elegi skrev 2010-01-03 18:58:02 följande:
Tråden är snart dags att förnya men jag känner mig inte längre lika hemma här, stämningen i tråden har ändrats och jag känner att jag gång på gång lägger inlägg utan att nån verkar se, så var det inte tidigare...Iaf så är jag sällan på
fl över huvudtaget guidesituationen på
fl är ohållbar och jag funderar starkt på att avsäga mig guiderollen då det mer känns som ett tvång än att göra
fl till en bättre plats på nätet.Det har fullständigt tagit bort glädjen för mig med
fl som jag känner just nu kan mitt medlemsskap på
fl lika gärna vara hur det blir får jag se men det är så jag känner nu
iaf.Jag har några av er på fb och det räcker långt just nuIaf så lämnar jag härmed öppet för nån annan att ta över
ts..jag är inte motiverad
Tycker också det är tråkigt att höra att det blivit sämre stämning, men jag är ju ny och har inget att jämföra med.
För mig betyder tråden jättemycket. Att det är krävande ibland att vara förälder, vet alla. Det händer att jag oroar mig över min dotter också ibland, men hon har inget NPF, bara "normala" bekymmer där. Men allt småprat jag får i förbifarten med vänner och bekanta räcker där. Man hittar gemensamma bekymmer och kan dela tankar. När jag pratar om sonen når jag sällan fram till "vanliga" föräldrar. De delar inte mina erfarenheter.
Hos oss har livet med sonen alltid varit krävande och bekymmersamt (självklart roligt också). Vi fick tidigt hjälp och stöd från Bup och var länge mycket nöjda med hur skolan tog hand om honom. Han utvecklades i stort sett normalt och trots oroliga perioder tuffade det på. När han började åk 4 så "rasade" allt som byggts upp och livet blev ett totalkaos med många, långa och kraftfulla raseriutbrott. Han stannade i utvecklingen och halkade efter i skolan, tappade kontakt med kompisarna. Om kvällarna satt lillasyster gömd bakom mig när jag lagade mat för att få skydd mot saker som kastades. Hennes lärare sa att hade väldigt livlig fantasi "för vet du vad hon berättade om hur det var när hon åt frukost?" Jag förklarade såklart att hon inte fantiserat utan att det var som ett slagfält hemma och att man ständigt måste vara beredd på att en tallrik mat kan komma flygande... Vi levde länge för att överleva ännu en hemsk dag och knep och strategier vi en gång lärt oss vekade inte hjälpa ett dyft. Med diagnos och medicin verkar vi nu vara på väg att hämta oss och sånen verkar vara mottaglig för försök att styra upp de regler och rutiner som han absolut behöver. Då är det så skönt att kunna bolla ideer, skriva av sig och dela erfarenhet med er som finns här.
Jag är glad och tacksam över att tråden finns. Jag är även ny medlem på FB, där håller jag kontakt med släkt, vänner och bekanta. (Ni är också välkomna att besöka mig där). De flesta vet att jag har ett barn med ADHD och de som känner mig närmare vet att vi haft det riktigt tufft i 2 1/2 år. Men jag pratar bara med ett fåtal personer om det och då blir det mest för att informera, inte prata av sig.
Tack för att ni finns!
