Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!

Igår var jag hos kuratorn igen och hon ville ju att jag skulle fylla i en skattnings lapp om min sinnes stämning. Gjorde detta och efter det så klassade hon mig som medel deprimerad med mycket ångest.
Jag fick i "uppgift" att skriva ner det som har varit i mitt föregående förhållande som fått mig att må dåligt och försöka beskriva mina känslor.

Nu sitter jag här och försöker reda i detta. jag har ännu inte fått svar från F-kassa så vet inte om jag kan få sjukpenning igen från dem. Avbröt för att försöka jobba, var sjukskriven för ryggskada först. vet inte hur mitt liv blir den närmaste tiden och är jätte stressad av detta. Jag skall till läkaren på måndag för att se om jag får förlängd SS men har även fått möjligheten att jobba extra ons-fredag. Heldagar.. Vet inte om jag kommer palla att jobba så mycket men jag måste för jag orkar inte oroa mig för min ekonomi mer än vad jag gör. jag går ut med hunden i 30 minuter och måste sova 2 timmar för att ens orka göra något... skall bli intressant att se hur nästa vecka blir. jag vet inte riktigt varför jag skrev nu men ville väl mesta bara skriva av mig lite om vad som sker tror jag..
Blir jobbigt att sitta och skriva om allt jobbigt som hänt så behövde väl ventilera lite antar jag..

Hoppas det var okey..
Ha en så bra dag som ni kan alla här..

Kram

En snabb fråga, hur hanterar ni er familj i detta snurr av tankar? Involverar ni dom i hur ni mår? Jag har hamnat i gräl med familjen ( det löste sig) och vet inte hur jag skall hantera så det inte händer igen. Blev en jobbig dag igår med

Mycket tårarna och ilska och idag är jag helt tom... vet inte hyr det kommer sig men antar att det är ett sätt för hjärnan att slappna av. Hur får man folk att förstå att det är jobbigt med det mesta och att man mår dåligt när jag säger det till dem så får man bara ett jaja kämpa på så går det...

Hej!

Jag har levt med ångest sedan barnsben. Kan minnas min första panikångest attack som 9-åring. Nu lider jag av depression och grov ångest. Höll på att gå in i väggen i våras och då förvärrades allt men efter 8 veckors semester har jag lyckats hålla mig kvar på benen. Jag orkar sköta mitt jobb som jag ska och tränar då och då. Livet kan ju vara riktigt bra i vissa stunder. Men som med allt går ju det här upp och ner. När jag är som mest nere kan jag fundera på att ta livet av mig. Mest för att jag inte orkar leva med ångesten längre. Har alltid kunnat prata med min pappa, vänner och sambo men jag börjar känna mig tjatig.. Jag vill inte att dem ska må dåligt över att jag mår dåligt..

Vad har ni för symptom när ni får ångest attack? Jag blir hutlöst rastlös sen efter ca 30min kommer vågen av ångest...

Jag är gravid med första barnet och har till och från haft depression under tre år. Allt pågrund av att jag vart helt förstörd när min närmaste vänner flyttade utan ett Hejdå.

I början av graviditeten så såg jag verkligen fram emot detta och lovade mig själv att försöka vara glad. Det har misslyckats totalt. Nu är jag inte ensamstående men barnets far är inte den bästa på att prata vilket har gjort att han nu, när jag är i vecka 27 säger att han önskar att vi väntade. Självklart förstör det mig mer och jag har funderat på att kontakta soc bara för att jag känner så som jag känner nu.

Emotionellt så är jag ledsen 23 timmar på dygnet. Och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra...

He 
jag är kvinna på51 år.Började med antidepression behandling vid 30 års ålder.Det dödade ut min samlevnad.Ingen orkar med en kvinna som ständigt mår dåligt,orkar inte med något ,vill vara för sig själv.Mest av allt har ingen sex lust pga sjukdomen eller medicinering som är hemsk dämpande när det gäller sex lust.
Ingen läkare tar det på allvar. Avbryter jag mina mediciner blir jag svårt deprimerad 
Vet inte vad ska ta mig till.
Orkar inte att skiljas när jag inte mår bra heller .
Hoppas ngn tar dessa på allvar och hjälper oss.

En i raden här. Jag är så vansinnigt trött på att inte må bra. Haft återkommande depresseioner i 10 år, tycker det blir värre och värre. Ätit olika antidepressiva men det har inte direkt hjälpt. Äter Litium sen innan sommaren. Vet inte om det hjälper.

Har tre barn, den äldsta 9 år, och det kanske är en anledning till att det känns som att det blir värre och värre. Att barnen är så krävande, att jag är ännu mer uttömd på energi. 

Jobbar egentligen, men har inte jobbat heltid på ganska länge. Jobbade 75% fram till jul, igår var jag hos min läkare och blev sjukskriven heltid. Fick 41 på MADRS. 

Min ursprungsfamilj (föräldrar, syskon) vet inte att jag är sjuk. Fejkar inför dem. Så tröttsamt men jag klarar inget annat.