Är det sant som de säger om Universitet /högskola...

Hej kastar bara in en kommentar ang socionomer, både min mamma och min styvmamma är det (ja pappa dras tydligen till dem)
Och min mamma har jobbat inom kriminalvården som personutredare osv och rådgivning i familjerelationer, sk familjerådgivning och nu som ja något med personer som avtjänat straff och deras familjer, det är nytt. Hon har älskat alla sina jobb... Har aldrig ens sökt sig till socialtjänsten eller FK.

Min styvmor bodde i Sthlm ett tag, där jobbade hon med ungdomar, utredningar. Sedan på en ungdomsmottagning som kurator, ett jobb hon säger hon älskade. När hon flyttade hit jobbade hon med familjeutredningar på barn 0-5 där hon alltid förde barnets talan. Sedan bytte hon till tonåringar. Och nu sedan 2 år jobbar hon på Alkohol och Drogrådgivningen med människor mellan 15 och 22 tror jag det är.
Hon säger till mig varje gång vi ses hur mycket hon älskar sitt jobb.
(vill poängtera att det är ju en frivillig instans) Hur givande det är osv.

Så jag tror man kan hitta detta inom socionom oxå, att känna att man bidrar.

Snabbläste bara tråden men reagerade på att ni jämför mellan socionom och psykolog, ville bidra med min vetskap.

Socionom är 3,5 år
Psykolog är 4.5 tror jag eller 5, plus att du måste ha ett år minst halvtids yrkeserfarenhet för att få söka och måste själv gå i terapi under eller efter utbildningen.

jag tror båda yrkena är oerhört givande men kan själv tycka att socionom känns mer brett på något sätt..
Du kan sitta och stämpla papper på soc. kontor avslag, godkänt osv men man kan göra så mycket mer..
Psykolog känns mycket samtal, samtal samtal när jag tänker på det.

Sen på tal om svåra och enkla kurser, oavsett utbildning på högskolan är det mycket facklitteratur. Vår litteraturhistoriakurs hade vi ca 124 titlar, skönlitterära böcker, från den första till idag. PÅ tio veckor. Jag grät när jag fick hem kursinfo. Sen 3 dagar i veckan seminarium och ett grupparbete och en tenta. Det var en av de värsta kurser jag gjort.

Är själv svensklärare på högstadiet med specialped inrikt, är dvs pedagog.Vi läste vissa pedagogiska kurser med förskolelärare och att ens försöka få det att låta som dom är enkla för att dom gräver i snadlådan i bland med barn är okunskap.
Man har ett fackspråk inom varje yrke, och dessa fackspråk är alltid tradiga. Jag somnade över alla teoretiker och deras synsätt på utveckling, och barns utvecklingsstadier, Freud var en av dom som man hatade ett tag..

Men, det är kul att läsa när man vet att man får arbeta med något man brinner för.

Så lycka till!

junimagi: Varför måste det ena utesluta det andra? Om jag väljer mellan två yrken som båda är roliga och intressanta, vad är problemet med att välja det som ger 10 000 mer i månaden?

Om man tröttnar har man ju hundra gånger större möjlighet att spara ihop pengar och omskola sig till det andra yrket i så fall, medan det omvända läget kanske inte funkar så bra.

Det är inte pengarna i sig som är grejen, men det verkar kvinnor ha svårt att fatta.

pengar= tid- jag kan ta mer ledig tid med mina barn

pengar= kul-plats för fler guldkanter i tillvaron

pengar= utveckling- vägen till fler olika jobb i mitt liv, vidareutbildning, att kunna satsa lite på sig själv oberoende av vad ens chef tycker att man är värd i utbildningsbudget.

pengar= frihet-när jag inte gillar ett jobb, mina kollegor eller min chef då kan jag ge dom fingret och gå min väg och vardagen funkar ändå.

pengar= glädje-när man kan hjälpa vänner eller ge lite tillbaka till de föräldrar som kanske har kämpat med sin taskiga ekonomi hela livet. Eller ge bort dem till välgörande ändamål och hjälpa en annan del av mänskligheten.

Pengar är medlet, inte målet.

Dorian OT:
Kraftiga fördomar här alltså.

"den sortens människor" finns överallt. Spela roll om man säljer balvis med toapapper från landstinget där man städar eller om man fuskar med skatteavdrag, egentligen, det som är ruttet är ruttet.

"den sortens människor" fuskar alltid, så bra de kan och på den nivån där de är, oavsett vilken nivå det är.

Men det finns också de som spelar helt enligt reglerna.

Jag minns ett väldigt vackert inlägg på nätet om en kille som var typ anarko-röd men som jobbade på häktet. Hans partikamrater spottade efter honom på gatan. Men han resonerade som så att om han som hade en human och empatisk inställning till de intagna jobbade på häktet så blev de ju inte illa behandlade av statens lakejer just den gången i alla fall, och kanske kunde han så ett frö hos någon som ledde till en bättre utveckling för den personen. Men sen fick han ju också erkänna att hans föreställningar om människans grundläggande godhet ibland led svårt av jobbet.

Analogt-om VI utan pengar blev till DOM med pengar, hur skulle det vara sämre? Vi är ju snälla, vill göra ett bra jobb och menar väl, eller hur? Rädslan kommer väl lite av oron över att vi kanske inte vore ett dugg bättre, att vi antingen hade förfallit och myglat lika mycket som "den sortens människor" eller straffat ut oss från gänget för att vi inte ville hålla god min i elakt spel?

Innan man har blivit frestad vet man inte vilket virke man är gjord av. Men att inte försöka påverka och sno ett mandat från "den sortens människor" om man har chansen- är det ett alternativ?

Det sägs att till en kurs  tillhör det 1500 sidor kurslitteratur som ska läsas.
Tror detta gällde 7,5 p kurser.