det gör inte så förbannat ont som alla säger

Förlossningen var det värsta jag någonsin varit om. Skratta? Skämta? Kul att någon har tid med det! Mina värkar var täta redan från starten och lustgasen lämnade ansiktet bara då jag kräktes. Kryst.värkarna tog nästan två timmar och jag slets sönder när han kom ut. Det har gått 7 månader nu och jag har inte glömt hur ont öppningsfasen gjorde eller hur det var att känna huden spricka åt alla håll.

Jag tycker att det är jätte kul att vissa har "smärtfria" förlossningar men alla, eller de flesta har tyvärr inte det. Det är jätte viktigt att förstföderskor får veta hur de flesta upplever förlossningen. Att all smärta inte bara försvinner så fort barnet kommit ut. Själv fick jag ligga på alla fyra varje gång jag kissade under två veckors tid. Nu efter 7 månade tycker jag fortfarande att det gör ont när jag har sex och det spricker varje gång där de har sytt.

Det är ett helvete att träna och springa eftersom det läcker varje gång jag hoppar. Även vid nysningar, när jag snyter mig m.m.

Jag tycker att det ä viktigt att vi kvinnor är ärliga mot varandra. Vissa har "enkla" förlossningar och ska tala om der men det är inte heller fel att berätta om det har gått dåligt. Jag önskar att flera hade varit ärligare mot mig, för då hade jag kanske valt kejsarsnitt (har flera vänner och en syster som tycker samma sak)

tack för mig....    

      

Jag har visserligen protesterat en del mot TS, men att man skulle vara "ärlig" med en gravid kvinna och berätta värsta skräckhistorien tycker jag faktiskt inte heller. Att vara rädd för inte förlossningen framåt på något sätt, tvärtom kan det påverka den väldigt negativt. Är det vettigt att skrämma kvinnor så att de hellre vill ha kejsarsnitt (något som flera landsting är väldigt restriktiva med om det inte finns medicinska skäl) än att föda vaginalt, och är vettskrämda inför den vaginala förlossning de kanske måste ha?

Man behöver inte hymla om att det gör ont för väldigt många kvinnor - men jag menar att man måste föra fram budskapet att det är en smärta som är hanterbar. "De flesta" har inte panikförlossningar och "de flesta" spricker inte härifrån till månen. "De flesta" är återställda inom åtta veckor efter förlossningen och har inte bestående men - kan tillägga här att det med bestående men räknas att man inte är återställd efter ett år inom förlossningen. Och efter ett år är det väldigt, väldigt få som inte är återställda.

Jag kan bara säga grattis till dej TS. Mina förlossningar har också varit snabba  men ONT har de gjort för det.

Den första tröck barnmorskan tillbaka huvudet på då hon kom för fort så jag inte skulle spricka inuti. Eller tröck tillbaka men höll emot när krystvärken kom så huvudet inte kom ut mer än det redan var.

Andra gjorde också ont men var lättare, dock var jag livrädd den gången då det gick så fort så hon födde oplanerat hemma.

Tredje tror jag var den som gjorde minst ont.

Fjärde kändes som inget annat. Var bara öppen 8 cm när krystvärkarna började så det kändes som han spräckte upp mej inifrån. Men det gick bra. Alla förlossningar gick snabbt och bra.

Sen har jag aldrig tagit bedövning. Enda gången jag ville ha lustgas var med 4:an men då sa klanten till barnmorska att jag skulle få en spypåse om jag vill tömma magen på mer än bebis. För man blir ju lätt spyfärdig av lustgas......Jag lät bli den!
            

Min första förlossning var ett helvete av smärta från början till slut, den andra förlossningen var däremot inte så farlig fram till timmen innan lillttrollet kom ut, då hade jag legat 6 timmar och inget hände. När vattnet sedan togs öppnade jag mig 5cm och födde sonen under timmen,(blev kallad racerwoman på förlossningen) det var ren SMÄRTA, kändes som att jag gick av i mitten mellan mage och rygg. Jag fick känslan "nu dör jag, det här går inte, inte en värk till" Mina eftervärkar har varit fruktansvärda också, medan flera av mina vänner knappt känner av dem.
Jag har enbart haft lustgas som smärtlindring, ryggbedövning kan ju avhjälpa mycket smärta.

Jag vill ändå föda igen och ser fram emot det, trots att det har gjort ont så har det varit en häftig upplevelse också.

Men alla förlossningar är olika, jag såg en tjej på tv som hade fulla värkar men kände inte av dem alls, då utan bedövning. Det handlar knappast om att hon är bättre än alla andra och är superwoman. Allas kroppar är olika och förlossningar skiljer sig många gånger från gång till gång hos en och samma kvinna också.

Vissa har lättare förlossningar och andra värre, känns som att det är bra att förbereda sig på att det kommer göra ont för att inte tappa kontrollen helt om det visar sig att man tilhör den större gruppen som faktiskt får kämpa sig igenom förlossningen.

Hoppas det går bra för dig TS!

Alla utsätts såklart inte för samma smärta. Vi är alla olika och har olika fysiska och psykiska förutsättningar.
Min förlossning som slutade i akutsnitt var ett rent helvete. Hade inga pauser mellan värkarna och fick aldrig vila och andas ut (värkrubbningar) samtidigt som jag inte öppnade mig något. Fick panik till slut (står i min journal "patienten nu panikslagen") Får planerat snitt denna gång, är så tacksam för det.

Avundas de som inte har lika smärtsamma förlossningar.

Bra initiativ TS! Det sprids alltfär många skräckhistorier om hur hemska allas förlossningar är. Inte konstigt att blivande mammor blir rädda och oroliga inför förlossningen.

Jag skrek inte en enda gång under min förlossning utan skrattade och skämtade med sköterskorna hela tiden. Smärtan var definitivt uthärdlig. Lustgas och epidural funkade super och förlossningen gick fort och smidigt! (4 timmar från aktiv förlossningsstart och 10 minuters krysvärkar)  För mig var förlossningen en väldigt positiv upplevelse som jag gärna gör om igen!

Det är inte fel att TS berättar om sin upplevelse, men jag tror att man ska uttrycka sig mindre generellt.

Tror att de flesta tolkar rubriken som om att alla utsätts för samma sak vid förlossningen, vilket givetvis inte är fallet.

Tror att det är bra att allas berättelser kommer fram, oavsett om de är skräckuppplevelser eller inte.
Men att generalisera som att "det gör inte ont" ska man man nog vara försiktig med. Själv ställde jag mig in på att det inte skulle göra så fruktansvärt ont, men fick en chock när smärtan kom.

Jag kan rekommendera Susanna Helis bok "Föda utan rädsla" - för ju mer avslappnad man vågar vara, ju mer uthärdliga känns värkarna. 
Susanna kommer också till Födelsehuset i Göteborg på torsdag 12 april och håller en miniworkshop se fodelsehuset.se/node/110

Innan jag skulle föda sa alla runt omkring  mig att det inte alls gör vidare ont att föda barn, inga problem alls. Det skulle göra ont precis vid krystvärkarna, men bara under ett par minuter. Jo, tjena! Kan säga att jag var bra kaxig då jag kom in på förlossningen då vattnet gått. Mådde kanon fram tills ett par timmar efter jag blivit igångsatt, då var det flera timmar av outhärdlig smärta trots eda, morfin och annat.
Inte hade jag fått höra heller att svanskotan kunde spricka, det gjorde min då jag födde ut tvilling 1. Kan säga att att det var överjävligt att sedan orka krysta ut tvilling 2 med sprucken svanskota.
Dock så är smärtan övergående och sedan sitter man där med sitt/sina barn och det är värt all smärta i världen. Vad jag vill ha sagt är att man får gå in med inställningen att jo det kommer göra ont- men det går över :) Och har man tur så får man en iprincip smärtfri förlossning, det är trots allt inte alla förunnat tyvärr. Att som jag gå in med inställningen att det inte kommer göra ont, tja, man kan säga att det blev en smärre chock, haha :)

Jag tycker att det är synd att en sån här tråd fylls med den ena hemska förlossningshistorien efter den andra. Man är inte korkad som gravid, man vet i regel att saker kan gå rakt åt h-e och att man får försöka bli så beredd man kan på att saker inte blir som man tänkt, att det gör outhärdligt ont, att man får men för livet osv.

Men man måste få plats att peppa sig själv, att ladda inför att försöka vara så avslappnad man kan. Att få ro att visualisera en bra förlossning också (om än inte smärtfri). För att VÅGA föda är stort! Att inte få panik vid blotta tanken av det kan kräva en hel del arbete.

Det är väl klart att jag (vi) förstår att inte alla förlossningar är som TS, att kanske hon t.om. tillhör en vansinnig minoritet. Men jag tycker ändå att det är helt underbart att TS har valt att delge sin historia för den hjälper mig att känna mig starkare inför min förlossning. Den hjälper mig fokusera på möjligheterna och inte de potentiella problem som jag trots allt ändå är nyktert medveten om finns där.