Tills oss som fått/lr har barnen placerade i familjehem med LVU

"Det är inte mitt fel" pga att jag har en medicinsk diagnos som gör att det blir omöjligt att hantera känslor under pressade situationer, och framförallt att jag frågat om hjälp tidigt. Jag har sagt att det är allvar, men ingen har trott eller hjälpt mig. Jag uppmuntrade min son att berätta för skolan hur det är hemma, för jag trodde det äntligen skulle leda till hjälp. Liksom många här tror soc att vi slår barnen. För mig är en incident att jag tappar humöret, inte att jag är fysisk mot barnen. Det har hänt en gång när min son slog mig hårt gång på gång, då slog jag honom på handen, men jag bad om förlåtelse snabbt och mådde såklart jättedåligt ändå.

Alla tror att man inte vågar berätta hur dåligt det är, men jag har tvärtom varit ärlig och hamnat i en omöjlig sits. Jag sitter gärna i fängelse för att ha hotat barnen för jag tycker inte det är acceptabelt. Men det finns ingen risk för fortsatta hot då jag omedelbart slutat arbeta över min gräns och min man förstår att han måste hjälpa mig hemma. Varför orsaka barnen ett så stort trauma som att splittra familjen, och inte ens erbjuda oss hjälp hemma först? Vi är en familj som kramas och umgås mycket och vi har närstående släkt som barnen skulle kunna bo hos för att förhindra trauma.

Ibland är det så att socialen slår in sista spiken i kistan för en förälder med depression. Det görs ohumant och mobben av andra människor gör till sist slut på livsgnistan. Jag vet om en mamma som tog livet av sig när hennes barn omhändertogs. Alla föräldrar är inte farliga för sina barn men det är upp till socialens åsikter att avgöra. Inte alla socialmyndigheter litar på psykvård, dagis, anhöriga utan de lägger egna felaktiga diagnoser som de tar som grund till omhändertagande. Nåt straff får de inte heller.

Varför vi inte gjorde nåt tidigare; vi hade redan påbörjat ett husbygge vilket inneburit enorm press för min man som dessutom heltidsarbetade. Han har därför tyckt att jag kan bita ihop och lösa problemen själv. Han har dessutom bristande förßtåelse för min diagnos. Hade jag slutat arbeta utan försäkringskassans godkännande hade jag stått utan inkomst för alltid, och vi hade förlorat huset och den materiella tryggheten för barnen. De ser framemot egna rum etc.

Hjälper inte tänka bakåt, hur får man upp hoppet om att få tillbaka sina barn? Erfarenheter?

Hej, är en mamma som fått min dotter placerad i ett familjehem, väntar på besked om det skall vara fortsatt placering elelr ej,

Ville göra en tråd för oss mammor eller pappor, släktingar eller så som vill prata av sig,

Många barn därute lever i detta nu i en familj dom inte växt upp med,
Många föräldrar fåt inte natta sina barn eller pussa på sina barn som förut...

Till oss som väntar besked från förvaltningsrätten eller kammarätten,
till oss som överklagat, överklagar och vunnit elelr förlorat,
Till oss som inte förstår varför barnen är borta,
eller till oss som anser att soc gjort fel,
till oss som kanske haft en orsak till att få barnen placerade/placerat men ändå sörjer och finner allt obegripligt.

Denna tråd är till oss...

Jag hoppas ni vill knyta an hit,,,,ja behöver folk därute,,kanske fler som känner sig ensamma?

Det var ju till hjälp att posta här...suck

Det är nog bara advokaten som kan hjälpa. Här blir man bara deprimerad...

Jobbar du på soc Dr mupp?