Jag skäms för min son

Han har nästan inga vänner och leker aldrig med de andra på rasterna. Ja, visst kan det vara så att han är på ett annat sätt än de andra, men kan inte sannolikheten finnas att det beror på att han är annorlunda på ett så "stort" sätt, som Aspergers syndrom?

Man kan ju inte bara förklara ett utanförskap med "barn är olika". Det är heller inte schysst mot barnet.

"Lena pratar aldrig med de andra i lunchrummet och blir heller inte medbjuden på after work. Men - hon är ju så olika oss andra här på jobbet." 

Vettigt tänk där, eller?

Skulle han ha Asbergers för att han gillar kyrkor och blommor? Jag fattar ingenting.

... tillägg till mitt citat om Lena - "hon är ju så olik oss, så vi bara struntar i henne och låter henne vara för sig själv."

Vilket hemst inlägg!!!! Menar du på fullt allvar att det skulle vara något fel på din son för att han inte är intresserad av sport? Och du frågar honom till vilken nytta han lär sig saker?
Alltså, det är så befängt att jag inte riktigt vet vad jag ska säga utan att bli taskig.

Du ska väl vara STOLT över din son för att han lär sig saker?! För att han vill läsa och upptäcka grejor som intresserar honom. Nej, det är så skamligt att jag nästan blir tårögd! Att tro att någon har en diagnos för att han inte spelar fotboll. Pinsam är du! Ska du skämmas för något så är det din egen inställning.

 Försök att inte skämmas över din son, utan se till allt det han är bra på, att han är unik! Det är ju en väldigt positiv egenskap att vilja forska, att vilja lära sig. 
  Det behövs inte så mycket för att han ska tycka att du visar intresse för det han håller på med, men det betyder välidgt mycket för ett barn. Fråga honom om han har studerat någon speciell blomma eller kyrka, be att få se hans anteckningar och om du inte kan visa "äkta" intresse så kan du göra allt du kan för att låtsas intresserad!
 Gör det även om du skäms, sen kanske du kan locka honom att gå ut och gå och leta efter blommor, gärna långt borta. Eller gå till kyrkor om han vill dit, så att han rör naturligt på sig.
 

För mig låter det som att han kanske är lite intelligentare än genomsnittet. Vi har ett par stycken gossar i släkten som är väldigt smarta, och de har inte riktigt uppskattat att leka med jämnåriga utan hellre velat ägna sig åt mer intellektuella saker. Finns det någon schackklubb eller annat "nördigt" i närheten? Kanske det skulle vara något för honom?

Låter som du har en smart liten kille som du borde stötta i sina intressen och vara stolt över honom.

Han låter exakt som min bror när vi växte upp. Han var bara intresserad av blommor, växter och bussar. Det var det enda han sysslade med. Vägrade leka med andra barn då dom bara spelade bandy och liknande. Hade knappt några vänner och trivdes faktiskt med det. Han växte upp och blev helt "normal". Har fortfarande samma intressen men så blev han också biolog.

Det du kan göra är att introducera andra saker för honom, istället för sportföreningar kanske scouterna kan vara något för honom. Det finns skogsvandringsföreningar även för barn osv. Ta vara på hans intresse och se om du kan hitta barn som delar hans intressen.

Men att lägga på sig i vikt är ju något ni kan göra något åt trots att han inte vill träna i något lag. Gå på långpromenader och titta på blommor kanske

jag skulle vara glad om min son inte blev som alla andra, vad gör det om han gillar blommor och kyrkor??
och det är väl roligt attt det finns något som intresserar honom redan nu vilket kan underlätta sedan när det är dags för att välja gymnasium mm..

måste tillägga att jag vet en annan tjej som älskade blommor när hon var liten, kunde alla namn osv men ingenting nu så det kanske bara är en fas..