Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Ja gör det, hoppas det förbättrar läget för dig!

det förstår ja, yrsel har jag haft o har typ som mitt värsta obehag, har haft det i perioder från 2006, o ibland även hemskt hemsk huvudvärk ( hormonbaserad vilket även min yrsel är oftast) så det kan det mkt väl vara för dig oxå.

ingefära och magnesium och b-vitamin komplex har haft förbättrande effekt på min yrsel oxå. men får du ingen förbättring så gå o kolla upp det så slipper du må ännu sämre av oron.

har du kollat upp sköldkörteln tex? jag är en sån där känslig typ, och fick onödiga problem i tonåren när jag hade en svår period med en för mig icke bra kille, levde i princip enbart på sötsaker, stressade i skolan o började äta mini-piller.. ja va nära diabetes sa läkarna, och efter det så kom div andra problem som fortfarande inte riktigt är i balans.

kolla bakåt i ditt liv o se vad som skulle kunna ge någon hint  om varför du har det som du har det nu?

annars kan ju verkligen stress,panik och liknande ge många otrevliga symptom.

hoppas du mår bättre snart!!

@ Anonym (? 3) och Anonym (jävla ångest):

Jag känner igen mig i båda era beskrivningar av symptom till 100%! Och det är jag säker på att många många andra även gör. Faktum är att de företeelser ni beskriver hör till de absolut vanligaste vid ångest/oro, då tänker jag främst på symptom som klump i halsen, huvudvärk, yrsel, stickningar (bröst och hjärta) etc. etc. 

Det jag upplever som mest intressant här är att många tycks uttrycka en sak som jag själv tidigare trodde att jag var relativt unik med; nämligen känslan av att inte vilka vara ensam (ifall något skulle hända mig). Jag förstår precis vad ni menar med att man känner sig lugn, eller iallafall lugnare, när sambon är hemma, och vice versa när så inte är fallet. 

Till er båda frågar jag; har ni sökt er till vården för era symptom? Tänker kanske främst på dig, "Anonym (jävla ångest)", som beskriver att du mått på samma sätt i 6 år?

Låter kanske för en del som att jag predikerar oerhört vad gäller att söka hjälp, kbt-behandling osv. Men det gör jag bara av den anledning att det var just det som hjälpte mig. Oerhört effektivt, på ens egna villkor och (helst) utan kompletterande medicin. Men som sagt, detta är min erfarenhet och jag ska kanske vara försiktig med att generalisera, en del kanske inte känner att den behandlingsformen är optimal för sig.

@ Anonym (jj): Ber om ursäkt om jag tycktes ha förutfattade meningar, verkligen inte meningen! Verkar som att du har bra koll på depression rent subjektivt och jag hoppas verkligen att du kommer må bättre. Skriv gärna fortsättningsvis och håll oss uppdaterade :)

bra kost är väldigt viktigt i att må bra, återhämta sig och lugna ner kroppen. socker har på senare år fått mig extremt yr och väldigt snabbt efter intag, kan räcka med en nonstop. så från att ha varit på nåt sätt beroende eller iaf helt avtrubbad sockermässigt har jag gått till helt andra hållet nu, fast är inte någon förlust alls känner jag. blir man yr av att äta vissa saker är valet att välja annat inte svårt.

för ungefär 10 år sen när det var som värst med maten så kunde jag flera gånger per dag äta honungsyoghur med start mysli, en stor sked honung och mörk sirap så pass mkt att det gav färg..det är för mig HELT oförståerligt..alla saker i sig är så söta..vidrigt. tilläggas bör att jag under denna period mådde illa så fort jag åt..oavsett vad och att magen svullnade upp på direkten. hade candida o parasit överväxt..för jag har samma kläder idag som då men vägde några kilo mer då.. hade dessutom vissa andra symptom som dimmigt huvud, overklighetskänslor, såg jag läskiga eller filmer där det var i himlen/rymden osv så "följde" jag lixom med i allt ja såg..kändes som att trilla av jorden. 

ja är rätt säker på att dessa år gav mig en stor obalans att "utgå" ifrån där vissa problem lixom blivit kvar sen denna tid eller förvärrats av många år med jätte mkt inre stress..

så att du har symptom som de du beskriver låter inte alls osannolikt att de hänger mestadels ihop med din livssituaation och ev mat. testa att undvika så mkt socker o snabba kolhydrater du kan o se om du mår bättre på nåt sätt :)

har du sett nåt samband mellan när illamåendet kommer, om det har nån koppling till när du äter eller vad?
eller om du ofta blir känslig för dofter o tankar på mat..för då tror jag starkt på hormonrelaterat illamående.

jag har kanske en annan "variant" på det, för jag har under dessa år av mina problem gått från känslan av att jag klarar allt, gått mila vandringar själv, verkligen trott på mig och min kropp, till att nu inte alls lita på att jag klarar..typ mkt alls..

för har varit i så många situationer där jag inte kunnat flytta mig ur fläcken, lyfta huvudet från kudden osv pga både yrsel, panik o annat..i flera timmar..vad gör man då om man måste till toa, ta hand om nån annan osv

Har lixom upptäckt hur skör jag KAn vara o därför är ja rädd att ge mig ut o göra saker, o ibland ( fortfarande) när ja mår dåligt/sämre/ inte vilja/våga vara ensam..

Hur är det för er?

Nu vet jag inte hur länge du mått såhär, men när det är för intensivt en längre period och man inte hittar nån väg att må bättre osv, då tycker jag lätt att man blir likgiltigt o lite tröstlös/hopplös..jag har tyvärr själv kommit dit nu..för sånt som jag förr trodde mig själv om mm har jag en väldigt tvekan inför.. vissa dagar räcker tanken på att ta sig iväg o handla.. jag tror lixom inte jag ska "överleva" ..o då vet jag ju rent intellektuellt att jag har klarat bra mycket värre saker själv förr.. saknar tilliten och självförtroendet och modet jag hade förr..

så var det för mig oxå, jag levde på yoghurt=sockerbomb, mackor och sparrissoppa typ.. äter du tillräckligt med fibrer och protein? hoppas du inte tar illa upp att jag tänker brett, men om du magrar, mår illa osv så du kanske du bör kolla upp både, svamp, parasiter, mask? 
låter som din kropp verkligen behöver stärkande saker, bra protein fibrer och grönsaker som kan hjälpa kroppen, för får man inte i saker att bygga upp kroppens reserver så krävs det inte spec mycket stress, oro och dyl innan kroppen får ganska kraftiga symptom. man kan ju oxå bli yr av att man är förgiftad i kroppen

hoppas verkligen du mår bättre snart!

[quote=71497404][quote-nick]Anonym (hmm..) skrev 2013-10-27 07:56:20 följande:[/quote-nick]Vad äckligt. Jag känner igen mig till 100% i det du skriver. Det skulle kunna ha varit jag! Jag har också låga järndepåer men rätt bra HB. Jag har dina symtom och även lite pirrningar i min vänstra kroppsida. Jag vill också ha telefonen nära mig och har nyss lärt min 4 åring hur man ringer 112. Ytterdörren måste vara upplåst så att ambulanspersonalen eller att min dotter kan skrika på hjälp. Vilket sjukt beteende man kan ha. Min man kommer också hem om jag ringer efter honom. Han har förklarat för sin chef, men jag kämpar varje minut hemma( Är hemma och är mammaledig). Skulle jag ringa efter honom så får jag skuldkänslor för att jag inte klarar av det, men mår mycket bättre när han är hemma. Jag är så rädd för att vara

Faktiskt en liten lättnad att du har precis som jag, att jag faktiskt inte är själv i det och att det inte är något farligt :) precis som du bra hb värde, men depåerna i botten! Första deprissionen kom ca fyra månader efter första förlossningen och då kollade de inte depåerna, andra och tredje kollade de depåerna och behövde äta, åt även efter förlossningen nån månad och nu låg mina depåer på 5 och verkligen mått skit bara legat och haft alla symtomen. Ätit järn tabletter i en månad nu och känner mig på väg uppåt! Haft problem med järnet sen ung, men nu börjat sett ett samband