Anonym (Mamma Trötter)

Äldre 11 Jun 11:36

122 svar

Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Jag har hel sjukersättning, tidigare kallat sjukpension. Jag lider av återkommande depressioner, tvångssyndrom, ångest. Bor med min sambo och 6-åriga dotter.

Jag startar den här tråden med förhoppningen att vi ska bli ett gäng som kan prata av oss om våra problem med likasinnade. Ni som har de här besvären vet ju att dessa besvär går upp och ner. Jag är just nu inne i en sämre period där orkeslösheten och tröttheten är stor. Har börjat träna på gym 2 ggr i veckan, och promenera minst 4 dagar i veckan men inte 17 blir jag piggare för det., som alla säger att man ska bli. Snarare tröttare Klarar med nöd och näppe av det nödvändigaste i hushållet. Orkar inte med något vidare socialt umgänge.

Är så trött på att må så här. Skulle så gärna önska att jag vore "som alla andra", d v s orkade med ett jobb, sköta hushållet bra och ha ett någorlunda aktivt fritidsliv.

Välkomna att skriva! ....och glöm inte att skriva en tillfällig signatur så vi kan "känna" igen varandra när vi skriver här

Mia 02

Äldre 12 Jun 09:48

#31

Hur hanterar ni ångestattackerna? Jag får "anfall" eller vad man ska säga, hjärtklappning, sticker i hela kroppen, mår jättedåligt, susar i öronen. Värst på natten. Vad göra just när det kommer? Och vad göra med den grundläggande ångest som är lindrigare men som bara pågår timme efter timme?

Anonym (Mamma Trötter) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:04

#32

Anonym (ida) skrev 2010-06-11 22:05:33 följande:

TS har du tagit upp detta med tröttheten med din läkare? Den behöver ju inte nödvändigt vis bero på ditt psykiska mående. Om det är pga depression så kanske voxra hade varit en medicin för dig, då den hjälpt många mot just tröttheten.

Jag har varit sjukskriven två gånger, ett år vardera, pga min depression och ångest. Nu jobbar jag och det går väl. Skönt för jag slipper känna efter hur jag mår. Så fort jag är ledig så mår jag jättedåligt. Orkar aldrig ta mig ut, svarar aldrig i telefonen. Är bara ensam. Folk förstår inte, de tycker man är konstig, men jag orkar ju inte ens leva egentligen.

Jag har även social fobi som gått upp och ner under åren. Ibland märker jag inte alls av det, men nu är det så illa att jag kan bli helt illröd i huvudet enbart av mina egna tankar, tom när jag är ensam. Pga att jag känner att jag gör bort mig, skäms för mig själv osv. Så illa har jag inte varit innan.

Jag äter medicin nu, fungerar inte riktigt. Ska till en psykolog nästa vecka. Ska bli intressant. Har gått hos många psykologer men backar alltid ur efter ett tag, hittar alltid fel som gör att jag har en ursäkt att inte gå dit.

Har ni alla mått dåligt under flera år? Det känns som att när man väl fått en depression så blir man aldrig riktigt bra igen. Verkar vara så för många iallafall. Jag pendlar alltid i mina känslor. Ena stunden känner jag att jag klarar detta. Livet är inte roligt men jag klarar det. Men sen tänker jag på hur många år jag förmodligen har kvar i livet, år fyllda av ångest och förtvivlan, och då vill jag bara gråta. När det är som jobbigast så vill jag inte mer. Såna perioder har jag varje dag, där jag tänker att jag hellre vill dö.

Ja jag har varit till läkare för tröttheten, och massor med olika prover har tagits på mig med felfria resultat, så att antingen beror tröttheten på Sertralinet eller så beror det på (som jag tror) att jag ständigt mer eller mindre går i ett anspänningstillstånd p g a mina psykiska problem.

Ja jag har haft mina problem i många, många år. Redan som barn var jag ängsligt lagd, och jag kommer ju med all sannolikhet aldrig bli helt frisk. Får väl lära sig att leva med det. Det är därför jag tycker det är så bra med en sån här tråd där vi kan bli ett gäng likasinnade så man kan prata av sig lite och inte känna sig så himla ensam

Anonym (Mamma Trötter) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:10

#33

Anonym (juni) skrev 2010-06-12 00:18:42 följande:

Jag har aktivitetsersättning tror det är samma som sjukersättning men att det heter aktivitetsersättning innan man fyllt 30, kan ha fel men tror det är så. Jag har jättelite ork och svårt att komma igång med saker, har ofta kaos hemma då jag inte riktigt vet vart jag ska börja med städningen och då tänker jag på allt blir trött och så blir det ingenting. Min högsta önskan är att få barn men vet inte om jag kommer kunna det då jag aldrig får må bra och inte orkar nåt :(

Jag har en 6-åring och ja, jag kan säga att det är tufft ibland eftersom man i och med att man har barn MÅSTE göra olika saker även om man helst av allt ibland skulle vilja gömma sig under täcket och sova. Men har du en sambo/man som är omtänksam, kärleksfull och hjälpsam och är beredd att ta sitt ansvar som pappa så kan det mycket väl fungera för dig att skaffa barn. Nu känner jag inte dig och vet exakt vad du har för besvär men jag säger bara att det KAN fungera. Dessutom nu med facit i hand så är jag så otroligt glad över att jag fått min dotter, för hon gör livet värt att leva

Anonym (Mamma Trötter) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 11:18

#34

Har ju glömt att skriva att jag även är enormt stresskänslig! Spontanitet och improvisation finns inte heller i min värld. Behöver ha planerat i förväg vare sig det gäller en utflykt, ett besök hemma hos någon (funkar inte att de ringer och bjuder samma dag) . Blir jag stressad av t ex en oplanerad händelse kan det få mig att freaka ur totalt!

Känner därför att den enda väninna jag har, dragit sig undan lite Hon är en spontan människa och har nog lite för svårt för att jag måste planera in allt....

Mamma 2010

Äldre 12 Jun 15:20

#35

Anonym (ida) skrev 2010-06-11 22:05:33 följande:

TS har du tagit upp detta med tröttheten med din läkare? Den behöver ju inte nödvändigt vis bero på ditt psykiska mående. Om det är pga depression så kanske voxra hade varit en medicin för dig, då den hjälpt många mot just tröttheten.

Jag har varit sjukskriven två gånger, ett år vardera, pga min depression och ångest. Nu jobbar jag och det går väl. Skönt för jag slipper känna efter hur jag mår. Så fort jag är ledig så mår jag jättedåligt. Orkar aldrig ta mig ut, svarar aldrig i telefonen. Är bara ensam. Folk förstår inte, de tycker man är konstig, men jag orkar ju inte ens leva egentligen.

Jag har även social fobi som gått upp och ner under åren. Ibland märker jag inte alls av det, men nu är det så illa att jag kan bli helt illröd i huvudet enbart av mina egna tankar, tom när jag är ensam. Pga att jag känner att jag gör bort mig, skäms för mig själv osv. Så illa har jag inte varit innan.

Jag äter medicin nu, fungerar inte riktigt. Ska till en psykolog nästa vecka. Ska bli intressant. Har gått hos många psykologer men backar alltid ur efter ett tag, hittar alltid fel som gör att jag har en ursäkt att inte gå dit.

Har ni alla mått dåligt under flera år? Det känns som att när man väl fått en depression så blir man aldrig riktigt bra igen. Verkar vara så för många iallafall. Jag pendlar alltid i mina känslor. Ena stunden känner jag att jag klarar detta. Livet är inte roligt men jag klarar det. Men sen tänker jag på hur många år jag förmodligen har kvar i livet, år fyllda av ångest och förtvivlan, och då vill jag bara gråta. När det är som jobbigast så vill jag inte mer. Såna perioder har jag varje dag, där jag tänker att jag hellre vill dö.

Jag känner igen det där med att pendla och att fundera över hur många år man har kvar i livet med full ångest o hela baletten. Har ju dock lyckats må bar under större delarna av mitt liv sedan jag fick det här som tjugoåring (är 41 nu).
Ocg sicoala fobin känner jag oxå igen eftersom att jag tänler/känner precis som du. Man skäms o så får man ångest eller jag får det i allafall.
Är rätt ensam eftersom att jag aldirg litar på ngn eller tror att folk int etykcer om mej/ vill trycka ner mej. Har två kompisar dock som hängt med under åren.
Har oxå hafy självmordatankar där jag tror att dte aldrig kommer att lösa sej trots att jag har famolj och barn.

Anonym (Mitt liv)

Äldre 12 Jun 15:23

#36

Tja, vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är så mycket...... Kan bara säga att jag just nu önskar jag vore död. Jag orkar inte mer! Men jag måste, åtminstone för mitt ena barns skull, hon är 1 1/2 år och jag kan inte lämna anvaret i min nyblivna ex omsorg, jag litar inte på att han fixar det. Mitt andra barn är 8 år och hon har en fantastisk pappa och en jättebra bonusmamma och de kommer ta väl hand om henne. Jag har levt i ett mer eller mindre i tre års tid nu, där mannen och hans förra familj fullkomligt har brutit ner mig med sina beteende, mannen har dessutom misshandlat mig både fysikst och psyiskt. Jag är så stressad, nedstämd, deprimerad, agressiv, ilsken, frustrerad, ledsen, sorgsen att jag snart inte längre vet vad jag ska ta mig till. För ett halvår sen började jag känna smärtor i bröstet och att hjärtat rusade och ibland slog hårt, jag blev allt mer orolig, det har varit ständiga bråk, ja krig mellan mannen och mig och han har säkert lämnat mig och sagt att han vill skiljas 100 ggr. För lite mer en sex veckor sedan vände jag mig till VC och fick en akuttid samma dag, när jag berättade hur jag mådde, jag fick diagnosen depression, vilket också konstaterades av ytterligare en läkare när jag bröt ihop fullkomligt och fick besöka psykakuten. Mannen har vid flertal tillfälle sagt att han inte orkar med mig längre, han lämnar mig nu när jag blivit sjuk av något som han och hans familj har varit medverkande i, det känns så fruktansvärt. Jag har tagit Sertralin i en månad nu, hjälper inte ett dugg, är snarare sämre..... Krigen fortsätter mellan mig och min man och nu tryckte han upp i huvudet att det är slut mellan oss, jag är ett psykfall som han INTE vill ha något mer med att göra. Jag har haft kraftiga utbrott under två dagar nu pga vissa omständigheter som jag inte kan göra ett skit över, jag är fullkomligt maktlös i situationen, han gör som HAN vill, oavsett om det sårar mig! Hans känslor och hans familj går före mina! Jag känner mig så kränkt och sviken av mannen jag gifte mig med i NÖD och lust, han missade nog det där med nöd.....

Jag började gå till en kurator i förra veckan och ska dit igen på måndag, när hon fick höra min historia förstod hon mycket väl att jag gått ner mig fullkomligt och drabbats av en depression, av läkaren jag först gick till gav mig en mkt snabb tid till kuratorn och jag fick gå före i kön pga mitt dåliga mående. Tänk er, det finns bara en liten människa som gör att jag fortfarande lever. Jag vet inte hur jag ska orka mer.....

Anonym (ida)

Äldre 12 Jun 15:29

#37

Mamma 2010 skrev 2010-06-12 15:20:20 följande:

Jag känner igen det där med att pendla och att fundera över hur många år man har kvar i livet med full ångest o hela baletten. Har ju dock lyckats må bar under större delarna av mitt liv sedan jag fick det här som tjugoåring (är 41 nu).
Ocg sicoala fobin känner jag oxå igen eftersom att jag tänler/känner precis som du. Man skäms o så får man ångest eller jag får det i allafall.
Är rätt ensam eftersom att jag aldirg litar på ngn eller tror att folk int etykcer om mej/ vill trycka ner mej. Har två kompisar dock som hängt med under åren.
Har oxå hafy självmordatankar där jag tror att dte aldrig kommer att lösa sej trots att jag har famolj och barn.

Det är så extremt tufft att leva så! En period klarar man, men inte år efter år.
Jag har så många saker som jag bara behöver tänka på för att få riktig hjärtklappning. Läskigt att det gått så långt. Jag har alltid mått dåligt, men saker har hänt som gjort det värre och skapat massa kaos i mina tankar.

Man ska väl vara glad att ens vänner orkar. De väntar på att jag ska bli bättre, men jag blir ju aldrig det. Provar mediicn efter medicin, ingen fungerar. Folk som säger att det är fegt att begå självmord, de vet inte vad de pratar om. När de levt våra liv och lidit under så lång period, då kan de snacka.

Anonym (ida)

Äldre 12 Jun 15:36

#38

Anonym (Mitt liv) skrev 2010-06-12 15:23:00 följande:

Tja, vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är så mycket......

Kan bara säga att jag just nu önskar jag vore död. Jag orkar inte mer! Men jag måste, åtminstone för mitt ena barns skull, hon är 1 1/2 år och jag kan inte lämna anvaret i min nyblivna ex omsorg, jag litar inte på att han fixar det. Mitt andra barn är 8 år och hon har en fantastisk pappa och en jättebra bonusmamma och de kommer ta väl hand om henne. Jag har levt i ett mer eller mindre i tre års tid nu, där mannen och hans förra familj fullkomligt har brutit ner mig med sina beteende, mannen har dessutom misshandlat mig både fysikst och psyiskt. Jag är så stressad, nedstämd, deprimerad, agressiv, ilsken, frustrerad, ledsen, sorgsen att jag snart inte längre vet vad jag ska ta mig till. För ett halvår sen började jag känna smärtor i bröstet och att hjärtat rusade och ibland slog hårt, jag blev allt mer orolig, det har varit ständiga bråk, ja krig mellan mannen och mig och han har säkert lämnat mig och sagt att han vill skiljas 100 ggr. För lite mer en sex veckor sedan vände jag mig till VC och fick en akuttid samma dag, när jag berättade hur jag mådde, jag fick diagnosen depression, vilket också konstaterades av ytterligare en läkare när jag bröt ihop fullkomligt och fick besöka psykakuten. Mannen har vid flertal tillfälle sagt att han inte orkar med mig längre, han lämnar mig nu när jag blivit sjuk av något som han och hans familj har varit medverkande i, det känns så fruktansvärt. Jag har tagit Sertralin i en månad nu, hjälper inte ett dugg, är snarare sämre.....

Krigen fortsätter mellan mig och min man och nu tryckte han upp i huvudet att det är slut mellan oss, jag är ett psykfall som han INTE vill ha något mer med att göra. Jag har haft kraftiga utbrott under två dagar nu pga vissa omständigheter som jag inte kan göra ett skit över, jag är fullkomligt maktlös i situationen, han gör som HAN vill, oavsett om det sårar mig! Hans känslor och hans familj går före mina! Jag känner mig så kränkt och sviken av mannen jag gifte mig med i NÖD och lust, han missade nog det där med nöd.....

Jag började gå till en kurator i förra veckan och ska dit igen på måndag, när hon fick höra min historia förstod hon mycket väl att jag gått ner mig fullkomligt och drabbats av en depression, av läkaren jag först gick till gav mig en mkt snabb tid till kuratorn och jag fick gå före i kön pga mitt dåliga mående. Tänk er, det finns bara en liten människa som gör att jag fortfarande lever. Jag vet inte hur jag ska orka mer.....

Min bakgrund är samma som din. Minus barnen dock. Du är inget psykfall, ditt mående är fullt naturligt med tanke på omständigheterna.

Att du mår sämre nu med medicinen är inte heller konstigt. Man kan bli sämre de första 4-6veckorna innan det vänder. Jag blir väldigt labil i början när jag tar medicin. Höll på attt sluta med självmord första gången, för jag förstod inte att det är vanligt att man blir så.

Att mannen lämnar är nog en gåva till dig. Du kommer vara fri att arbeta upp allt det som han har raserat. Det kommer bli bättre, när du är fri från honom på riktigt.

anitra2012

Äldre 12 Jun 15:58

#39

Anonym (juni) skrev 2010-06-12 00:18:42 följande:

Jag har aktivitetsersättning tror det är samma som sjukersättning men att det heter aktivitetsersättning innan man fyllt 30, kan ha fel men tror det är så. Jag har jättelite ork och svårt att komma igång med saker, har ofta kaos hemma då jag inte riktigt vet vart jag ska börja med städningen och då tänker jag på allt blir trött och så blir det ingenting. Min högsta önskan är att få barn men vet inte om jag kommer kunna det då jag aldrig får må bra och inte orkar nåt :(

Har du varit hos doktorn och tagit blodprover b.l.a sköldkörtlen , järnbrist och B12-brist?

Anonym (triss)

Äldre 12 Jun 16:21

#40

Troligtvis beror mina otroliga darrningar av oro och ångest säger läkarna, men Jag ska försäkerhets skull göra en hjärn röntgen nu på Onsdag..

Någon mer av er som lider av darrningar/skakningar?? Eller som gjort hjärn röntgen??

Det skulle iaf INTE vara biverkningar av medicinerna..

Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

INNEHÅLL