Jag skäms för min son

Visst kan det vara så att han har aspergers, men en AS-diagnos har rätt mycket mer att göra med om man har vänner eller ej. Klart man kan utreda varför det är som det är i skolan osv, jag har väl inte skrivit att man bara ska strunta i honom?

Kan säga också att jag har en son som också är 7 år. När han var tre meddelade han att han skulle bli paleontolog och forska på dinosaurier när han blev stor. Fyra år senare är han fortfarande lika övertygad, han kan allt om dem och har ett eget "bibliotek" i ämnet. Han älskar att gå på konstutställningar tycker om statyer och kryp. Älskar att läsa. Gillar inte någon typ av sport, gillar inte bilar och hatar gymnastik (rör sig dock otroligt mycket ändå), och han är FULLT normal, och jag är STOLT över honom.

min med

Om din fru vill utreda honom så stötta henne idet, att inte få en diagnos i tid ger bara ett ännu större helvete
jag var över 30 och får börja om från noll nu

Blir ledsen när jag läser det du skriver....

Om det nu skulle vara så att din son har något handikap.... skulle du då skämas för honom??
Att ha ett barn med någon form av handikap är en prövning som INTE är något att skämmas för utan snarare en glädje av att barnet valt just dig som mor/far.
Tycker du borde ta och fundera på din roll som pappa... hur bra uppfostrar man ett barn om man skäms för de val han /hon gör i livet.

Inte skäms jag för min son som älskar att springa runt i nagelack och rosa kjol.
Och inte skäms jag för att mitt handikapade barn skriker , slåss och bråkar så halva matafären stirrar på oss.
Men jag skäms för de som stirrar på mig och mina barn som inte lärt sig att "alla är vi olika, och att vi alla är människor med olika behov, laster och egenskaper...på gott o ont" 

Bara för att barnet gillar kyrkor och inte bandy så har han inte Aspergers.
Men du säger ju att du har mer saker som du ej skriver. Så då är mitt förslag för er och hans skull att ni söker hjälp hos läkare så ni kan få den hjälp och de stöd som ni behöver.

Men var stolt över att du är pappa till en son....

Det är garanterat inget FEL på honom, han är precis så som den människa han är!

Var en bra pappa och finns för honom och stötta honom!

Och hade jag varit dig så skulle jag skämmas för att jag ens skulle tänkt en sådan tanke om mitt eget barn! 

Jag tänker också på asperger. Man kan ha lindrig sådan, så bli inte skraj och tänk "Rain man" nu. *lugnar*
Jag har träffat på många barn och vuxna med asperger eller "aspergerliknande tillstånd".

Det som får mig att tänka på just asbergers är detta med specialintressen. Personer med detta snöar in på tex indianer, tåg eller kända byggnader. De kan fokusera på samma (i våra ögon) trista saker i timmar. Ritar de så är detaljerna häpnadsväckande.

Barn kan ofta upplevas som "lillgamla", intelligenta, udda. Udda kan vara BRA! Många av våra genier har dessa drag, som ett slags "nerd-gen". Duktiga programmerare, professorer inom smala områden osv osv.

Läs på lite så kanske du ser att det inte är så hemskt. Han kanske är lite annorlunda, men det är ok. Han är fin och bra- precis som han är. Och han kommer att få ett bra liv. Förmodligen ett mer välbetalt jobb än de flesta av oss. *s*

/Lärare och mamma till en son med "adhd och aspergertendenser"

Precis, hela hans sociala liv går ju åt skogen. Jag är orolig, och som far bryr jag mig också. Jag förstår att ni tycker att jag borde vara stolt för att han är som han är, men jag är orolig att det kommer innebära problem senare i livet om han sticker ut så mycket som han gör.

Det där med schack sitter han och lär sig men tror inte nån schackklubb vore det rätta. Finns väl knappt någrai  hans ålder där ändå? Är väl mest pensionärer och dylikt? 

Glömde- barn med asperger kan tyckas "lägga på sig". Det är för att de rör sig lite annorlunda, lite klumpigare, än "normalstörda" barn. Det kan vara svårt att lägga märke till det, enklast är att observera en barngrupp när de tex har gymnastik. Inte så att barnet är superklumpigt, men..man ser lite skillnad i rörelsemönstret. Stillasittande intressen gör kanske sitt till med.

Vuxna personer jag träffat på har _inte_ varit överviktiga. De är som du och jag- alla olika.

Testa fotboll! Det ger motion, vänner och lite mer gemenskap på rasterna. Och kolla med specialläraren på skolan, de sitter inne med mycket kunskap.

Det första jag tänkte på var också Aspergers. Det är ju väldigt karaktäristiskt att ha udda specialintressen då. För vad ni i tråden än säger så ÄR det ovanligt att ett barn har så pass udda intressen och att i så unga år helhjärtat djupstudera något. Det är ju inte "normalt". Men om det nu skulle visa sig att det är så, så går ju inte jorden under. Han verkar ju vara helt underbar! Kan du inte berätta något med om din son? Är det något annat hos honom som "avviker" mer än att han har andra intressen än de andra barnen? Jag tycker oavsett inte att du ska skämmas över honom. Jag tror du har ett guldkorn där.