Jag skäms för min son

Har läst hela tråden nu och de är läskigt att läsa de du skriver TS, förstår inte alls hur du tänker och hur du kan missa hur fantastisk din son måste vara. Tänk vad begåvad han måste vara redan nu och du som bara tjatar om att han ska vara "som alla andra".

Varför är det så viktigt att han är som "alla andra"? Vem är det egentligen som avgör hur man är "när man är som alla andra"? Varför låter du inte honom utvecklas och växa som den fantastiska lilla människa han redan är? Acceptera hans intressen och försök vara delaktig i dom. Köp hem böcker och filmer och kika tillsammans, besök platser och diskutera med varandra.

Tänk över vilka alternativ de finns att träffa barn som har samma intressen som han har. De finns allt ifrån orientering, schack, scouterna osv. till aktiviteter de har i kyrkan där han får möjlighet att träffa andra barn. Du kan säkert höra med komunen om fler aktiviteter som rör hans intressen.

Sen bör du fundera på hur du ställer dig till frågorna om han nu skulle ha AS? Varför vill du då inte hjälpa honom och ta tester för hans eget bästa, om du ändå är orolig? Bör poängtera att det inte är något fel att ha AS och att människor med AS oftast är helt fantastiska personer.

Min bästa vän sedan 12 år tillbaka har AS och hon har lärt mig otroligt mycket. Hon har haft sina egna små intressen, haft svårt att knyta kontakter och vara social etc. men vänskapen i mellan oss har alltid funnits där och de kommer den nog alltid göra. Hon är en del utav mig och en del utav att jag är den starka, trygga och självständiga människa jag är i dag. Så mitt råd till dig är att vara stolt över din son, oavsett om han har AS eller inte och uppmuntra hans intressen och försök vara delaktig. Har du oro inom dig så be om att få göra tester för att se om han har någon diagnos, så att ni efteråt kan gå vidare åt de håll som krävs.

Men glöm aldrig bort att oavsett om din son har AS eller inte, så ska du som förälder vara stolt över honom. Du ska uppmuntra hans intressen, stärka hans självkänsla och hjälpa honom framåt i livet så han utvecklas till en stark, trygg och självständig individ.

Ett nödvändigt kriterium för att få en psykiatrisk diagnos ö h t är att ens svårigheter vållar lidande eller att man inte fungerar i vardagslivet. Det är således omöjligt att få en aspergerdiagnos bara för att man har udda intressen och inte gillar att umgås.

Alltså lägg av Asperger bara för att han gillar vissa saker mer än fotboll, stakars unge som har dig till pappa!!

Men va f*n är det viktigare vad dina kompisar ev tycker om ditt barn än att ditt barn får känna sig accepterat och älskat hemma? 
Han föddes inte för att förverkliga dina drömmar vet du. Det spelar ingen som helst roll hur du vill att han ska vara, han är den han är så du får nog bara gilla läget.
OM han nu har en diagnos så lär ju inte den försvinna för att du vägrar acceptera den och sticker huvudet i sanden heller för den delen så stötta din fru istället och ta reda på hur det ligger till.
Och vet du vad? Man kan älska ett barn med aspergers över allt annat. Det gör jag ,för mitt barn är en helt underbar egen person. 

du/ni ska inte göra något åt han låt han ha sin intresen och om ni inte har dom låt han vara med sin morfar som har dom, då kan dom lära varndra mycket saker.

ni borde vänta med och kolla om han har någon dinogs för det kan påvärka han mer negtivt för att ingen annan i klassen får lov att göra det.

så länge han klara av vardagen så behöver han ingen exra hjälp.

men ni kna försöka få han att hitta på mer intresen.

kankse bliar visa *crosningar och sånt*
cyklar simma. det finns mycket saker som inte har med bollar att göra.

han kan helt enkelt var bollrädd och därför inte med dom andra i klassen. och då har han börja läsa iställe för att tiden ska flytta på.

Men du ska ju inte skämmas! Förmodligen är han förbannat smart, uppmuntra istället hans intressen och var uppmärksam på om det blir ett problem för honom.

Hur kan du skämmas för honom? Han låter ju som en fantastisk liten kille.

Du har då verkligen ingenting att skämmas över!
Jag tycker precis som andra har skrivit tidigare att han verkar som en klok liten pojke.
Min pappa och jag satt och åt mat idag, är själv sjutton år. Har två äldre syskon. Min äldsta bror låter lite som du beskriver, men han är 21 år nu. Han har alltid varit väldigt udda, men ändå världens snällaste, goaste kille. Han är snällare än alla killar jag har träffat. I alla fall, som sagt är han lite speciell. Han spelade visserligen handboll hela sitt liv typ och det gör alla som bor här, så visst gjorde han väl saker som andra. Men har haft lite udda intressen.

Idag när pappa och jag pratade med varandra så frågade jag honom om han skulle ändra på något om han hade fått göra om allting, med hur våra föräldrar uppfostrat oss osv. Han tvekade inte länge innan han svarade, även om jag såg att det  var svårt för honom att erkänna det, det tog emot, det syntes.

Han sa mig att han inte hade varit så hård mot min storebror, att han önskat att han hade accepterat honom som han var, när han var liten, trots att han inte var som alla andra. Att min bror kanske hade blivit säkrare i sig själv då om inte pappa hade skällt på honom och få honom att bli "som alla andra". Mot mig och min syster har pappa aldrig varit så. Vi har väl mer varit snälla och lydiga små tjejor som är som vilken liten gullig flicka som helst.

Och jag tror du kommer ångra detsamma om du fortsätter skämmas över din son. Du kommer ångra att du inte uppmanade honom att utveckla det han är bra på. Min pappa tror själv att han förstört massor för min bror genom att inte låta honom vara sig själv.