• Anonym (Mamma Trötter)

    Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

    Jag har hel sjukersättning, tidigare kallat sjukpension. Jag lider av återkommande depressioner, tvångssyndrom, ångest. Bor med min sambo och 6-åriga dotter.


    Jag startar den här tråden med förhoppningen att vi ska bli ett gäng som kan prata av oss om våra problem med likasinnade. Ni som har de här besvären vet ju att dessa besvär går upp och ner. Jag är just nu inne i en sämre period där orkeslösheten och tröttheten är stor. Har börjat träna på gym 2 ggr i veckan, och promenera minst 4 dagar i veckan men inte 17 blir jag piggare för det., som alla säger att man ska bli. Snarare tröttare Obestämd Klarar med nöd och näppe av det nödvändigaste i hushållet. Orkar inte med något vidare socialt umgänge.


    Är så trött på att må så här. Skulle så gärna önska att jag vore "som alla andra",  d v s orkade med ett jobb, sköta hushållet bra och ha ett någorlunda aktivt fritidsliv.


    Välkomna att skriva! ....och glöm inte att skriva en tillfällig signatur så vi kan "känna" igen varandra när vi skriver här


     

  • Svar på tråden Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!
  • Anonym (ida)
    Anonym (LillaJag) skrev 2010-06-13 21:03:16 följande:
    Jag smyger mig in i den här tråden efter att ha läst lite av det ni skrivit. Jag känner att jag kanske kan höra hemma här.

    Jag skrev nyss ett inlägg; Läkaren kan inte bedömma..

    Just nu sitter jag här och kan inte koncentrera mig på något alls. Jag har en sån ångest, jag kan nästan inte andas. Jag är yr i huvudet och mår illa. Jag är så sjukt trött. Trött på att vara trött. Trött på ångesten. Trött på att livet sparkar omkull mig gång på gång.

    Jag tittar på min 6-åriga son och känner en sån skuld. Skuld över att jag är en så värdelös mamma till honom. Jag älskar honom så oerhört mycket, men jag vet inte hur jag ska orka vara kvar här hos honom. Jag undrar hur han skulle påverkas av att jag försvann. Jag funderar på hur mina tonårstjejer skulle hantera att mamma försvann.

    Nej, jag kan inte andas längre. Jag orkar inte kämpa. Jag vill inte leva.
    TS
    Det är väl bara konkreta självmordsplaner som man inte får diskutera på FL? Allmän känsla av att inte vilja mer är tillåtet. Det är viktigt att få ventilera, det betyder inte alls att man kommer ta steget. Det finns en bok med titeln "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Tycker den titeln beskriver så väl hur man kan känna ibland. Man vill inte dö egentligen, man orkar bara inte kämpa mer.

    Lilla jag - Dina barn kommer självklart påverkas enormt av att inte ha dig där. Deras värld kommer slås i tusen spillror. Hur dåligt du än mår så får du aldrig glömma att ingen annan kan ta en mammas plats. Dina barn behöver dig. Du har rätt till att ha sina svaga stunder, du är bara människa. Men vi kommer alla ur dom där djupa groparna. Även om jag alltid är deprimerad så vet jag att det inte alltid är becksvart, det finns nyanser. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig att hålla dig över ytan.
  • Anonym (LillaJag)
    Anonym (Mamma Trötter) skrev 2010-06-13 21:08:26 följande:
    Usch jag måste säga att jag blir illa berörd av att så många av er är självdestruktiva och självmordsbenägna  

    Ni får förlåta men jag tycker inte vi ska prata om sånt här. Är inte ens tillåtet enligt FL:s regler...
    Förlåt. Jag trodde efter att ha läst i några inlägg att jag kanske kunde få ventilera mig här.
    Det var kanske dumt av mig.
    Anonym (ida) skrev 2010-06-13 21:25:02 följande:
    TS
    Det är väl bara konkreta självmordsplaner som man inte får diskutera på FL? Allmän känsla av att inte vilja mer är tillåtet. Det är viktigt att få ventilera, det betyder inte alls att man kommer ta steget. Det finns en bok med titeln "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Tycker den titeln beskriver så väl hur man kan känna ibland. Man vill inte dö egentligen, man orkar bara inte kämpa mer.

    Lilla jag - Dina barn kommer självklart påverkas enormt av att inte ha dig där. Deras värld kommer slås i tusen spillror. Hur dåligt du än mår så får du aldrig glömma att ingen annan kan ta en mammas plats. Dina barn behöver dig. Du har rätt till att ha sina svaga stunder, du är bara människa. Men vi kommer alla ur dom där djupa groparna. Även om jag alltid är deprimerad så vet jag att det inte alltid är becksvart, det finns nyanser. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig att hålla dig över ytan.
    Tack, du förstod precis vad det handlar om. Jag har min sambo. Och mina barn skulle jag aldrig lämna, även om det finns stunder då funderingarna kommer....det är min familj som håller mig levande.
  • Anonym (Mamma Trötter)
    Anonym (LillaJag) skrev 2010-06-13 21:41:10 följande:
    Förlåt. Jag trodde efter att ha läst i några inlägg att jag kanske kunde få ventilera mig här.
    Det var kanske dumt av mig.
    Anonym (ida) skrev 2010-06-13 21:25:02 följande:
    TS
    Det är väl bara konkreta självmordsplaner som man inte får diskutera på FL? Allmän känsla av att inte vilja mer är tillåtet. Det är viktigt att få ventilera, det betyder inte alls att man kommer ta steget. Det finns en bok med titeln "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Tycker den titeln beskriver så väl hur man kan känna ibland. Man vill inte dö egentligen, man orkar bara inte kämpa mer.

    Lilla jag - Dina barn kommer självklart påverkas enormt av att inte ha dig där. Deras värld kommer slås i tusen spillror. Hur dåligt du än mår så får du aldrig glömma att ingen annan kan ta en mammas plats. Dina barn behöver dig. Du har rätt till att ha sina svaga stunder, du är bara människa. Men vi kommer alla ur dom där djupa groparna. Även om jag alltid är deprimerad så vet jag att det inte alltid är becksvart, det finns nyanser. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig att hålla dig över ytan.
    Dumt är kanske fel ord; men ja - jag blir nog överraskad själv över att det blev så starka känslor i denna tråd. När jag startade den så tänkte jag väl mest att vi skulle vara ett stöd för varandra att orka med i vardagen när man har psykiska besvär. Fast jag borde väl i så fall skriva ut det tydligt i TS. Ibland slår man knut på sig själv

    Men klart du får skriva av dig här! Kanske blir en ventil för dig där du kan lätta på trycket...
  • Anonym (Mamma Trötter)
    Anonym (LillaJag) skrev 2010-06-13 21:41:10 följande:
    Tack, du förstod precis vad det handlar om. Jag har min sambo. Och mina barn skulle jag aldrig lämna, även om det finns stunder då funderingarna kommer....det är min familj som håller mig levande.
    Samma här. Min sambo och min dotter jag lever för.
  • Anonym
    Anonym (ida) skrev 2010-06-13 21:25:02 följande:
    TS
    Det är väl bara konkreta självmordsplaner som man inte får diskutera på FL? Allmän känsla av att inte vilja mer är tillåtet. Det är viktigt att få ventilera, det betyder inte alls att man kommer ta steget. Det finns en bok med titeln "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Tycker den titeln beskriver så väl hur man kan känna ibland. Man vill inte dö egentligen, man orkar bara inte kämpa mer
    Bra skrivet. Det beskriver verkligen hur man känner det ibland. All ork är som borta.
  • Anonym (Vera)
    Anonym (ida) skrev 2010-06-13 19:32:22 följande:
    Jag är också självdestruktiv. Har skurit mig när jag var yngre. När man väl går över gränsen är det svårt att sluta. Jag har även missbrukat alkohol och tabletter. Att låta killar behandla en som skit är också ett sätt att vara destruktiv på.

    Jag gråter när jag läser ditt inlägg, och vad du utsätter dig för. Jag tänker "varför kan du inte fatta att du förtjänar bättre!". Men samtidigt så gör jag ju själv samma sak och kan inte ta åt mig av de orden själv.

    Kanske är det fel medicin för dig om du får tvångstankar. Man kan faktiskt bli värre av medicinen om den är fel för en. Har du ätit den länge?
    Jag har ätit den i snart två månader. Har precis höjt dosen och vet att det kan vara en biverkning att tillfälligt bli sämre ett tag. Jag vill ge den en chans eftersom läkaren sa att att den även kan hjälpa mot min hetsätning vilket jag verkligen tycker att den har gjort. 

    TS självklart vet jag innerst inne att detta inte är lösningen men det känns som man måste komma från sina tankar och när jag dricker eller gör nåt annat hjälper det för stunden. Jag är ledsen att jag tog upp detta men var tvungen att skriva av mig. Brukar för det mesta hålla sådant för mig själv. Eftersom jag aldrig pratat om det går man runt och tror att man är den enda som tänker så här och tycker att man är helt sjuk i huvudet för att man vill skada sig själv..

    Som Ida skrev om boken "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva". Det stämmer så bra. Jag rekommenderar verkligen den till alla som känner ångest. Den fick mig att inse att detta är ganska vanligt men att man faktiskt överlever. Jag grät mig genom den boken för att den stämmer så himla bra in på alla konstiga tankar som flyger runt i huvudet..
  • Anonym (LillaJag)

    Kan ni gråta?

    Jag har inte förmågan kvar att släppa på trycker med tårar.
    Tidigare var jag väldigt blödig, till och med så att det nästan
    var besvärande. Nu för tiden kan jag inte gråta hur lessen jag
    än är. Jag är stum. Det finns inga tårar. Kroppen vill lätta på
    trycket, men jag kan inte.

    Och så blir ångesten och paniken värre. Det är som en cirkel.

  • Anonym (Mamma Trötter)
    Anonym (LillaJag) skrev 2010-06-13 22:50:42 följande:
    Kan ni gråta?

    Jag har inte förmågan kvar att släppa på trycker med tårar.
    Tidigare var jag väldigt blödig, till och med så att det nästan
    var besvärande. Nu för tiden kan jag inte gråta hur lessen jag
    än är. Jag är stum. Det finns inga tårar. Kroppen vill lätta på
    trycket, men jag kan inte.

    Och så blir ångesten och paniken värre. Det är som en cirkel.
    Ja, gråta kan jag. Dock har jag svårt för att skratta högt. Speciellt när jag är "ute" med andra, tex ser en komedi på bio så sitter alla och skrattar men inte jag. Jag kan tycka det är roligt, men skratta högt kan jag inte. Låter inte det konstigt??
  • Anonym (LillaJag)
    Anonym (Mamma Trötter) skrev 2010-06-14 09:51:49 följande:
    Ja, gråta kan jag. Dock har jag svårt för att skratta högt. Speciellt när jag är "ute" med andra, tex ser en komedi på bio så sitter alla och skrattar men inte jag. Jag kan tycka det är roligt, men skratta högt kan jag inte. Låter inte det konstigt??
    Ja, visst är det en underlig känsla, som om att alla känslor är inkapslade. Jag kan varken gråta eller skratta. Jag är bara - stum - jag känner, djupt inne i mig, känner jag alla känslorna, men jag kommer inte åt dom.
  • Anonym (Mamma Trötter)
    Anonym (LillaJag) skrev 2010-06-14 12:26:21 följande:
    Ja, visst är det en underlig känsla, som om att alla känslor är inkapslade. Jag kan varken gråta eller skratta. Jag är bara - stum - jag känner, djupt inne i mig, känner jag alla känslorna, men jag kommer inte åt dom.
    Jag tycker det är pinsamt när jag tex går på bio/komedi med en kompis och varje gång när både hon och resten av publiken skrattar så sitter jag bara tyst och ler lite Obestämd  Jag är överhuvudtaget väldigt återhållsam och kontrollerad inför andra människor; det är bara min dotter och sambo jag kan slappna av med...

     Fler som känner igen sig, förutom jag och "Lilla Jag"  ?
Svar på tråden Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!