Bor du i Göteborgsområdet och funderar på att donera ditt barns navelsträngsblod ? Läs det här först!!!

Inte bara barnen utsätts för kraftig blodförlust av förlossningsvårdens överdrivna "stjälpsamhet", utan även mammorna.
Michel Odent,  som  började som förlossningsläkare redan på 50-talet, och som sedan drygt  20 år enbart ägnar sig åt hemförlossningar, tillsammans med en doula, har löst mysteriet med varför  nyförlösta mödrar riskerar att förblöda  .  Han har aldrig behövt använda livmodersammandragande medel för att kontrollera blödning!!! (vilket alla mammor  ges rutinmässigt på svenska sjukhus utan att  få någon information om det i förväg , eller ens märka när sprutan ges )  I min blogg har  jag  översatt ett stycke ur hans  "Putting an End to Women's Global Slaughter: Bleeding to Death”  , och skrivit  ett eget  tillägg om hur även barnen påverkas.
http://blogg.aftonbladet.se/15613/2010/02/vill-ni-veta-varfor-nyforlosta-modrar-kan-forbloda-mam

Nu är tråden öppen för kommentarer igen. FL har tydligen öppnat alla trådar igen. Så då behöver man ju inte starta nya, om man inte vill.

Se även tråden Sen avnavling inte möjligt i Göteborg?

Så här säger WHO : 

 “Changing the timing of cord clamping and cutting from immediately after delivery of the baby to 1–3 minutes after delivery of the baby improves the iron status of the infant. Potential adverse effects on the infant of delayed cord clamping and cutting, such as jaundice requiring phototherapy, should be considered, especially in under-resourced settings.”

“In spite of the latter, however, significantly more infants (relative risk 0.59; 95% CI 0.38–0.92) in the late cord clamping and cutting group required phototherapy for jaundice than in the early cord clamping and cutting group (five trials, 1762 infants). These results were influenced by a large unpublished trial (Mc Donald 1996, PhD thesis) in which late cord clamping and cutting was done when cord pulsation had ceased or at 5 minutes if cord pulsation had not ceased.”

Men Mc Donalds studie är värdelös. Om någon vill veta varför, ska jag lägga in en opublicerad kommentar, skriven av 2 framstående forskare på det här området,  till en Cochrane Review som handlar om den här studien, skriven av 2 framstående forskare på det här området..
(jaundice betyder gulsot)

Däremot har nu  avnavlingsstudien i Halmstad  konstaterat att sen avnavling inte ökar risken för behandlingskrävande gulsot (högre bilirubinvärden vid 2-3 dygns ålder)   .

Sammanfattning
Sen avnavling medför högre Hb och EVF, samt minskar risken för neonatal anemi hos fullgångna svenska nyfödda barn, men resulterar inte i högre bilirubinvärden vid 2-3 dygns ålder . 
 

Ojojojo, jag förstår inte hur man orkar hålla på som du gör, du pratar med Gaspari om att hon vägrar svara på frågor som hon ideligen säger att jon inte är någon specialist på vilket jag tycker verkar väldigt vettigt. Det är ju detta som gör att läkare avråder patienter från att diskutera medicinska problem på i-net eftersom man kan få svar från männiksor som tror men egentligen inte vet vad de pratar om så Stå på dig GASPARI!

Jag jobbar själv som neo ssk och har gjort det ett långt tag så jag har även sett en del, och vad det gäller att ge en akut blodtransfusion i samband med en traumatisk förlossning där barnet av någon anledning blött ut skulle det ta alldeles för lång tid och vara alldeles för osterilt att dra blod från moderkakan och ge barnet.

Det är synd att vissa känner att de vill skrämma blivande föräldrar med utlägg om att hälften av barnets blod kommer saknas barnet om man navlar av som man gjort  eller att det bästa för barnet vid en akut situation där vi som barnpersonal måste återuppliva barnet är att vi gör detta på mammas mage medans navelsträngen pumpar blodet från moderkaka, ja efter 10 år på neo vet itne en jag vad jag skall svara på detta eftersom detta känns så helt.......

förlåt men jag kunde inte var tyst längre

Väntan på liten,  anledningen till att jag "orkar hålla på som jag gör" är att jag tillhör det utdöende släkte som månar om "andras ungar", plus att jag råkar sitta inne med kunskaper om hur farligt tidig avnavling är.

Jag har full förståelse för att det kan verka praktiskt ogenomförbart om man har jobbat på ett helt annat sätt.
Men jag tror att när man väl blir medveten om hur viktigt det är att barnet få behålla syreförsörjningen från navelsträngen och allt sitt blod och sina stamceller så kan jag tänka mig att man kan bli rätt så uppfinningsrik (människan kan  resa till månen  trots att ingen visste hur detta skulle gå till när John F Kennedy bestämde att de en dag skulle lyckas med det) .

Och medan man väntar på att de praktiskta problemen ska lösa sig kan man hålla  de medtagna  och prematura barnen under placentanivå i 30 sekunder, eller kortare tid,  om det bedöms vara  alldeles för akut, och då samtidig ”mjölka” navelsträngen.  Om barnet hålls under placentanivå  hinner det på bara 30 sekunder få  nästan hela placentatransfusionen (ca 30-50% av barnets totala blodvolym)

De här tankarna verkar faktiskt börja slå rot nu. Så här står det bl.a. i  Liisa Svensson inlägg på Föda utan rädslas blogg, om föreläsningen om avnavling för barnmorskor i Stockholm 10 mars i år (föreläsaren är den barnläkare som leder avnavlingsstudien i Halmstad) 
 

”Han väckte även tanken på att till och med de barn som föds "tagna" som vi ibland kallar det när de inte skriker omedelbart, inte har fullgod muskeltonus och dröjer mer än 30 sekunder med att börja andas, också rent hypotetiskt skulle vara hjälpta av att få denna deciliter friskt syresatt blod från placentan in i sitt blodomlopp. ”

” Barn som inte börjat andas själva vid 1 min ålder behöver hjäp med att ventileras, det vill säga få ner luft ner i sina lungor. En barnmorska bland åhörarna, som hade arbetat på ett sjukhus i Norge, berättade att det där förekom att barnet fick denna hjälp  medan det fortfarande låg kvar på sin mammas mage. Fortfarande utan att navelsträngen blivit klippt.”

Och här kommer lite på engelska, från några obsteriker som har föstått det här:

“The situation is a little more complex for babies born by caesarean section or for those who need support soon after birth. Nevertheless, it is these babies who may benefit most from a delay in cord clamping. For them, a policy of ‘wait a minute’ would be pragmatic, he says. “  

 David JR Hutchon , som har infört HLR med intakt navelsträng på Darlington Memorial, skriver så här i ett rapid respons tillovanstående artikel i British Medical Journal:.

” As Weeks points out, in these days of technology, it is perfectly feasible to resuscitate the baby with the cord intact. Preparation before birth must be made to allow resuscitation to commence as soon as it is found to be necessary. When this involves support rather than active resuscitation then it can be done on the delivery table or on the mothers abdomen or thighs. However when the neonate is profoundly asphyxiated and intubation or circulatory support is necessary, then the full facilities of the resuscitaire are necessary to do this effectively. We have shown how it can be done at caesarean section. (1,2) The method we showed at the British International Congress in Obsetrics and Gynaecology in London in July this year could be adopted by every consultant unit in the country without any additional resources. It is particularly important for these babies to have a normal blood volume as their vascular system transforms from a fetal to an adult pattern. Yet these are also the babies in whom resucitation faciliteis cannot be compromised by either delay or deficient facilities. Providing full resuscitation facilities at normal and assisted vaginal delivery may need some modification of the resuscitation equipment currently available.
We have a guideline for delayed cord clamping in our hospital.”

Det får räcka för nu. Men om du är intresserad av att veta mer hur HLR med intakt navelsträng går till har jag mer på engelska. Säg bara till!

Intressant intervju med Judith Mercer, som under många år har forskat på det här området. Här har jag fritt översatt et stycker ur intervjun:

”Jag hade en uppenbarelse vid en hemförlossning 1979.
Ett barn som föddes mycket snabbt, med navelsträngen 2 ½ varv runt halsen, var vit som ett lakan, slapp och lealös och andades inte. Jag var riktigt rädd att jag inte skulle lyckas återuppliva honom. Jag placerade honom på sängen, virade omedelbart undan navelsträngen från halsen, torkade och stimulerade honom, men utan att han visade några livstecken. Pulsen var långt över 100 och navelsträngen pulserade kraftigt. Jag märkte att i takt med att blodet pulserade tillbaks till honom ändrades den blekvita färgen till rosa. Efter ca 1½ minut började han sträcka på armar och ben, öppnade ögonen och tog ett försiktigt andetag. Sen tittade han på oss som om han undrade "Varför denna uppståndelse?" Och han skrek inte.
Eftersom jag på den tiden trodde att barn måste skrika försökte jag få honom att göra det, men utan att lyckas .
Han ammade mycket bra, och när jag senast såg honom, vid ett års ålder, och var han ett helt normalt barn.

Jag visste att jag hade sett ett mirakel, ett som jag aldrig skulle fått uppleva på sjukhuset. Där skulle vi ha klippt navelsträngen och tagit iväg barnet för återupplivning. Därmed skulle vi ha förnekat honom just det han behövde - möjligheten att få ta emot det blod som under födelseprocessen pressats ut ur hans kropp och som p.g.a. den strama navelsträngen runt halsen inte kunde pulsera tillbaks till honom .

Detta kom att markera början till min forskarkarriär. Jag lovade att vid någon tidpunkt i mitt liv skulle jag forska på det jag nu hade sett men inte helt förstod.
Det var alltså en personlig erfarenhet som kom att leda mig in i mitt forskningsområde. När jag började fråga kollegor och andra utövare om deras avnavlingsmetoder fann jag en stor variation i både utövanden och trosuppfattningar. När jag sökte i litteraturen fann jag en allmän brist på evidensbaserade rekommendationer för avnavlingspraxis. Allt verkade vara bildat på personliga åsikter eller grundat på felaktiga eller inkonsekventa forskningsresultat. Men samtidigt märkte jag att etiologin (läran om orsakssamband ) gällande många problem som nyfödda drabbas av inte var känt, och fortfarande inte är känt. Symptomen är ofta motsatsen till vad som händer när man väntar med att klampa navelsträngen. Jag märkte också att dessa problem sällan uppstår i miljöer där barnet har en naturlig fysiologisk övergång. Så jag undrade om tidig avnavling kunde orsaka några av dessa problem. "

Vet du om någon gjort någon forskning på det?  ( det där med att bestämma sig för att det ska  gå att  ta sig till månen, du vet    )

Här har jag översatt ett viktigt stycke  ur en artikel av bl.a. Judith Mercer.

"För att förhindra skador på nyfödda barn måste barnet få sin hela blodvolym och de stamceller som går förlorade vid tidig avnavling.

Rekommenderade åtgärder för forskning är:

(1) återupplivning med intakt navelsträng mellan mammans ben , eller (2) mjölkning av navelsträngen innan klampning, eller (3) transfusion av barnets eget moderkaksblod efter förlossningen, eller (4) snar transfusion av O negativt blod efter födseln, innan kramper har infunnit sig. ”