Jag skäms för min son

Har inte orkat läsa allt men om sonen har ett lidande, tex för att han inte har några vänner ska ni såklart söka hjälp och göra en utredning om läkare eller psykolog rekommenderar det. Om han inte har ngn diagnos förlorar ni ju inget på att han är utredd. Jag jobbar med sådana utredningar, fast av vuxna, som inte blivit utredda som barn bl. À för att föräldrarna tyckt det är fult med diagnoser och skäms, vill inte att det ska vara ngt "fel" på deras barn. Resultat: en individ som ofta mår mkt dåligt psykiskt och som missat flera chanser till ett bättre liv när de inte fått den hjälp de har rätt till och inte fått ngn förklaring till varför de är som de är, blir ofta deprimerade och känner sig värdelösa.

Alltså jag tycker inte heller man ska psykiatrisera allt och mår din son bra så är allt bra och du ska vara stolt över honom. Men om han INTE mår bra, finns det ju inget att förlora på att söka hjälp. Det är dumt att vifta bort det med "man har inte en diagnos bara för att...". Nej, det har man förstås inte, men det KAN ju vara ngt sådant om man har uttalade avvikande beteenden som gör att man inte fungerar i det vardagliga livet. Om ert barn fick en stor knöl på kroppen, skulle ni säga "man har inte en cancertumör bara för att man har en knöl, det kan lika gärna vara en ofarlig fettknöl" och låta bli att gå till doktorn? Nej, man kollar upp det såklart.

Ett nödvändigt kriterium för att få en psykiatrisk diagnos ö h t är att ens svårigheter vållar lidande eller att man inte fungerar i vardagslivet. Det är således omöjligt att få en aspergerdiagnos bara för att man har udda intressen och inte gillar att umgås.