Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

det blir ju verkligen lätt så, man vågar inte göra sånt där man har koppling till att det hänt nåt. när jag mådde som sämst fysiskt så var det omöjligt vissa dagar o stunder att ta mig till toan och världen krympte på det sättet. Nu är det inte så längre, men endå är min värld så liten eftersom rädslorna har en för stor plats. 

blir du "modigare" när du klarat av o flyttat fram gränsen när du har en bra dag, så det är till hjälp nästa gång?

ni som haft det såhär och tagit er ur det, hur gjorde ni?

Har nämligen aldrig haft en vanligt jobb på det sättet, efter gym gick jag som lärling i min pappas företag för att jag har behövts och det är en väldigt ovanlig bransch. Sen utbildare jag mig till inredare och startade eget där jag och en kompis från utbildningen jobbade i ett par år.  när hon fick problem i familjen gick vi skilda vägar, försökte hålla igång men bytte spår ( är helt inne på kreativa händiga saker av olika spår) gick lite knackigt och hade några kortare "vanliga" jobb. gick ini min första "vägg" o låg i yrsel o ångest några månader, kom på fötter, hade ett kortare jobb på några månader början 07, har aldrig varit så fysiskt sjuk som då, haade hög feber ofta, förkyld o dyl, fick cellförändringar, pojkvännen jobbade i annan stad..o jobbade 11 timmar om dagen i miljö där det var både inne och ute i kylan..inte bra för hälsan. trots att ja verkligen inte mådde bra så körde jag på ( förstår inte det idag) o höll farten uppe. efter detta har jag alltså inte haft ett jobb, har sökt mycket men det faller alltid på något o trots att min dröm o vision är att vara egen, jag har många bra sidor..och älskar att ta i osv..ändå vill ingen ha mig ( så känns det...)

att man dessutom behöver må bra och redan HA pengar för att kunna ta sig nånstans eller kunna låna ( lite överdrivet men endå..)

jag levde på sparade pengar och pluggade sen i 2 år. och sedan 2010 våren så har kroppen o själen inte mått bra, och i 2 år typ var jag inte ens tänkbar att kunna jobba. jag har alltså fått hjälp av mina föräldrar..vilket inte är nån höjdare för självförtroendet när man är vuxen och har klaratr sig själv innan. men jag fick tom flytta hem igen ett tag för jag inte klarade mig själv alls och pojkvännen jobbade exxtremt mkt.

eftersom jag har enskild firma där det i princip har stått still i flera år, haft den vilande en kort period då jag hade a-kassa ) men då jag har valet lägga ner och försöka få hjälp nånstans..får inte ens a-kassa o va tvungen att gå ur då det kostae pengar ja inte har. har just nu inkomst NOLL på riktigt, gått över 29 så får inte ens bostadsbidrag.. ingen kan säga jag kostar samhället nåt på det sättet, men senaste veckan känner jag att all stolthet o prestige e borta..måste få hjälp för vill inte va så här.

har så mycket att ge, men kommer u ingenstans. har hur många kreativa ideer som helst där jag fått bra respons, men de kräver att jag har orken och kraften att hålla farten uppe, att jag har några pengar att börja med. känner att tillit o självförtroendet som börjat svikta på sistone spelar stor roll här, jag har lixom inte nån motivation längre ( o det har typ varit en av mina starkaste sidor...

vet inte ens om nån skulle sjukskriva mig, när inte ens allvarligt sjuka blir det...

usch det känns så hopplöst ibland

idag har jag en lite dålig dag, sitter o grubblar o är ledsen över sakernas tillstånd..och kom på en sak som är väldigt annorlunda från första gången jag mådde dåligt och nu

då vågade jag aldrig stanna upp, känna efter, pallade inte vara ärlig mot de nära mig ( iaf inte helt o fullt) utan va betydligt mer ärlig mot främlingar, ( ofta dragit till mig folk om jag suttit o vbäntat på buss lr liknande o älskar att prata med folk) gick upp ur sängen så fort jag vaknade o hade NOLL förståelse för den underbara känslan av att få ligga o dra sig( som jag älskar idag), kunde aldrig vila eller mysa i lugn o ro med pojkvännen för jag stod inte ut av att va still - nu e jag precis tvärtom.. innan alla yrsligheter så älskade jag att köra bil, bästa känslan ever.. o blev ja då arg lr ledsen/rastlös/uttråkad drog ja iväg o körde ibland inte ett dugg vettigt, struntade i om ja åkte för fort o för fort osv.. o när min akuta ilska gick ölver några sekunde/minuter senare förstod ja lixom inte hur ja kunde varit så "känslokall"

men jag försökte verkligen fly från allt. men det går ju inte, det kommer alltid ikapp på ett sätt eller annat.
fördelen med den där typen av av dåligt mående var att jag endå " funkade" i samhället, iaf på ett till synes bra sätt för andra. kunde sköta ett jobb i princip, gå på stan, älskade att spendera flera timmar i mataffären.. ( nu är 5 minuter en skräck) kunde skjutsa min familj överallt, då va friheten utåt..

nu har det blivit helt tvärtom, alla de saker som jag ville fly ifrån känslorna kring, allt ansvar ja va rädd för, de sakerna som jag höll för mig själv, allt sånt är löst och utsagt idag. o ändå lider jag typ lika mycket( fast annorlunda) idag.. o det känns så jäkla sorgligt rent ut sagt. 

visst att jag inte vill ha det som innan, för min inre stress åt upp mig o min kropp, men det här är inte värt..

kan knappt minnas hur det är att ha ett aktivt liv, eller alla saker jag har gjort..är som det inte är mitt liv.
tränade massa roliga saker, tai chi, kampsport, magdans mm..o längtar efter o göra d igen men vågar lixom inte..det känns så patetiskt.

åh vad skönt att cellprovet var normalt! :)
vet hur orolig jag var, o när ja öppnade det o jag hade förändringar..tur jag inte va själv den gången.

Jag har ibland stunder av väldigt tydlig ångest, som ren skräck för att min pojkvän eller nån i min familj ska dö, eller att det ska vara nåt fel på mina tänder eller visdomständer som "sover"..fy fan ..har en av de som är lite framme och en dag när det kändes så konstigt där så blev ja i sån panik att jag ville inte leva..helt sjukt hur uipptrissad jag blev då. det kan va olika saker som gör mig helt paralyserat rädd för ett par timmar eller nån dag. men oftast är det ångest o oro som inte har en så reell koppling, o den har jag svårare för i längden.
för den går lixom inte att kolla upp o intellektuellt prata sig själv ur, jag kaniaf inte på det sättet.
jag har kämpat mkt oxå, är väl den kraften/orken att kämpa som fattas mig just nu, o det är inte så lätt eftersom min pojkvän rätt nyligen oxå gått in i väggen. det har gett en ny o ovan dimension av oro. o i mitt fall känns det som 1+1 blir 1 miljon.. dvs too much

är bara ett par dagar sen som jag erkände för min familj att det inte alls går lika mkt åt rätt håll som jag velat ge sken av, för jag har "ljugit" om att ja mår bättre ä ja gör just för att de har sett mig må dåligt så länge o fått ta så mkt jobbigt..o det vill jag inte. men det var skönt att va ärlig så vi förhoppningsvis kan hitta nån väg för mig att komma på fötter. 

och jag uppskattar mycket att ha fått skriva av mig här, prata med er som sitter i liknande situationer, känns väldigt befriande. jag har försökt att prata och umgås ( det lilla ja orkat) med folk som mår bra osv för jag gillar inte att gräva ner mig och har tänkt att de ska lyfta mig.. har ju inte fungerat o känner att det nog kan ge mig mer att prata med likasinnad.  <3

jo samma här, mitt hjärta rusar ju i 130 ibland trots att ja kan ligga o vila.. så fåt ofta super huvudvärk när jag anstränger mig eller springer. har testat korta sträckor o att man får såna symptom man vill undvika när man pushar sig blir ju lätt ond cirkel. saknar min tränade kropp oxå, även om den hållt sig fantastiskt efter 3 stationära år..men kraften vill ja ha tebax. 

låter bra! :) kram!