Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

va har ni för fysiska problem?
jag har yrsel,hjärtklappning,darrningar,koncentrationssvärigheter!

Är en 41-årig mamma med 2 barn som lider av panikångest, social fobi sedan 20 år och nu då senaste tillägget djup depression.
Jobbar deltid just nu sedan några veckor tillbaka på ett litet kontor.

Mitt sätt att lösa min jobbsituation genom åren var att jag bytt jobb så fort jag börjat bli dålig viket gett mig ett uppsving o lyckats hålla mig borta från sjukskrivningar.

Nu går det inte längre eftersom att arbetmarknaden ser ut som den gör o det kanske är lika bra då jag ngn gång måste möta mej själv.  Har säkert haft 25 jobb på 20 år plus pluggandepå KOMVUX några år.Så NU är jag sjukskriven då deltid.

En hattig tillvaro för att hålla näsan ovanför vattenytan så att säga.
De jobb jag haft har mestadels varit inom vården nattetid vilket har fungerat utmärkt då man ju slipper konfrontera sin sociala fobi då.
Har även arbetat på bemanningsföretag inomkontor då det oxå gått hyffsat bra i perioder då man ju aldrig är på samma ställe mer än ett år kanske o då slipper man ju oxå ta itu med sina problem då man snart ska vidare. Men har kommit på att jag kraschar lättare i sådana miljöer och kommer därför att söka mig tillbaka till ett nattjobb inom vården då det är det jag troligast klarar bäst på läng sikt.

Känner mig helt värdelös som mamma just ju då man inte orkar ta konflikter, sköta hem etc när man är så här. den känslan finns ju lite konstant där pga att man har det man har.
Har nyss bytt från Anafranil som fugerade i 19 ( ja det är lång tid) år tills jag brakade ihop här nyligen igen då.
Har brakad ihop 2 ggr tidigare med ca 10 års intervaller, bla när jag var gravid första gången. Åkte in på psyk då eftersom att jag var skräckslagen för att bli mamma, lyckligtvis bearbetade jag hela grejjen så när mitt första barn kom så varjag stabil o kunde hantera det. Jag bearbetade det genom att gå på samtal om föräldrarrollen på BUP och det stödde mej.

Nu är mitt äldsta barn 10 och den ygnre 8,det har gått bra genom åren då jag är gift med en man som förtsår att dela ansvar för hem o barn så när jag "svackar" så tar han över helt vilket är vad som hänt nu.

Det här med promenader har aldrig fungerat för mig när jag har mått dåligt trots att alla alltid tjatar om det. det är helt verkningslöst eftersom att ångesten är så överväldigande.
Förra gången jag för 10 år sedan när jag var riktigt dålig sist så kunde jag inte ens gå, jag låg bara o skakade av ångest.

Den här gången är jag inte rikgit lika dålig men promenader hjälper i alla fall inte, jag tycker absolut att man ska motionera men jag förstår om det inte hjälper.
Vissa råd man får från psykiatrin är helt verkninglösatex promenader, andning etc om man har för mkt ångest helt enkelt, man måste bli "stabiliserad" först ( ialla fall jag)så att man kan ta till sig råden och det har i mitt fall varit medicinering oc sedan terapi.

Ja man blir trött, trött på sig själv o trött på att man aldrig kan få vara "normal" vad nu det immebär. Och trött fysiskt.

En fråga till er alla:

Har ni barn? och hur gör ni i så fall för att orka med familjen, hemmet o s v?

Jag har sambo coh en 6-årig dotter så jag måste ju, hur trött jag än är, göra vissa saker på en dag för att få allt att gå runt. Det är tufft, jättetufft. Mycket som blir eftersatt härhemma; men jag gör de allra viktigaste sakerna iaf: ser till att vi har rena kläder, lagar mat etc....

Men jag orkar inte mycket extra på en dag. Har jag t ex varit och tränat på gym:et en morgon så orkar jag inte mycket mer sedan. Så frågan är ju om jag ska satsa på att fortsätta träna, som jag egentligen behöver eftersom jag är så överviktig, eller lägga mina krafter på att umgås med min dotter och orka göra saker med henne nu när hon har sommarlov?

Jag har 2 barn en 8  -årig och en 1 årig, min man hjälper jätte mycket här hemma, han tvättar kläder, städar ja allt förutom maten då han inte kan laga mat, men han köper gärna från nån resturang eller snabb mat (micro mat)

TS har du tagit upp detta med tröttheten med din läkare? Den behöver ju inte nödvändigt vis bero på ditt psykiska mående. Om det är pga depression så kanske voxra hade varit en medicin för dig, då den hjälpt många mot just tröttheten.

Jag har varit sjukskriven två gånger, ett år vardera, pga min depression och ångest. Nu jobbar jag och det går väl. Skönt för jag slipper känna efter hur jag mår. Så fort jag är ledig så mår jag jättedåligt. Orkar aldrig ta mig ut, svarar aldrig i telefonen. Är bara ensam. Folk förstår inte, de tycker man är konstig, men jag orkar ju inte ens leva egentligen.

Jag har även social fobi som gått upp och ner under åren. Ibland märker jag inte alls av det, men nu är det så illa att jag kan bli helt illröd i huvudet enbart av mina egna tankar, tom när jag är ensam. Pga att jag känner att jag gör bort mig, skäms för mig själv osv. Så illa har jag inte varit innan.

Jag äter medicin nu, fungerar inte riktigt. Ska till en psykolog nästa vecka. Ska bli intressant. Har gått hos många psykologer men backar alltid ur efter ett tag, hittar alltid fel som gör att jag har en ursäkt att inte gå dit.

Har ni alla mått dåligt under flera år? Det känns som att när man väl fått en depression så blir man aldrig riktigt bra igen. Verkar vara så för många iallafall. Jag pendlar alltid i mina känslor. Ena stunden känner jag att jag klarar detta. Livet är inte roligt men jag klarar det. Men sen tänker jag på hur många år jag förmodligen har kvar i livet, år fyllda av ångest och förtvivlan, och då vill jag bara gråta. När det är som jobbigast så vill jag inte mer. Såna perioder har jag varje dag, där jag tänker att jag hellre vill dö.

Hej,

Tänkte bara beskriva hur det var för mig för ett tag sedan...
Dessa var mina symptom då.. depression, orkelös, trött (sov mycket), koncentrationssvårigheter osv.  Kändes som att jag levde i en stor bubbla i min egen värld.

Jag begav mig till vårdcentralen och träffade en läkare som lyssnade på mig en kvart innan han började undersöka mig. Jag var beredd att får medicin för min depression. Jag fick ta ett antal blodprover och det visade sig att jag hade hypo (låg ämnesomsättning) och järnbrist.  
Jag blev doserad levaxin. Nu ca 6 månader senare så mår jag bra även om mina värden hoppar upp och ned. Det gör att jag bli jätte flummig och glad vissa dagar och andra dagar är jag lite deppig och trött.  Känns som livet sakta kommer tillbaka. 

Jag trodde en lång tid att det var för att jag haft väldigt stressiga jobb.. men så var inte fallet.

*Styrkekramar* till er och hoppas ni mår bättre och får den hjälp ni behöver.
 

Jag har aktivitetsersättning tror det är samma som sjukersättning men att det heter aktivitetsersättning innan man fyllt 30, kan ha fel men tror det är så.  Jag har jättelite ork och svårt att komma igång med saker, har ofta kaos hemma då jag inte riktigt vet vart jag ska börja med städningen och då tänker jag på allt blir trött och så blir det ingenting.  Min högsta önskan är att få barn men vet inte om jag kommer kunna det då jag aldrig får må bra och inte orkar nåt :(