Haha, tyckte väl att det var lite lugnt i tråden, missade att den gamla hade stängts ;)
Måste bara fråga hur har ni andra hanterat början på graviditeten, innan ni började känna barnen?
Jag var på ul i v 12+3 och då kändes det bra, bebisen lever. Men den känslan försvann ju rätt fort. Är nu i v 14+0 och livrädd att något har hänt. Kan verkligen inte slappna av. Ska till min bm nästa vecka och då ska hon lyssna efter hjärtljuden.
Har hunnit vara på 4 ul allt som allt än så länge och varje gång har det sett bra ut men det tar inte mer än 1-2 dagar innan jag är lika orolig igen.
misstänkte att det kunde vara så...att känslan inte går över.
Är lite orolig för hur det ska bli när barnet är fött. Frejas hjärta slutade att slå när hon låg och sov. Och barn som sover ser precis lika dana ut. Förstår inte hur man ska klara av det.
Angående känslor och hur man ska hantera oron och avsaknaden av det där pirrandet som man hade förra gången... Jag kom idag (v 32+0) på att vi faktiskt snart ska få ett litet syskon och det pirrade till i magen. Blev helt överrumplad, har kunnat känna förhoppning och glädje över att vara gravid tidigare, men nu blev jag nästan (bara nästan) så där naivt förväntansfull och glad som jag var med första barnet (som fortfarande lever) över att vi faktiskt ska få barn, inte bara vara gravida. Kände aldrig så förra graviditeten, som slutade i katastrof och ändå älskade jag min lilla fina ängel från det ögonblick han kom i min famn.
Oron den här graviditeten tyckte jag var värst innan jag började känna bebisen varje dag. Och det var bara att genomlida. Och försöka tänka att allt var bra, fast man egentligen var övertygad om att det inte var det. En dag i taget. Idag är oron fortfarande med mig, men det är mycket lättare att stuva undan den när bebis sprattlar och tumlar runt.
Och jag tror att man måste få låta sig själv att känna som man gör. Det går inte att tvinga fram känslorna, glädjen, förväntan och förhoppningarna. De kommer när de kommer och förhoppningsvis är det senast när man håller sitt levande barn i famnen. Sen kommer säkert oron att finnas kvar även efter förlossning och hemkomst. Men jag hoppas, och tror, att det inte går att låta bli att känna något för det levande lilla barnet i famnen. Jag minns att jag var rädd för att inte känna någon glädje eller kärlek till vår ängel när han kom ut, men det var faktiskt precis samma känslor som för mitt första, levande barn, om än beblandade med mycket sorg och smärta. Och kan man känna så för ett barn som redan lämnat en, då kan man bara inte låta bli att känna något för ett levande barn. Modersinstinkten och moderskärleken kommer att komma. Tills dess - ha inte panik för att ni inte känner något. Låt allting få vara som det är och låt känslorna komma eller låta bli att komma. Det är som min kloka bm säger - det blir inte sämre barn för att mamman är orolig och har svårt att ta till sig graviditeten.
Jo vi har tv både i stora rummet och sängkammaren så antingen sängläge eller soffläge:)
Jag har kommit dit nu först denna veckan, ca 2 dagar tar det innan jag bli orolig igen så nu har jag vatt hos BM idag, ska dit på onsdag och till förlossningen i helgen och sen till BM på tisdag igen. och så kommer det nog hålla på.. men det e lite lättare när man känner sparkar och så, idag har dock min lill fis varit lite för lugn för min smak men har ju kännt den och varit inne och lyssnat på hjärtljuden så jag får försöka intala mig att allt e okej, ska strax bjuda den på lite glass kanske kommer igång då:)
Hej!
Vi var på den första föräldraträffen igår, jätteroligt att få träffa lite andra blivande föräldrar men slogs snabbt av hur olika erfarenheter vi har...
Bland det första vi gör är att berätta vilka vi var, var vi bodde, när vi skulle få... och om det var första barnet.... jag fick nästan panik... ska jag berätta eller inte, jag fick tunghäfta så sambon fick ta över snacket, han sa att det var första barnet vi väntade och det känns ju både rätt och helt FEL!!!
Vi pratade lite om det på kvällen... man vet ju inte hur andra reagerar, vill ju inte skrämma upp någon som kanske går och oroar sig, eller kommer man få förståelse eller medlidande???
Låg vaken 2 timmar inatt och grubblade på hur jag ska lägga fram det för de andra, när kommer rätt tillfälle... åhhh allt känns plötsligt riktigt jobbigt...