Jag skäms för min son

Alltså jag tycker inte heller man ska psykiatrisera allt och mår din son bra så är allt bra och du ska vara stolt över honom. Men om han INTE mår bra, finns det ju inget att förlora på att söka hjälp. Det är dumt att vifta bort det med "man har inte en diagnos bara för att...". Nej, det har man förstås inte, men det KAN ju vara ngt sådant om man har uttalade avvikande beteenden som gör att man inte fungerar i det vardagliga livet. Om ert barn fick en stor knöl på kroppen, skulle ni säga "man har inte en cancertumör bara för att man har en knöl, det kan lika gärna vara en ofarlig fettknöl" och låta bli att gå till doktorn? Nej, man kollar upp det såklart.

jag tror inte du behöver vara orolig ett dugg. Jag har två söner, en med Asberger syndrom och utan diagnos. Visst kan ni låta göra en utredning om ni vill, det kan ju inte skada. Men oavsett vad den skulle visa så finns det inget att oroa sig för. Man kan ha ett bra liv även med AS, lite annorlunda, men bra.

Båda mina söner har "onormala" intressen om man jämför med jämnåriga (även om jag inte förstår varför man ska jämföra). Min stora kille med AS har aldrig varit särskilt intresserad av kompisar, han trivs i sitt eget sällskap och vi ser det som en bra egenskap och en tillgång. Vad är fel med att kunna roa sig själv?

Min lilla kille har alltid haft lite ovanliga intressen även om det blivit mer uttalat de sista åren. Han är nu 8 år och det han önskar sig till födelsedag och jul är provrör, faktaböcker (avancerade) och prover på olika bergarter. Han vet precis vad han vill jobba med när han blir vuxen. Han vill bli arkeolog och undervisa på universitet. Han pratar redan i termer som "när jag är klar med min utbildning...."

Han älskar skolan och kan inte få nog av saker att lära sig. Under loven får jag försöka hitta uppgifter åt honom att göra. Han blir rastlös utan utmaningar. Han leker inte, han forskar. På riktigt alltså. Han väljer ett ämne, sedan tar han reda på så mycket fakta han kan, gör eventuellt praktiska efterforskningar och för journal över det han får reda på.

Sport har aldrig intresserat  någon av våra pojkar och varför skulle det vara ett problem. Det finns annat i världen som är både intressant och roligt.

Jag tycker att du ska glädja dig åt din härliga kille. Han har lite annorlunda intressen men det är ju en del av det som gör honom till honom.

Vilken självständig, stark och modig kille du har! Var stolt över det! Du har gjort nåt enastående som förälder, fått din son att känna att han kan och våga göra vad han vill. Det är inte många föräldrar som har så självständiga och modiga barn vid den åldern. 

Varför inte helt enkelt börja visa ditt intresse för hans intressen så att han känner gemenskap och stöd från dig. Ta reda på saker tillsammans, hjälp honom att vidga hans intressen på så vis att få in hans intressen i andra sammanhang, perspektiv och tillsammans med andra som delar hans intressen. Visa att du är villig att han "lär" dig om det han kan, det höjer både hans självkänsla och självförtroende. Visa att du tycker att det är ok att man gillar olika saker. 

Det sista du ska göra är att jämföra honom med andra för då ser du inte honom som den unika personen som din son faktiskt är plus att annars är det risk för att han känner av att alla andra är viktigare och mer värda än honom och kan på det viset känna sig annorlunda, ensam och drar sig undan omvärlden och då blir det bara en självuppfyllande profetia från din sida. dvs du tror att han är onormal och konstig   -> du uppträder som om att han är onormal och konstig -> han får känslan av (för han har säkerligen inte ens tänkt tanken själv förrän någon sagt nåt om detta) att han är onormal och konstig -> han tror att det alltiod kommer vara så och drar sig mer undan -> han upplevs som onormal och konstig av andra osv

Jag skulle kunna tro att din fru har rätt, varför inte kolla upp det istället så att ni kan få hjälp?

Jag har ett kusinbarn som var likadan, när han var 2 så kunde han namnet på alla kyrkor i hela stockholms stad och var dom låg  han har ungefär samma sorts intressen men han är idag 14 år och helt normal - har ett sinnessjukt bra läshuvud bara precis som min usin - det har gått riktigt bra för dom!! Det behöver absolut inte ha något med störning eller linande att göra samtidigt som det absolut kan vara så - gör en utredning bara för säkerhets skull - det är inget farligt, bara nyttigt - då kan ni antingen få den hjälpen han behöver om han behöver någon eller faktiskt helt säkert utesluta att det skule vara något!

Koncentrera dig bara på att låta din so bli den han ska bli och allt är föränderligt bara så du vet! Var aldrig besviken på honom eller visa ditt missnöje med hans personliga val då komer han bli osäker och inte utvecklas fullt ut! Bättre att bara låta det gå, se vad som händer - han kommer en dag ändå bi en egen person - det är eran uppgift att se till att han blir en stark kille med god självkänsla inte rädd och osäker =)) 

Hej Ts
Jag tror eller snarare vet, att du bör acceptera din son precis som du är. Det viktigaste är för dig att se till att killen får självkänsla att vara precis som han är.
Ja, att vara en udda fågel kan i mångt och mycket vara en riskfaktor till att hamna i utanförskap eller tom mobbing, men behöver inte alls vara så.

Jag har sett både ock, i min klass så var klassens geni den som var den som var populärast, trots att han var urdålig i sport och ändå gick jag i en klass där endast ett fåtal elever hade föräldrar som var högskoleutbildade, och många sportföräldrar.

Nej, du kan inte få din son intresserad av sport bara för att du vill det, jag har själv försökt få mitt barn intresserad av olika aktiviteter men det har inte alls gått, det har varit stennobben där.

Jag har läst på en teknisk högskola och om du visste hur många "nördar" som fanns där, och vilka underbara personer som tillförde massor till studentlivet.

Om det verkar så att din son inte mår bra i skolan, så är mitt tips att hitta en skola som passar honom.

När det gäller schackklubbar så har jag förstått att det finns många klubbar med en bra ungdomsverksamhet, så där har du helt fel. Det är inte bara gamla gubbar som spelar schack.

Så sluta skämmas för din son för att han inte uppfyller dina ideal för hur en man/pojke skall vara, lyft dina ögon utanför dina egna ideal och acceptera din son precis som han är.
Annars så får du troligen en ganska dålig relation till din son, han kommer försöka kämpa för att få sitt pappas gillande och ändå aldrig få den, för han är inte fotbollskillen du ville ha, han är den filosofiska, akademiska med en intelligens över det normala.
Med bra stöttning så kan han gå långt. Vem vet, du har kanske en blivande nobelpristagare hos dig