ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Nej, hon har inte så mycket grejor, men hon "skapar" ett totalt kaos!
För lite drygt ett halvårsedan (det kan va längre, tiden går så fort ) så tömde vi hennes rum på det mesta (men endel saker som hon lekte med mycket fick vara kvar) och gjorde iordning i klädkammaren med hyllor och la allt i backar och sorterade. Dörren var från början låst och hon fick be om det hon ville ha. Det fungerade ganska bra och den sista tiden har dörren varit upplåst och hon har kunnat hämta som hon vill, det funkar INTE.
Det stora problemet är nog att hon lägger allt på hög när hon ska städa och högen växer och så hittar hon intte det hon behöver och så sprids allt ut igen. När hon letar efter det hon ska ha så hittar hon något annat och glömmer det hon höll på med vilket gör att det bara tas fram mer och mer om vi inte är med och hinner stoppa henne.
Vi får nog låsa dörren igen, men vilken annan 8 åring måste be om sina leksaker, känns ju lite dumt när kompisar är här, de börjar ju undra

Precis...Det är en sak att bestämma över deras rum när dom är yngre än skolålder, men sen krockar ju det sättet med att barnen ska utveckla sitt eget privatliv...Nån gång måste ju Emil få fri tillgång til sitt lego med...

(Mina fötter ser inte fram emot den dagen...bilar är hårda nog....)

Nu orkar jag faktiskt inte länge till....Nemo blir jobbigare och jobbigare, han tar död på mej och min man...Syskonen vågar sej inte ner (dom har sina rum på övervåningen), Nemo kastar leksaker på syskonen, skriker på dom och  och betèr sej allmänt "elakt" (om man får säga så om en 2 åring?).

Nemo vaknar 6.30 varje morgon och dagen börjar med gnäll, gap och skrik. Han får utbrott på utbrott, han är som en duracellkanin, virvlar runt överallt och ingenstans.

Han sitter aldrig still, inte ens på morgonen när det är barnprogram. Han skulle nog helst vilja GÅ  och äta middag:(

Han sover oroligt på nätterna, har alltid gjort.  Och nu kan vi inte ens söva honom :(

Tjat, tjat, tjat. Han testar oss till max, och han testar oss tills vi till slut ger upp....

Och hur ska JAG kunna hantera lilla Nemo när jag själv har ADHD? HUR? Idag har jag försökt ringa familjestödsprojektet. Jag undrar om någon här varit i kontakt med dom? Vad fick ni isåfall för hjälp?

Jag orkar inte mer, min man har magkatarr och syskonen tycker det är jättejobbigt:(

Jag har fått 2 extra dagar till Nemo på dagis, men nu är det jullov och värre än värst...Hjälp mej snälla...

Låter inte bra.....En massa kramar till en början..
Ni behöver avlastning, helt klart...
Jag har inte hört om familjstödsprojeketet innan, vad handlar det om?

Vad med stödfamilj till honom om det finns rätt typ familj? Så ni får andas?

Familjestödsprojektet vänder sej till föräldrar som har barn som är som Nemo - man ska bli stärkt i sin föräldraroll (det är vad jag har hört)...Mer vet jag inte, och jag hoppas dom ringer i morgon, jag pratade in på telefonsvararen...

Stödfamilj känns fel när Nemo är så liten...han är bara 2 år. Men jag får väl försöka be min släkt lite mer kanske..?

Vi sökte om stödfamilj när emil var 4, det var en viss familj som isåfall skulle vara det, men det tog så lång tid att behandla, så när vi blev erbjudna så var vi över ytan igen, så vi tackade nej.

Tycker dock det är sjukt att det skulle ta så lång tid, vi behövde hjälp direkt...Vi började tillochmed fundera på att flytta isär och ha honom varannan vecka för att få andas..(vara särbos). Tur det är så svårt att få tag i nytt boende, annars hade vi kanske gjort det...Idag vet jag ju att det var paniken som gjorde att vi ville det..

Åh det du skriver kunde varit jag...Jag har tänkt tanken dom sista dagarna , att vi ska flytta isär, ha Nemo varannan vecka, så att jag får vila upp mej:(  Fan så hemskt....

Tack för att du delar med dej, det betyder så mycket.

Är det som hos oss, så går det över..Det är så helt oskilda världar, så jag fattar inte att det går...Vi såg inte ljuset i andra ändan när det var som jobbigast...

På den tiden rymde emil, han ylskrek, han svor, han sparkade, kastade sig på marken, KONSTANT!!

Nu är det bara rymningen som är helt borta, det andra är kvar , men bara en bråkdel av det det var innan....

usch, så ledsamt att läsa om er situation. Önskar verkligen jag kunde göra nåt för att vara till hjälp. Ibland är det frustrerande att det är så lätt att prata på nätet, inga avstånd liksom men IRL är det annorlunda. Jobbiga perioder och bra perioder går ju om vart annat och det hade vart så guld värt om man hade vänner i närheten i samma sits som man kunde andas ut hos och hjälpa varandra med stöttning,avlastning mm. Men skickar massor med kramar, de är inte mycket till hjälp men hoppas att de åtminstonne blir lite lättare tankar.
Det blir bättre med tiden. Även om ljuset i tunneln kan kännas långt borta så finns det (fanns för oss i alla fall). Tiden innan utredningen, där ni är nu när han är för liten för att utredas, känns förliten för kontaktfamilj mm är riktigt jäkla kämpig men det blir bättre och bättre. När vi fick utredning och diagnos kunde jag äntligen se ljuset i tunneln.
Jag håller alla tummar för att ni ska kunna härda ut tills dess.... eller att han lugnar sig och det vilda växer bort (nåt av det bara det blir bättre)
Kolla alla möjligheter med avlastning i er närhet. Era föräldrar, syskon, vänner... om bara nån kan hjälpa någon eller några nätter i månaden så ni kan andas och sova.