samma här, var på förlossningen i helgen inlagd pga lite högt blodtryck tjejen jämte låg inne av samma anledning men hade havandeskapsförgiftning och var i v 30, hon frågade mig samma sak och kände att jag inte ville skrämma henne sen frågade hon om vi visste vad vi väntade sa nej igen (ljög igen kändes det som) och jag sa att jag trodde att hon väntade en flicka, då pustade hon ut och sa hoppas för flickor brukar vara lite starkare än pojkar, jag kunde bara få fram ett mmm...
där låg jag i min sjukhus säng på samma fina vackra blommiga lakan som de bäddat in vår malte för för nästan ett år sen. balans gången e svår, men ibland känns det bäst att inget berätta. Hoppas våra änglabarn förstår var de nu e nånstans.
Jag tror man ska välja att berätta de tillfällen det känns rätt och hålla tillbaka vid andra. Det finns nog inget rätt eller fel. Jag har precis nyligen börjat känna att jag inte vill dela med mig till alla jag möter, tidigare har det varit väldigt viktigt att få berätta om Lilly. Nu känner jag mer och mer att det finns tillfällen då jag vill behålla henne för mig själv. Men visst är det svårt, särskilt när man möter andra gravida. Man vill ju inte skrämma upp dem, samtidigt kan jag bli provocerad av deras naiva inställning och få tankar om att jag vill kasta det värsta i ansiktet på dem.
När jag väntade Lilly gick vi en profylaxkurs där de övriga paren väntade första barnet. När vi pratade om mardrömsförlossning och rädslor pratade jag och sambon mycket om första förlossningen som slutade med klipp och sugklocka och jag minns hur skräckslagna alla de andra paren såg ut. Jag kan bara föreställa mig hur de skulle reagera nu, när det absolut värsta hänt. Sånt vill man ju inte tänka på som gravid, men vi som varit med om det har inget val.
Jag hade ett jättebra möte med kuratorn idag och vi pratade mycket om varför jag har så svårt att be om hjälp, vad som krävs för att jag ska göra det och nu tror jag faktiskt att det har släppt lite. Jag ska också prata med min man ikväll så att han vet att jag vill att han backar upp min oro när den slår till istället för att försöka släta över den. Från och med nu är det jag som ringer till förlossningen om jag behöver extra koll. Och jag ska kräva tätare besök hos bm from nästa gång.
Oj, vad länge sedan jag var här inne och skrev (men jag har försökt att hänga med hyfsat på alla era inlägg), måste lämna ett litet avstryck.
Välkommen alla nya och grattis till det spirrande lilla hoppet i magen!
Allt bara bra med oss, 22+4 och stora och läskiga UL och hjärtundersökningar avklarade med bravur! Vi har till och med klarat av stora baby-inköp för mina snälla föräldrar tog med oss på inköpstur och köpte en Bugaboo Cameleon + babyskydd och bas till oss (väldigt generöst!).
Plutten pluttar på i magen men är väldigt långt nere måste jag säga - var känner ni andra som är ungefär i v 23 sparkarna någonstans? Ligger jag ner är sparkarna lite högre upp men när jag sitter/står upp tror jag nästan att Plutten står upp och sparkar nedåt. Det känns liksom inte aktuellt att någon annan än gubben ska få känna sparkar, måste nästan stoppa handen i trosorna....
Om att skona odrabbades känslor: Jag kan bara gå till mig själv och mina erfarenheter. Jag kommer ihåg när jag, som blåögd och nygravid nybliven medlem på FL, surfade runt och läste i olika trådar om graviditet och förlossning. Plötsligt snubblade jag över berättelsen om en kvinna som blev jättesjuk och hamnade på sjukhus. När hon kvicknade till var hon förlöst med kejsarsnitt. För mig blev det en väckarklocka, en påminnelse om att livet är det som händer under tiden man gör upp egna planer. Men sånt händer ju andra..
LillanM: *asgarvar* Ursäkta, men jag har ganska så livlig fantasi.. Jag ser liksom framför mig en gravid kvinna som får frågan "Får jag känna på bebisen?" - varpå den gravida kvinnan helt sonika nappar åt sig omfrågarens hand och kör ner den innanför byxorna. 
Jag brukar svara olika beroende på situation. Mest beroende på om jag själv orkar berätta och förklara just då, eller inte. Väldigt sällan undviker jag att berätta för andras skull, för precis som Toka skriver, tror jag att det är bättre att informationen finns där ute än att den göms. Men det är inte alltid jag själv känner att jag vill berätta och då brukar jag svara att jag har en son hemma (det är ju på det viset lättare för mig som faktiskt har ett barn hemma och inte "bara" en ängel). Säger alltså aldrig att det är andra barnet jag väntar nu...
Hade en urusel start på dagen idag och skrev ett långt och flummigt inlägg om det här i morse, men det kom inte in och lika bra var väl det :) I korta drag så var jag mest bara less på att ha ont och vara orörlig, men ändå behöva vara den som tar allt ansvar där hemma. Tyckte lite synd om mig själv helt enkelt. Öste ur mig en massa över lunch med en kompis och är mycket gladare nu. Men jag ska ta ett litet snack med mannen också om att han faktiskt måste ta lite egna initiativ till att fixa hemma nu när jag rent fysiskt inte grejar att göra allt.
Jag gör som toka2.
Varendra gång, hur trött eller less jag än är.
Bara för att..samma anledning. vaför ska JAG spara andras känslor när det är jag som lidit? Om de får lida i fem minuter och sen glömt mig? Deras känslor vare sig vill eller kan jag inet skona.
Vidare -hur ska förståelsen finnas där för de/oss som händer om ingen pratar om det?
om inet nätet och änglarummet fanns så skulle ju ingen i så fall ha ngn att prata med?
För omgivningens känslor vill man spara?
Är det därför vi sitter här och ugglar?
*kliar mig i den blonda manen*
Kan hålla med om att det är svårt att svara på frågan hur många barn jag har. Men jag väljer också att svara efter vad som passar bäst just då. Inte för att jag på något sätt förnekar Melker, men om det är en person jag träffar lite hastigt och känner att vi inte har tid att prata ordentligt, då väljer jag att inte nämna honom, men känner jahg att tid och ork från min sida) finns, så säger jag att jag väntar 5:e barnet men har 3 hemma och berättar om Melker.
Nu kommer ju snart tidiningen som jag skall vara med i (Föräldrar och barn) så då kommer ju många få reda på allt som kan hända ändå. Jag ställde ju upp på en intervju för dom, om Melkers bortgång. Insåg sen att det är den tidningen som ligger i all väntrum osv, så då blev det lite större än jag först trott. Men nu är det gjort och snart släpps den tror jag. Då är jag ju verkligen "outad" 
Hej på er! Här har det måtts så illa så länge att jag inte orkat besöka FL. Men idag är en lite bättre dag så jag passar på att titta in! Jag väntar på 12-v-ultrat med spänning och bävan. Har fått för mig att fostret har dött och att där inte finns något alls... Som ni andra skrivit så är det svårt när det ännu är så tidigt att man inte känner något.
Jag tycker ju att jag inte har några andra symptom än det här vansinniga illamåendet.