Nu i morgon ska jag gå o lämna in prover...
och på måndag så ska sambon lämna in sperma prov...
känns skönt att äntligen vara på G :)
nu är det bara 2 saker till jag måste fixa de är 1. sluta röka 2. gå ner i vikt!
någon mer som har börjat med utredning?
skulle vara kul att följas åt, för jag vet själv hur tungt detta känns, och helst
av allt skulle jag vilja vara gravid nu!!!!!!
Hej,
Vi påbörjade våran utredning i november efter att ha försökt i 15 månader. Det jobbiga är att det tar så lång tid med allt. Min man fick vänta ända till i början av januari för att få lämna prov. Själv lämnade jag prov redan i november och i december. Mitt första prov visade på ett för högt värde av prolaktin. Det andra provet visade på någorlunda normala värden. Nu väntar vi på kallelsen till läkaren där vi får veta min mans provresultat. Jag vill verkligen inte att det ska vara något fel på hans spermier. Det skulle kännas så tungt. Jag vill hellre att det ska vara något fel på mig så att jag kan bli "fixad". Tror att det beror på mig för jag har haft cystor på äggstocken. Senast i våras hade jag en stor cysta som sprack där vätskan läckte ut i buken.
Jag har inte tagit in det ännu att vi kanske aldrig kommer få egna barn. Det är för tungt att ta in. Istället lever jag i nån förnekelse att det inte är nåt fel på nån av oss. Det skulle vara ett tungt och svart besked om det visar sig att det är kört för oss. Det är en fruktansvärd tanke att kanske inte kunna få barn med mannen i mitt liv.
Vill bara få den där kallelsen nu så att vi får svar på mannens prov och gå vidare mot målet.
allt känns som en enda lång väntan och längtan...
ja vad kan man säga...all denna väntan man får utstå=(
jag gjorde ett vul och lämnade blodprov den 15 dec sen lämnade min sambo spermieprov den 29 dec. Igår kontaktade jag dom för man vill ju veta vad provsvaren gav för resultat men de hänvisade bara till att man har rätt att få svar inom tre månader och då också träffa läkare som lämnar svaren, så det känns ju som en jätte jobbig väntan...
Päronsplit, Vi är i samma ålder som er och bor också i Karlstad, ska på första samtalet för utredning 16:e februari!
Hej tjejer. ville bara säga att utreningen tar oftast lååång tid men jag tror att det bästa man kan göra under tiden är att rå om varandra och bara njuta av att man faktiskt träffat en man som man vill leva sitt liv med och bilda familj med. jag vet att det kan kännas svårt men jag är helst övertygad om att tiden går lite snabbar iaf, om man försöker att "leva" för jag vet precis hur det är, man är så jävla deppig och nere, när det var som värst kunde jag inte ens titta på program där det var bäbisar med, och jag tappade kontakten med en del vänner som blev grav ida då för jag orkade verkligen inte vara glad för deras skull =/
Idag är jag positiv, har precis fått mitt körkort (igår) och min man har fått nytt jobb för ca 3 veckor sen, känns som det flyter på och jag är helt övertygad om att det blir en bäs längre fram oxå =)
"enjy" att min man fick gå till urologen kände jag först som något negativt eftersom den dåvarande läkaren på kvinnokliniken bara "kastade ut oss" tyckte jag.. ännu mer väntetid tänkte jag, men nu när vi gått dit och påbörjat behandling så känns det ju såklart jättebra. han blev skickad dit eftersom hans första spermieprov visade att han inte kunde bli pappa och läkaren på kvinnokliniken tyckte att det var urologens "jobb" att kolla upp varför. typ. det här med spolning fick jag göra eftersom dom ville se så äggledarna var "fri" kanske pga av min endo jag vet inte. men dom tyckte det såg bra ut (kontrastvätskan rann igenom som den skulle)
Kram och lycka till tjejer.
"klockrent", svår fråga kanske, men hur lång tid tar det ungefär? Vad är det som tar tid, att få provsvar och så?
Känner igen de känslorna väldigt väl.. man har ändå gått i flera år och INTE velat bli gravid så nu "när man pltösligt vill" så ska man få de, tycker man.. inte alls bra tänk.. man mår inte bra av det!
vad är endometrios för något?