Då har jag kämpat mig igenom hela tråden *torkar svetten ur pannan* Som vanligt i trådar i detta ämne kryllar det av besserwissers, ofelbara [tror ni, ja] föräldrar och empatilösa. Hur i h-e har ni mage att sitta och säga till folk som sörjer förlusten av det finaste de har, deras barn, att det säkert var deras eget fel och att de saknar insikt?! Går ni omkring på onkologiavdelningar på sjukhus och säger åt patienterna att det är deras eget fel att de fått cancer, och säger att de saknar insikt när de inte riktigt håller med?
Många har skrivit att det är jättesvårt för soc att få igenom LVU. Fel. Det är inte jättesvårt, och det har blivit lättare de senaste 20-30 åren eftersom soc lärt sig hur de ska formulera sig för att få rättens gillande. Någon skrev att det inte omhändertas så många i Sverige varje år. Fel: År 2014 fick 28 700 barn och unga någon gång under året vård enligt socialtjänstlagen (SoL) eller insats enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är framförallt barn över 15 år som får en insats. Den vanligast förekommande placeringsformen är familjehem.
Källa: www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20015/2015-12-33.pdf
Visserligen ingår om jag förstått rätt ensamkommande flyktingbarn i den här statistiken, men jag tycker det är en ganska hög siffra.
En optimistisk och mycket dömande mamma skrev att hennes barn minsann aldrig kommer omhändertas. Här kan jag naturligtvis inte tvärsäkert säga "Fel", men jag kan heller inte tvärsäkert säga "Ja". Även om många har svårt att tro det, så händer det att "oskyldiga" hamnar i soc klor, och en del av dem förlorar tyvärr sina barn.
Visst, i många fall är det så att förhållandena i hemmet, eller föräldrarnas förmåga, brister. Säkert i de flesta fall. Jag har läst många utredningar och talat med många föräldrar (håller på med ett litet projekt) och många gånger har det varit ganska glasklart varför barnen LVU:ades. Men många gånger kunde jag inte alls förstå varför. Visst, familjen såg ut att ha en del svårigheter, men så svåra att LVU var nödvändigt kunde jag inte begripa. Faktum är att det görs betydligt fler onödiga omhändertaganden än vad folk tror, och detta är inget jag säger utan min "hjälpreda", en man som jobbade på soc i flera år vi kan kalla honom Nisse, och oftast var han enig med mig i mina bedömningar.
Han har berättat de mest hårresande historier om hur utredningarna kunde gå till. I början av tråden finns en länk till nmkr.org; och en artikel som heter LVU- barnmisshandel i lagens namn. Jag läste den och hittade något som fick mig att haja till; nämligen detta: "En av offrets släktingar säger exempelvis 'Om hon hade misskött barnen hade jag anmält henne.' I utredningen blir det 'Släktingen har funderat på att anmäla henne.' " Socialutredarna vinklar vad som sagts så det ser ut som något helt annat än vad som faktiskt sades, naturligtvis så det blir till nackdel för föräldrarna. Nisse berättade att det var standard på det sockontor han jobbade på, och att han vet att det är likadant på många andra. En annan sak som är vanlig är att folk som intervjuas som referenser för föräldrarna säger positiva saker, men när de sedan får läsa vad socialsekreteraren skrivit finns dessa uttalanden inte med (såg i tråden att någon råkat ut för just detta), eller så har de också vinklats.
När jag intervjuat föräldrar vars barn blivit LVU:ade är det väldigt många som berättar att de råkat ut för detta. Ett av de "snällare" exemplen är det Mia (fingerat namn) berättar: "Min syster intervjuades av soc. Hon berättade hur jag älskar att leka och busa med grabbarna, att vi kan stoja runt i timmar. I utredningen stod sedan. "Mia är barnslig och omogen."
Jag har mängder av exempel på sådana här saker, men detta ska inte bli en roman så jag hastar vidare.
Ett annat problem; återigen enligt Nisse, är möjligheten att göra anonyma anmälningar. Folk kan göra anmälningar för att hämnas eller för att försöka vinna fördelar i vårdnadstvister, eller helt enkelt för att jävlas. En kvinna blev anonymt - och falskeligen - anmäld av sina egna föräldrar minst ett tiotal gånger för att de ville ha vårdnaden om hennes son (de erkände så småningom att det var de). De skrev att han inte fick mat och rena kläder, att kvinnans man, som inte var far till pojken, misshandlade honom verbalt o.s.v. Mamman fick till och med vänner och bekanta att göra anonyma anmälningar mot kvinnan. Jag har sett ett förslag som jag tycker är bra: Ta bort möjligheten att anmäla anonymt! Jag menar dock inte att föräldrarna ska få veta som anmält, detta skulle kunna skapa onödiga konflikter och kanske till och med utlösa våldshandlingar. Men gentemot soc ska man inte kunna vara anonym. Ett annat förslag är att om det visar sig att anmälan är falsk borde något slags straff utgå.
Jag har sett fler förslag, men detta skulle som sagt inte bli en roman. Jag vill avsluta med en vädjan: Istället för att genast hoppa på dessa djupt olyckliga individer och insinuera att de måste gjort något hemskt eftersom deras barn LVU:ats, försök att sätta er in i deras situation. Tänk er att soc, med goda eller dåliga skäl, tar era barn och någon annan plötsligt bestämmer när ni ska få träffa dem - om ni över huvud taget får träffa dem. Tänk er att det är ni som får höra det otroligt retfulla "Ingen rök utan eld!" när ni söker stöd. Tänk er att det är ni som får höra att ni saknar insikt, är barnmisshandlare o.s.v. Tänk er att det är ni som käskuld, skam och framförallt en enorm saknad. Försök ha lite empati.
Fridens!
Det blev ingen roman, men närapå en novell!
