Tills oss som fått/lr har barnen placerade i familjehem med LVU

Hej!
Intressant tråd, det här, men sorglig. Har själv ett placerat barnbarn, som jag kämpar för att få bibehålla en bra kontakt med. Han var första året placerat hos mig, men han kunde av olika tragiska anledningar inte bo kvar. Det var med en förskräcklig sorg jag lämnade honom vidare till en jourfamilj för 3 mån sen. Då fick jag träffa honom flera gånger i veckan, och familjen var suverän. Det var jobbigt för honom i början, men jourfamiljen var så underbar mot honom, så det blev jättebra. Han var lycklig, och då lättade ångesten något.. Men nu har de hittat ett permanent  familjehem till honom, pojken är flyttad igen, och helt plötsligt befinner jag mig i en situation där jag som mormor återigen måste slåss för få träffa honom. Inte för att det är något fel på mig. Är en normalt fungerande, arbetande, välutbildad kvinna, mor och mormor, men de anser att jag står pojken för nära, så jag kommer att störa honom när han ska knyta an till den nya familjen. Alltså ska jag hållas på avstånd, iallafall nu i början. Jag älskar honom så hjärtat brister, och det här känns helt jävla sjukt!  Att han inte kan vara hos sin mor är en sak, hon kan ju inte ta hand om honom i nuläget, men varför ska de straffa honom genom att ta resten av familjen ifrån honom? Varför ska vi tvingas böna och be om ynkna små timmar med honom, varannan vecka, och behöva tjafsa och argumentera för att få finnas kvar? Vad har vi gjort annat än älskat honom?
Hade en gång i tiden tillit till soc, att de vill bara hjälpa, de arbetar för barnens bästa, de hjälper ifall man behöver hjälp... och de kanske de vill, men någonstans i all byråkrati drunknar välviljan i paragrafrytteri och kallhamrade handläggare som inte vill se utanför "hur de brukar göra".

Är så trött och förtvivlad... Vill ha min lilla prins tillbaks!

Det är mycket sorg i denna tråd och den kommer nog heller aldrig ta slut. Alla drabbas och tyvärr är det barnen som drabbas värst som får fungera som ett dragrep mellan biologiska föräldrar, fosterföräldrar, socialen och skolan. Jag undrar om någon egentligen verkar utgå från vad barnen mår bäst av? Eller de vuxna ser till vad dom vill? Och vad de har rätt till? Jag är uppvuxen sen liten som fosterbarn i en fosterfamilj. Min riktiga mamma har inget ont hjärta men valde ett liv med missbruk och män som misshandlade henne grovt. Trots fem barn omhändertagna gick inte lyset upp att hon skulle på ngt sätt förändra ngt i sitt liv. Hon mådde alltid bra och det var aldrig hennes fel. Jag har träffat många andra föräldrar till placerade barn som sällan gjort ngt fel. Socialen bara tog barnen! Jag har träffat väldigt bra socialare, och väldigt dåliga socialare. Jag har även sett fosterhem som aldrig borde godkänts. Mitt var bra, har hyfsad bra kontakt med dem idag. Har fortfarande ingen direkt kontakt med min biologiska familj för jag har aldrig velat. Har i många år saknat en riktig familj, men jag har accepterat sen länge att jag tillhör inte de barn som har fått växa upp i en "kärnfamilj". Jag har nu en egen familj som jag kan älska och jag får en massa kärlek tillbaka och det bästa av allt det är att jag behöver aldrig tvivla på den sortens kärlek. Jag hoppas på att du TS, och andra i din situation verkligen får hem era barn om ni säger att ni inte gjort ngt fel. Jag vet som sagt att vissa inte borde få bli socialare. Men om det är så att socialen har en grundad anledning att agera som de gjort så hoppas jag verkligen att ni jobbar med er själv och blir den mamma som ert barn förtjänar.

Min erfarenhet är att andra länder (t.ex. USA) är snabbare på att omhänderta barnen p.g.a. att föräldrarna/mamman är unga, fattiga, inte kan försörja sig o.s.v.. Här i Sverige finns det socialbidrag och en rad åtgärder för avlastning (t.ex. kontaktfamiljer och starkt subventionerade daghem, där barnen även kan få vara av så kallade sociala skäl om mamman inte jobbar). Det är även vanligt att en ung, ensam mamma övertalas att lämna bort sitt barn för adoption. När det gäller detta är vi bättre i Sverige!

Men det som är typiskt Sverige, är att sociala myndigheter i stället lägger sig i konstiga och privata saker som myndigheterna inte skulle lägga sig i utomlands. T.ex. att ett medelålders par med allt i ordning kan bli tvungna att sitta i förhör på soc om varför de inte umgås med sina föräldrar, om de har några vänner de umgås med och varför inte, och sådana saker. Samt att rena bagateller tas upp och feltolkas. Mycket kvasipsykologiskt tjafs. 

Förutom de akuta LVU:na, så tror inte jag heller att det är lätt att få igenom ett LVU. MEN föräldrarna känner inte till det, och vet inte sina rättigheter. De flesta blir helt chockade första gången soc ger sig på dem, och tror därför att de inte har något annat val än att gå med på förödmjukande invasiva utredningsåtgärder (t.ex. utredningshem) för att barnen kommer att tas ifrån dem annars. DET tycker jag är läskigt...

Ja, det där är också väldigt underligt. Tänk om det skulle funka så i övriga samhället - att polisen skulle kunna plocka in oskyldiga människor på rättspsykiatrisk undersökning t.ex. "för säkerhets skull". Soc står på något konstigt sätt utanför övriga rättssamhället. Även s.k. "frivilliga" åtgärder enligt SoL är ju ofta inte ett dugg frivilliga, för att föräldrarna är rädda för att barnen ska tas ifrån dem med LVU om de inte lyder.

Jag har inte läst hela tråden ännu, ska naturligtvis göra det, men TS: En sådan här tråd kommer vimla av folk som säger "Soc gör aldrig fel och gör de fel är de bara människor." Det är intressant att man ska uppmärksamma att de bara är människor, när samma sak inte får gälla föräldrar. Nu pratar jag givetvis inte om svår misshandel och vanvård, i sådana lägen måste samhället gripa in och ta barnet, men det är inte så i väldigt många fall! Det handlar om saker som egentligen inte är brister utan snarare svikter, alltså lätt att åtgärda. Som det är nu ska föräldrar, och framförallt barn, straffas med åratals placering miltals ifrån varandra för saker man enkelt kunde rättat till med hjälp på hemmaplan.

Nej, det är inte så att soc kommer hem till en när man äter middag och bara rycker barn från folk, men inte långt ifrån! Folk vet inte vad de pratar om, man måste vara med om det själv för att förstå. Ibland, när jag ser alla känslokalla kommentarer, brukar jag tänka att vore det inte för att barnen skulle bli lidande önskar jag nästan att alla ni som helt sonika säger "Ingen rök utan eld" och andra idiotiska saker själva fick uppleva detta fruktansvärda, så kanske ni tiger sedan. Men som sagt, det skulle drabba era barn och det vill jag inte.

Det är så mycket som är snett inom socialtjänsten. Visste ni att det inte finns något tjänstemannaansvar? Det togs bort på 70-talet. Soctanterna kan alltså inte tvingas till ansvar när de gör fel, som man kan inom alla andra yrken. Bara det är fel.

Och att anmäla till Socialstyrelsen brukar inte hjälpa eftersom de inte granskar enskilda fall, de granskar ett antal fall på det aktuella socialkontoret för att se om det finns något mönster av fel. Dessutom säger det sig själv att en tillsynsmyndighet inte ska bestå av de synade själva i princip, hur bra blir det?

TS och alla andra drabbade, gå in på min presentation. Där finns en emailadress, kontakta mig om ni vill bli medlemmar i en hel nystartad förening som vill kämpa mot allt maktmissbruk som försiggår. Jag kan inte lova er att vi kan hjälpa i enskilda fall, men tillsammans kan vi visa på de felaktigheter som pågår och förhoppningsvis få en förändring!

Stor kram till er alla !

Du är en idiot. Tror du att man på 6 månader kan förändra allt som soc anser är fel i hemmiljön? Och även om man lyckas med det (vilket man inte gör) så vill soc se att allt fungerar "över tid" (det vill säga i åratal).

Alla som inte själva varit med om detta fruktansvärda övergrepp på barn och vuxna kan väl bara hålla tyst. En dag blir ni själva kanske anmälda för en sk*tsak och får uppleva allt detta. Då kan ni komma och prata....

Soc har lärt sig hur de ska lägga fram fallen inför Förvaltningsrätt och Kammarrätt. Det är inget jag hittar på, det är vad en person som jobbat tätt intill soc i över 20 år har berättat.

Har även hört en del skräckhistorier från socialarbetare själva, det fåtal som tycker att systemet är sk*t och måste ändras omgående.

Svaret är godtycklighet. Soctanter A och B kan tycka att en mamma med sådana här problem är totalt olämplig och drar igång LVU-utredningar (och minns att det räcker med en misstanke om att barnet kanske kan komma att fara illa) medan soctanter C och D anser att mamma med sådan här problematik trots allt är en bra mamma. Eller i alla "good enough", ett populärt uttryck inom socialtjänsten.

Det krävs nationella riktlinjer för omhändertagande av barn, men som det är nu är det helt upp till enskilda sockärringar att avgöra vad som är bra och vad som inte är bra för barn. Ungefär som om man från kommun till kommun fick stifta egna lagar.

Men det är klart, enligt er hamnar väl inga oskyldiga i fängelse heller? Och det skulle vara helt okej att sätta folk i fängelse för att de kanske, någon gång i framtiden, skulle kunna tänkas begå brott?

Från några månader tillbaka har mina små bröder blivit placerade i ett familjhem då min mamma är så mycket psykiska problem och deras pappa är ännu värre. Det började med att dom både på ett behandlingshem "barnhem" tillsammans med våran mamma men hon fick ett utbrott och blev utslängd därifrån sen tog socialen beslutet om att hon skulle få tillbaka dom men jag och min syster fick sätta stop för pojkarnas skull... dom hade inte fått någon bra uppväxt hos henne och dom är våran största prioritering. Nu bor dom i en underbar familjhem som vi har mycket bra kontakt med. Just nu får vi bara träffa dom en gång i månaden vilket känns för lite men det underlättare att veta hur lyckliga dom är, nästa umgänge ska famijhemmet till och med komma hit med dom då det är en bit att åka och vi har inget körkort så det underlättare då vi inte behöver tänka på bus/tåg tider osv. Sen eventuellt umgänget efter det ska dom få komma och sova över en helg. Har kämpat otroligt mycket för att få behålla en sån bra kontakt med dom, dom är vårat liv och om det hade varit upp till mig och min sambo hade dom fått bott hos oss men socialen ansåg oss för unga.