Stark Längtan: Extra stor kram till dig idag! Skönt att passera dessa milstolpar!
Jag har precis kommit hem från tul och allting såg så fint ut :) Puh!
Exakt 8 veckor kvar idag. Vet inte om det känns som mycket eller lite. Det är mycket som ska hinnas med innan, men jag vill ju bara ha bebis här nu...
Stark Längtan83: *KRAAAAAAAM*
!
Lilla Gry> Skönt att allt såg bra ut. 
uch va tiden går sakta ska till mvc imon.. lite nervös för mitt järn väde var dåligt sist....men pyret rör sig i magen så det är ju possetivt.
ica: känner igen det där scenariot. Sån var min vecka förra veckan och jag snyter fortfarande näsan i flera minuter 100 ggr om dagen minst (ja, kanske inte riktigt, men typ). Är bara glad att bihålorna inte ömmar mer än de gör :) Och jag har inte heller varit särskilt sjuk i vinter, så jag ska inte heller klaga.
Toka: Aha, det finns hopp, tack för det!
Hmm, måste fråga alla. Är det ngn som känner igen sig?
Varje gång jag i tidigare graviditeter tänkt : "Jag är gravid" så har hjärtat likosm hoppat till av glädje eller en rolig/skön-se-fram-emotkänsla.
Nu har jag idag gått in i lilla v. 11. och fortfarande känner jag inget när jag tänker "Jag är gravid". Jag känner inget inget alls. Jag har inga känslor som är relaterade till min graviditet, inte till besök, inte till sjukhus, inte till vul eller något.
Däremot kan jag liksom känna en typ av inre stress under ytan när det blir jobbigt.
Jag känner mig stressad-en obehaglig känsla. Men jag känner inga känslor alls. Jag kan bli rörig och osammanhängande, virrig osv..men jag Känner inget alls.
Som helt bedövad. När jag köpte bäbiskläder tänkte jag bara. Ha, nu handlar jag minsann, men jag kände ingen glädje eller förväntan. I tankarna fanns det en gnutta med hopp, men likväl inga känslor kopplade till det.
Någon som känner lika? Jag börjar tro att det kanske inte kommer släppa, att det går så djupt att jag kanske inte kommer känna.
Jag har ju haft fler graviditeter och fler andra, ganska många andra trauman jag varit med om mellan alla graviditeter. De trauman bygger på varandra och min psykolog säger att kanske kommer det senaste året aldrig att bli verkligt för mig.
Att Leia -händelsen aldrig kommer att kännas som på riktigt. Aldrig någonsin. Men om det aldrig kommer att bli verkligt..hur ska jag då kunna bearbeta det och känna igen?
JennyCecilia: Det låter som någon slags självbevarelsemekanism. Efter tillräckligt många motgångar är det enklare att inte hoppas, att inte tänka framåt, att bara existera i nuet. Så hade jag när jag väntade Alvin, och då hade jag "bara" ett förlorat barn och ett missfall i bagaget. Att tänka framåt gick inte, det tog stopp, det fanns inget där.
JennyCecilia: Pressa inte dig själv. Tillåt dig själv att vara trasig. *KRAM*
Jag e inte säker på att vi vågar känna den där överväldigande lyckan med risk att det ska hända igen.
Precis hemkommen från barnmorskan med ett tryck på 140/100 hon ringde och rådfrågade förlossningen jag får stanna hemma och vila, men nytt tryck ska tas hos BM om 2 dagar, och ny kontroll på förlossningen i påskhelgen..
alltså ordinerad säng läge.. stön, hur ska jag klara det?
jag e lite rädd, verkar som om inget kan hända bebisen när man har lite i det övre trycket, bara tt man skulle hålla koll på urinet me.
kram