Hej på er alla mammor!
Ville bara titta in och säga hej till er allihopa! Hoppas ni alla mår bra!
MissCharlotte: Fy vad hemskt - stor kram till dig!
JennyCecilia har naturligtvis helt rätt i att vi måste våga prata om vår sorg, vår förlust och om att det värsta kan hända. Det var en av mina första tankar när vi drabbades - "varför har ingen sagt att det kan gå så här? Varför pratar folk inte om sorg och förluster? Jag ska göra annorlunda." Och jag försöker att prata om det så fort tillfälle ges, men ibland känns bara inte tillfället rätt och då tar jag den "fega vägen". Håller dock med om att det kan vara fegt och kanske fel, och jag kan ofta känna lite dåligt samvete i efterhand. Inte för min ängels skull, kärleken till honom och mina tankar och känslor inför honom påverkas inte av detta, utan för att jag lovat mig själv att vara öppen med det och inte undanhålla andra sanningen. Jag sviker alltså mig själv, och i viss mån även samhället eller folk i allmänhet, men inte min ängel. Han finns alltid med mig oavsett om jag väljer att prata om honom eller inte.
Men jag kan också hålla med er andra om att det finns tillfällen som bara inte är rätt för att ta upp förlusten av våra barn. Kan ju nämna några exempel på när jag valt att berätta respektive inte berätta:
På kursen jag går kom jag en gång tillbaka lite före de andra efter fikat. Läraren frågade om det var första barnet jag väntar. Nej, det är tredje, sa jag, men det andra barnet dog i min mage, så jag har en son hemma som är snart 4. - Kändes väldigt rätt och bra och även om han först blev lite chockad så kändes det som om han också vara glad att jag berättat.
På samma kurs satt vi och diskuterade barn, förlossningar och barnuppfostran på fikarasten och då valde jag att inte ta upp min ängel. Av den anledningen att jag inte ville vända samtalet till att tycka synd om mig och bara prata hemskheter, eftersom det inte riktigt var det samtalet gällde. Vet inte om det var rätt eller fel, man kan ju se det som att man bör ta varje tillfälle att berätta och prata om det, sprida erfarenheten, men jag vet inte om jag kan hålla med om att man ska det. För det förändrar ju onekligen diskussionen väldigt mycket när man tar upp förlusten av ett barn och det är kanske inte alltid det mest konstruktiva i sammanhanget?
Men jag kan hålla med JennyCecilia att man på direkta frågor nog borde svara ärligt (även om jag villigt erkänner att jag inte alltid har gjort det av ren själviskhet, men det är också då jag får lite dåligt samvete efteråt). För allas skull. Även de som inte kan hantera svaret, eller som ni skriver, förtjänar det. De behöver nog informationen mer än de flesta andra. Och jag kan inte se att det skulle förminska eller förändra kärleken eller värdet på våra änglabarn.
Ma Lu: Förlåt, glömde alldeles bort att välkomna dig hit... Varmt välkommen och grattis till det växande livet i magen!
Stark Längtan: Glömde bort att önska dig lycka till också... Hoppas att allting går bra idag och att värden ser lite bättre ut!
Jenniececilia, Jag tror verkligen ej Ica menar att det inte är VIKTIGT att prata om Zack, sorgen etc.
Så väl som att jag inte tycker att det INTE är viktigt att prata om Noel och min historia, eller HANS historia är det ju faktiskt...
Och nej vi som är längre gånget i sorgearbetet har inte fått några fakta blad att läsa inantill på... men det är faktiskt sanningen att sorgen förändras med tiden. För min del blir den absolut inte mindre MEN den är lättare att bära, för man har tvingats bära den så länge och om den skulle kännas som första året skulle INGEN människa överleva...Det är jag säker på!
JAG blir irriterad när jag här människor berätta om vad som är rätt eller fel i ett sorgearbete om vissa tycker det är rätt att berätta JÄMT om sin sorg och sitt barn som inte finns hos oss här på jorden då är det DENS människans sätt att överleva...Om man däremot väljer att INTE prata om sitt barn i vissa sammanhang så är det också ett sätt att överleva. Ingen människa kan vä'l bära sin sorg fel?
det blir jag LEDSEN av att folk påpekar!
Jag har nyligen blivit hårt kritiserad och mitt ordval är KRÄNKT av min egen syster för att jag inte glömt eller släppt noel...efetrsom jag fortfarande pratar mkt om honom med mina nära o kära, att han alltid finns med...att jag blir upprörd om ngn skulle utesluta honometc etc etc... Till sin höga grad att min sk syster aldrig aldrig någonsin mer kommer att vara min syster eller bli förlåten. För HON kritiserade min väg att gå när livet blev allt för svart, mitt sätt att bearbeta och bibehålla Noels minne.
Alla gör vi på olika sätt och känner och tycker olika.
Men hur kan ngn säga att det är fel, hur den andre gör?
Jag tycker nog du lät lite väl hård gentemot Ica och alla andra som väljer den väg hon valt. (även jag ibland).
////
NU ska jag göra mig iordning idag är dte dags för ett besök på förlossningen. HJÄLP!!!
*vinkar till tråden*
) är att Spurt ska födas imorgon. Jag menar, ett barn fött i farstun följt av ett som är rena skämtet? 
. Annars kan lördag passa bra. Jag har ingen lust att umgås med min ena svägerska, hon är så våldsamt jobbig att prata med, och det är svårt att undvika varandra på släktmiddag i ett litet hus. .
Jag håller med i mycket av det som skrivits men blir också väldigt ledsen över en del av det som skrivits. Särskilt när det påstås att det finns ett rätt eller fel sätt att hantera sorgen och förlusten av ett barn. Vi gör alla vad vi kan för att överleva och vi hittar våra strategier för att klara en situation i taget. Vad som är rätt eller fel ser olika ut för oss och kommer säkert också se olika ut för oss var och en under olika perioder. Jag vill dock poängtera att jag ser det som att diskussionen kom att gälla något annat än det jag svarade på innan. Jag berättar alltid om Lilly och om det som hände oss om någon frågar. Vi går till t.ex. till öppna förskolan varje vecka och där kommer det ju alltid upp eftersom man träffar nya mammor och pappor hela tiden. Jag skulle aldrig säga att det är andra barnet jag väntar, det är tredje. Det jag menade med att jag nu väljer att inte alltid berätta är för att jag i början ville berätta för alla... och då menar jag alla. Jag ville skrika ut till allt och alla att vi hade fått barn och att hon inte fick stanna. Nu väljer jag att inte berätta för de som inte frågat. Kanske inte så att jag inte tycker de förtjänar att veta, snarare att jag inte tycker att de har med det att göra, precis som att de inte har att göra med en massa andra saker i mitt liv. Precis som att jag inte väljer att berätta om Stella det första jag gör när jag möter andra människor...
Men visst för jag Lilly på tal när jag känner för det... som t.ex. liknelsen med rabatten. Jag skäms inte och tänker inte gömma mig på något sätt och har aldrig känt att jag behövt skydda någons känslor. För mig är det ett sätt att läka och gå vidare att få prata om det som hänt, men för att det ska ge mer än det tar så måste jag få välja mina situationer.
Nu glömde jag ju att vinka hej till Ma Lu och gratulera till pyret i magen! Vilka roliga nyheter! 
Och så skickar jag en stor kram till MissCharlotte! Vilken tur att allt gick bra, även om bilen fick sig en smäll... men det är ju en världslig sak . Grattis till lyckat TUL. Tyckte du att det var läskigt? Visst diskuterade vi det för ett tag sen, att det var läskiga bilder... minns inte vem det var som tog upp det. Vi har tid för TUL i maj... jobbig väntan. Vad skönt att bollen är i rullning gällande igångsättningen, hoppas bm bokar det datum du vill ha.