer en fråga överlag om vad som karaktäriserar att vara professionell respektive oprofessionell.

Hur sätter man ord på det? Jag får fundera. Jag vet att jag lyckas iaf och fler med mig. Jag ser det inte som konstigt eller svårt. Däremot vet jag att det kan vara väldigt svårt att förklara för andra. Jag pratade med min väns man härom veckan och han framförde att han tycker det är skumt med manliga gynekologer. Det var faktiskt omöjligt att förklara för honom hur asexuellt ett läkar-patientmöte är.

Klart är att för mig öser man inte empati, värme och personlig närvaro ur samma brunn som man öser ur när man är privat, flirtig osv. De sitter inte ihop utan finns som resurser i en fristående från varandra.

Inte två... jag menar egentligen att man kan mobilisera olika känslor och beteenden separat från varandra. Skruva på mer av det ena eller andra beroende på vad som behövs i olika situationer. Att vara göra sånt som förmedlar det privata skruvar man av.

Klart att psykolog och läkare är två helt olika yrken men jag tycker inte att du ska skriva ner hur viktig patient-läkarrelationen är för att nå framgång i diagnostik och behandling! 

En effektiv medicin blir inte lika effektiv och kanske inte ens tas av patienten om det inte har varit ett bra möte eller finns en bra relation mellan läkare och patient. Den information man behöver för att kunna ställa rätt diagnos får man inte om man inte etaberar en bra relation med patienten. Jag går nästan så långt att jag säger att ett operativt ingrepp inte blir bra heller om det blir ett dåligt möte/dålig relation mellan patientoch läkare. Exv smärtor efteråt, ältande, upplevelser att det inte blev ett bra resultat osv.

Jo, absolut. Eftersom jag uppfattade det som att du ville förminska hur viktigt det är med relationen mellan patient-läkare så ville jag få fram hur viktig den är. Menar du alltså att ditt svar till den anonyma läkaren gick ut på att relationen mellan psykoterapeut (vilket en del läkare också är kommer jag på nu när jag skriver om det) och klient/patient är viktigare? Jag tror inte riktigt att jag förstår varför det i så fall är viktigt att slå fast att den är viktigare? Alltså, vad är din poäng när det gäller det?

Jag tänkte på den här understrukna meningen :

"Att jobba med relationen så mycket som man gör som psykolog och där just relationen, värmen och empatin är en stor del av det som är läkande gör att man funderar väldigt mycket kring just relationen. Mer än en läkare naturligtvis eftersom läkarens mest läkande metod kanske inte är relationen."

Jag uppfattade den som att du undervärderade betydelsen av relationen patient-läkare eller att det var viktigt att tydliggöra att det inte är lika viktigt. Kan vara så jag omedlebart associerade till den ofta upprepade fördomen att läkare inte "ser till hela människan" etc.

Det skriver jag alltså bara för att förtydliga vad det var jag reagerade på, inte för att fortsätta på sidospåret. Ursprungsfrågan i TS är så intressant att det skulle vara trist att flytta fokus. Tjafs och missförstånd angående andra yrkeskårer finns det nog av.  

Jag förstår vad du menar på det hela taget. Sen kanske vi skulle kunna hålla på en hel kväll och missförstå varandra om vi gräver ner oss så jag vill släppa det som skiljer, iaf på saknivå eller vad jag ska säja.

Istället undrar jag så här... visst är det generell skillnad i ett typmöte mellan psykoterapeut (kurator, psykiater psykolog) och patient/klient jämfört med typmötet patient och läkare vid en somatisk åkomma... Men återspeglar sig det i hur många som går över gränsen bland yrksutövarna? Och vad är det som avgör det i så fall? Relationens längd eller relationens karaktär? Med tanke på vad som ingår i utbildningen när man blir psykoterapeut så borde det ju förbereda en väl så att man kan uppmärksamma och hantera en eventuell attraktion som man får på sig från sin patient/klient?

Utifrån vad jag hör när jag pratar med mina kollegor så är det där med att känna sig attraherad av en patient inte vanligt alls. Är det det bland psykologer?

Det tror jag också! Det är ju en process att växa in i sin yrkesroll och man måste ju göra sig erfarenheter för att utvecklas. Nu tänker jag inte på att man måste fatta tycke för en patient utan att man generellt sett efterhand genom trial and error och handledning justerar hur man hanterar situationer som går utanför det enkla och oladdade.

Jag tror nu inte heller att psykologer går över gränsen oftare. Jag funderar lite på hur det ser ut från patientens sida när det gäller de olika funktionerna psykoterapeut eller somatisk behandlare men jag kan tänka ut situationer där relationen blir betydelsefull och potentiellt missförstådd från patientens sida oavsett vad det handlar om så länge det är något viktigt och varar något så när över tid. Likaså att det känns väldigt tydligt för patienten att behandlaren för tillfället är en viktig person i deras liv men att det inte kommer i närheten av att röra sig om sexuell attraktion.

Hoppas på att få höra lite erfarenheter.

Jag har iofs erfarenhet av två män med psykiatrisk och personlighetsproblematik som flirtat med mig. En så overt att det inte gick att missa och jag fick vara väldigt konkret med att återflytta fokus till det det skulle handla om för att sedan avsluta samtalet. Den andra var mer diskret och kanske inte flirtig egentligen. Han ville komma ofta och mycket och jag förstod först efter ett tag vad som pågick och att jag inte alls var kapabel att få honom framåt eftersom målet för hans del flyttades till att vara att träffa mig. Det var under min AT och båda fick gå till andra läkare.  

Jag kommenterar det här ifall det är mina erfarenheter du tänker på och drar slutsatsen om tabu. Synd om det baserar sig på mina fall kan jag tycka då det dels handlade om att svårighetsgraden på de patienterna var för hög för en nybörjare (särskilt när ingen samtalshandledning fanns tillgänglig) och dels var en pragmatisk lösning om man satte patientens bästa i fokus. Den ena behövde uttalat specialistkompetens för sin problematik och den andra vann på att åter handläggas av sin ordinarie läkare. Med andra ord var det inte en desperation eller undvikande som låg bakom besluten även om jag förstås var nöjd över att vi kom fram till de lösningarna.

Att jag delade med mig av de erfarenheterna hade mer att göra med att det är de fall jag varit med om där det från patienthåll funnits med attraktion (om det nu var det den första pat ville förmedla...jag är tveksam... det var nog egentligen ngt annat han gjorde med det beteendet). 

Ja, kom igen FL!

Jag känner inte att jag kan ge dig en bild av hur läkarkåren ser på attraktion läkare-patient. Mycket av sitt förhållningssätt får man skaffa sig själv när det gäller fenomenet patient-lärarrelation. Man blir ansvarig för sin egen mognadsprocess. Utbildningen har ju länge varit fokuserad på prekliniska och medicinska kunskaper och jag kan tycka att det överlag finns en tradition av att be folk att hoppa i/kasta i folk och låta dem lära sig simma bäst de vill och förmår på egen hand. Vissa har bra egna resurser, vissa träffar inspirerande förebilder som kommer med god feed-back och kloka tankar på vägen. Men jag tycker nog att de föesta lämnas påfallande ensamma. Nu har ju läkarutbildningen ändrats ganska mycket de senaste femton åren så jag vet ju inte hur dagsläget ser ut. Jag gissar att det är olika på olika utbildningsorter. Någon sammanhållen syn finns nog inte.

Samtidigt tror jag ändå inte att det är ett enormt problem med just attraktionsbiten men nog borde man prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar situationer och känslor redan under grundutbildningen. Mer medicinsk psykologi i utbildningen och kontinuerlig handledning som uppmärksammar unga läkare på sina egna känslor, reaktioner och sitt mående under de första yrkesverksamma åren tror jag skulle vara bra.

Varför det inte verkar vara en så vanlig företeelse med attraktion har jag funderat på under dagen idag. I en del fall finns det säkert och förtigs eftersom man ändå under utbildningen tydligt får budskapet att det är oetiskt att agera på det. Vad de som råkar ut för det gör av sina känslor vet jag inte. Men sen tänker jag att själva patient-läkarrelationen, det mått av distans som finns och att man har en så diagnosfokuserad eller handläggnings-/lösningsfokuserad interaktion utgör någon sorts vaccin. Som du då själv var inne på med att det är skillnad på att följa någon som person och använda sig av sin egen personlighet i behandlingen för att patienten ska komma framåt med sig själv som person respektive att följa någon som bärare av ett sjukt hjärta där man i första hand pratar om hjärtat men också använder sig av sin person och beaktar den andras person, personlighet, upplevelser och förutsättningar.

Jag undrar om inte patienter också ofta skyddar sig själva i mötet med en läkare eftersom de ju inte är vana vid att ha en främling som kommer dem så fysiskt nära på så ojämna villkor. Som jag var inne tidigare på så tänker jag ju också att man som läkare lärt sig ett sätt att hantera att man bryter så många tabun (någonstans att man "skyddar sig själv") där man på ett eller annat sätt stoppar undan sig själv. Resultatet av det senare kan bli bra men kan för vissa (för många?) leda till så pass mycket distans att läkaren känns väldigt distanserad och otillgänglig. För mig skulle det vara ett handlikapp och en försvårande omständighet i mitt jobb och därför var det viktigt för mig att påpeka att värme och närvaro är viktiga för att det ska bli bra, både sett till patientens upplevelse och effektiviteten i diagnostik och behandling.

För mig finns också någon sorts guilt by association i att jag i de lokaler och i den yrkesroll jag hanterar bajs, kiss, kräkningar, slem, död, tårar, att ta på unga/gamla/smutsiga kroppar inte kan tänka sexuella tankar eller alltför privata tankar. Vad gör yrkesrollen med en som person när man kliver innanför sjukhustes dörrar? Hur tillskansar man sig den på ett djupare plan? Kommer man som privatperson till en allvarlig olycka fungerar man sämre och tar det hårdare än om man kommer i arbetskläder och i sin yrkesroll. Varför? Vad är det egentligen yrkesrollen gör och hur?

Det här blev mer osammanhängande än det var tänkt men jag försöker heller inte redovisa hur det är utan olika saker som jag tror kan spela in.

Nu när du punktatde upp det så ska jag svara och associera vidare utifrån punkterna.

1. Jag vet ju inte riktigt hur läkarutbildningen ser ut idag. Även om det mesta säkert är sig likt så har det ju arbetats mycket på att förbättra utbildningarna tex i avseendet att udervisa om och reflektera kring patient-läkarrelationen. Jag var väldigt engagerad i det när jag utbildade mig. Nu är jag inte längre på ett universitetssjukhus. De kandidater jag undervisar är utlokaliserde hos oss och bara för att jag helt randomly patar om vad som händer i mötet och delar med mig av mina erfarenheter och reflektioner så säger det ju ignet om vad de flesta kandidater eller AT-läkare möter. Läkares handledning har varit eftersatt och inte särskilt organiserad tycker jag. På vissa sjukhus och vårdcentraler är det prioriterat, på andra inte. Mina något gamla erfarenheter är att det variererar och är en slump om man träffar kollegor som vill handleda eller ej. Dessutom så är det ju mycket en fråga om praktiska frågor och medicinska handläggningsfrågor. Mycket mindre om svårigheter i läkarrollen. Skulle jag få önska skulle man få professionell handledning av någon som är psykoterapiutbildad och som är insatt i läkarrollen. Framförallt skulle man få det under sin utbildning och under sina tidiga år inom yrket så att man får hjälp med känslor av utsatthet, otillräcklighet, äckel osv.

2. Läkarstudenter hämtas ur en grupp människor som väldigt ofta är duktiga på att göra rätt. Som läser av hur man bör göra och gör så. Människor som är duktiga och vill leva upp till förväntningar och krav. De är inte snabba med att blotta sina känslor av tex otillräcklighet eller rädsla. Ska man skära i ett lik så gör man det och ler och förklarar varför det är så viktigt. Man köper allt utan att fråga. Man blottar inte det som man förstått räknas som svagt. Det är en karikatyr jag målar upp, det är överdrivet och det gäller långt ifrån alla men det är heller inte helt taget ur luften. Gör man så så är man väldigt ensam när man man ska hantera sina känslor inför alla utmaningar man ställs inför. Då kan man bli deformerad som person och hamna i mindre bra beteendemönster. Eller så har man resurser. Iaf good enough resurser. Jag är helt med dig när det gäller hur viktigt det är att uppmärksamma sina egna känslor, erkänna dem osv för att kunna förhålla sig till dem och hantera dem. jag kom nästan i bråk med en kursare om det under utbildningen när hon hävdade att hon kände exakt lika inför alla patienter. Det är en omöjlighet. Men det kanske låter bra och "rätt".  

6. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Tyvärr är det nog så att kommunikationen haltar och att för många inom sjukvården överlag saknar bra verktyg och en bra mall i huvudet för hur de kan hantera det relationella i mötet med patienten. I samtliga utbildningar skulle det, menar jag, behövas formell träning i metodik. Hur rondar man, hur planerar man sina uppgifter från ronden, hur lämnar man svåra besked, hur kan man hantera arga patienter, rädda patienter osv osv . Det finns inte en lösning för alla men man skulle nog behöva hjälpa till med att reflektera kring det och träna. Jag har sett deprimerande dåliga förmågor när det gäller sånt här hos kollegor, sjuksköterskor och undersköterskor. Sen har jag sett en massa bra med förstås.

8. Om man som privatperson hamnar i en olycka så har man inte sin yrkesroll på sig. Vad gör man när man kliver i sin yrkesroll? Yrkesrollen är en mental läkarrock. Jag vet inte vad den utgörs av... Jag har just funderat över om den till viss del innehåller traditionella psykiska försvar (helst av den mer högfungerande sorten) som man kan resa lite på beställning? Jag bär alltid mitt yrke med mig och ser världen genom de erfarenheter yrket gett men jag har inte alltid hela yrkesrollen på mig. Jag tar på mig den när jag jobbar och jag tar på mig den när jag behöver klara av sådant jag inte riktigt känner för som privatperson. Den fungerar bra när man hamnar i påfrestande situationer, faktiskt också i trafikolyckor bara man hinner sätta på sig den. Den sjunker undan när jag är helt privat. Jag tror det är olika hur lätt man mobiliserar den. Sen hur mycket yrkesrollen är med i att inte bli attraherad låter jag vara osagt. Men på något sätt är ju yrkesrollen en manifestation av vem man är som yrkesperson. Min yrkesroll är min version av hur man är läkare. I den ingår ju en uppfattning om hur jag som professionell ska bemöta någon som är kritiskt sjuk/sjuk/döende/arg/ledsen/rädd/smutsig/i förfärande underläge/manipulativ/känslomässigt törstande efter kontakt eller bara ganska "normal" och välfungerande. Ja det är iaf ett försök att fånga lite vad det handlar om. Jag har tänkt igenom många situationer och jag har varit i många situationer. Jag har reflekterat och jag har funderat och jag har lärt mig vägar och sätt som fungerar bra för att hantera situationer som uppkommer mellan människor i allmänhet och mellan änniskor i sjukhusmiljö i synnerhet.