Anonym (Trasig) skrev 2010-06-12 21:42:06 följande:
Hej!
Jag är gärna med i den här tråden ett tag....tror att jag behöver det. Har inte tid att skriva så mycket just nu, men jag är sjukskriven för depression just nu och har varit hemma 4 veckor från jobbet.
Idag skrek mitt ex i telefonen: Jag kan betala fullt underhåll (för våra 2 barn, 6 och 12 år gamla) bara jag slipper ha ungarna, som ändå inte vill vara här. Jag kan ha dom varannan helg, på sin höjd...!!!
Har tidigare levt ett liknande liv som "Mitt Liv" tillsammans med mitt ex i 11 år.
Har en chef som hade kommentaren: "Det kanske är dags för dig att söka dig ett nytt jobb" när jag berättade om min sjukskrivning. "Sen tycker jag att du ska kontakta en barnpsykolog så att dom kan hjälpa dig med dina barn" Jag kontrade med att man inte bara kan lämna bort sina barn och han svarade då: "Jo, i vissa fall får man faktiskt lov att göra det!"
Jag har jobbat på samma ställe dom senaste 12 åren och aldrig tidigare varit sjukskriven, bortsett från ett ryggskott och några migrän-attacker under åren. Jag sköter bokföring och fakturering, växel, kundtjänst och div. andra uppgifter på jobbet. Ingen annan kan det jag gör, så det blev ju katastrof när jag blev sjukskriven. Väldigt svårt att släppa det och bara ta hand om sig själv....har ju ansvaret för jobbet inpräntat i skallen. Dom ringer oxå och vill ha hjälp och jag orkar inte mer än prata i kanske 5 minuter.
Har heller inte nån backup på jobbet när mina barn är sjuka eller jag har semester, vilket innebär att jag alltid måste jobba ikapp allt jag är borta. Dåligt samvete när jag är hemma med barnen och dåligt samvete när jag alltid måste åka ifrån mina barn några timmar per dag, när jag är hemma med dom, för att inte halka efter för mycket på jobbet! Jag räcker liksom inte till, lever ständigt med ett dåligt samvete och en oro som äter upp mig innifrån!
Har två barn, en kille på 6 år, som har ADHD och en 12-årig dotter som har outredd ADHD (misstänkter jag iallafall). Vi håller just nu på att hitta rätt medicin och rätt dos och det är inte det lättaste...han är mycket värre nu, än han någonsin varit. Dom kväver som sagt väldigt mycket utav mig och min nuvarande sambo.
Jaha, det blev lite skrivet iallafall, skulle ju inte skriva nåt direkt nu, men men...
Jag har ändå bara skummat lite på ytan, så att ni får något grepp om vem jag är.
Just nu har jag fått hem min dotter, som bara gråter hemma hos pappa. Grät tills hon spydde igår kväll. Pappan tänkte även skicka hem vår son, eftersom han kissat ner hela sängen inatt...!!! Fattar inte hur han tänkter och det känns bara som jag går sönder inuti. Vet inte hur jag ska göra med nånting! Känner bara att jag får svårt att andas och bara vill gömma mig nånstans och gråta...!
Kram till er allihop!
Men stackare vad du har det jobbigt! Det är nog ändå bäst att du har barnen på heltid när de dels inte trivs hos pappa och dels när han inte vill ha dem själv! Hur man nu är funtad när man inte vill ha sina egna barn!? Synd om pojken också om pappan yttrade inför honom att han tänkte skicka hem honom för att han kissat i sängen!
Nej, jag tror de far illa där. De visar ju tecken på att inte må bra.
Hoppas det ordnar upp sig för dig, och att det kanske finns några i ditt liv (föräldrar, syskon etc) som också kan hjälpa till att vara ett stöd för dig och barnen.
Skriv gärna av dig här om du behöver - KRAM!
Klarar med nöd och näppe av det nödvändigaste i hushållet. Orkar inte med något vidare socialt umgänge.
