Tråden för oss som lider av depression/ångest/trötthet - här följs vi åt; diskuterar och stöttar varandra!
Har oxå ångest
Inlägg från: Mamma 2010
|
-
-
Är en 41-årig mamma med 2 barn som lider av panikångest, social fobi sedan 20 år och nu då senaste tillägget djup depression.
Jobbar deltid just nu sedan några veckor tillbaka på ett litet kontor.
Mitt sätt att lösa min jobbsituation genom åren var att jag bytt jobb så fort jag börjat bli dålig viket gett mig ett uppsving o lyckats hålla mig borta från sjukskrivningar.
Nu går det inte längre eftersom att arbetmarknaden ser ut som den gör o det kanske är lika bra då jag ngn gång måste möta mej själv. Har säkert haft 25 jobb på 20 år plus pluggandepå KOMVUX några år.Så NU är jag sjukskriven då deltid.
En hattig tillvaro för att hålla näsan ovanför vattenytan så att säga.
De jobb jag haft har mestadels varit inom vården nattetid vilket har fungerat utmärkt då man ju slipper konfrontera sin sociala fobi då.
Har även arbetat på bemanningsföretag inomkontor då det oxå gått hyffsat bra i perioder då man ju aldrig är på samma ställe mer än ett år kanske o då slipper man ju oxå ta itu med sina problem då man snart ska vidare. Men har kommit på att jag kraschar lättare i sådana miljöer och kommer därför att söka mig tillbaka till ett nattjobb inom vården då det är det jag troligast klarar bäst på läng sikt.
Känner mig helt värdelös som mamma just ju då man inte orkar ta konflikter, sköta hem etc när man är så här. den känslan finns ju lite konstant där pga att man har det man har.
Har nyss bytt från Anafranil som fugerade i 19 ( ja det är lång tid) år tills jag brakade ihop här nyligen igen då.
Har brakad ihop 2 ggr tidigare med ca 10 års intervaller, bla när jag var gravid första gången. Åkte in på psyk då eftersom att jag var skräckslagen för att bli mamma, lyckligtvis bearbetade jag hela grejjen så när mitt första barn kom så varjag stabil o kunde hantera det. Jag bearbetade det genom att gå på samtal om föräldrarrollen på BUP och det stödde mej.
Nu är mitt äldsta barn 10 och den ygnre 8,det har gått bra genom åren då jag är gift med en man som förtsår att dela ansvar för hem o barn så när jag "svackar" så tar han över helt vilket är vad som hänt nu.
Det här med promenader har aldrig fungerat för mig när jag har mått dåligt trots att alla alltid tjatar om det. det är helt verkningslöst eftersom att ångesten är så överväldigande.
Förra gången jag för 10 år sedan när jag var riktigt dålig sist så kunde jag inte ens gå, jag låg bara o skakade av ångest.
Den här gången är jag inte rikgit lika dålig men promenader hjälper i alla fall inte, jag tycker absolut att man ska motionera men jag förstår om det inte hjälper.
Vissa råd man får från psykiatrin är helt verkninglösatex promenader, andning etc om man har för mkt ångest helt enkelt, man måste bli "stabiliserad" först ( ialla fall jag)så att man kan ta till sig råden och det har i mitt fall varit medicinering oc sedan terapi.
Ja man blir trött, trött på sig själv o trött på att man aldrig kan få vara "normal" vad nu det immebär. Och trött fysiskt. -
Jag känner igen det där med att pendla och att fundera över hur många år man har kvar i livet med full ångest o hela baletten. Har ju dock lyckats må bar under större delarna av mitt liv sedan jag fick det här som tjugoåring (är 41 nu).Anonym (ida) skrev 2010-06-11 22:05:33 följande:TS har du tagit upp detta med tröttheten med din läkare? Den behöver ju inte nödvändigt vis bero på ditt psykiska mående. Om det är pga depression så kanske voxra hade varit en medicin för dig, då den hjälpt många mot just tröttheten.
Jag har varit sjukskriven två gånger, ett år vardera, pga min depression och ångest. Nu jobbar jag och det går väl. Skönt för jag slipper känna efter hur jag mår. Så fort jag är ledig så mår jag jättedåligt. Orkar aldrig ta mig ut, svarar aldrig i telefonen. Är bara ensam. Folk förstår inte, de tycker man är konstig, men jag orkar ju inte ens leva egentligen.
Jag har även social fobi som gått upp och ner under åren. Ibland märker jag inte alls av det, men nu är det så illa att jag kan bli helt illröd i huvudet enbart av mina egna tankar, tom när jag är ensam. Pga att jag känner att jag gör bort mig, skäms för mig själv osv. Så illa har jag inte varit innan.
Jag äter medicin nu, fungerar inte riktigt. Ska till en psykolog nästa vecka. Ska bli intressant. Har gått hos många psykologer men backar alltid ur efter ett tag, hittar alltid fel som gör att jag har en ursäkt att inte gå dit.
Har ni alla mått dåligt under flera år? Det känns som att när man väl fått en depression så blir man aldrig riktigt bra igen. Verkar vara så för många iallafall. Jag pendlar alltid i mina känslor. Ena stunden känner jag att jag klarar detta. Livet är inte roligt men jag klarar det. Men sen tänker jag på hur många år jag förmodligen har kvar i livet, år fyllda av ångest och förtvivlan, och då vill jag bara gråta. När det är som jobbigast så vill jag inte mer. Såna perioder har jag varje dag, där jag tänker att jag hellre vill dö.
Ocg sicoala fobin känner jag oxå igen eftersom att jag tänler/känner precis som du. Man skäms o så får man ångest eller jag får det i allafall.
Är rätt ensam eftersom att jag aldirg litar på ngn eller tror att folk int etykcer om mej/ vill trycka ner mej. Har två kompisar dock som hängt med under åren.
Har oxå hafy självmordatankar där jag tror att dte aldrig kommer att lösa sej trots att jag har famolj och barn.