• junimagi

    Är det sant som de säger om Universitet /högskola...

    Jag har (förhoppningsvis...) bara en termin kvar av 1, 5 år slit på komvux, och ser fram emot att börja på universitet eller högskolan till vårterminen . Jag är kluven inför vad jag eventuellt ska läsa och jag har nog varit inne på de flesta olika områderna. Funderade ett tag på att läsa till psykolog men kan även tänka mig Journalistik eller mänskliga rättigheter. Pratade dock med en kompis som läser till socionom och hon tycker att det är extremt mycket litteratur som skall läsas och är jättestressad över detta. Jag har funderat över det här och undrar om det är någon skillnad rent praktiskt att läsa till socinom eller till psykolog. Jag antar att det är tyngre litteratur om man läser till läkare tex. än till förskolelärare men är det fler läxor, fler uppgifter osv?

    Har en bekant som läser till jurist och hon läser ca två böcker i veckan medan min komis som läser till socinom också gör det, det sägs ju dock att det är mycket svårare att läsa till jurist än till socinom. Sedan är det självklart lättare att läsa in något man är intresserad av etc. etc. men om vi bortser från allt PK snack, hur är det nu, är det lättare att läsa till socinom än till exempelvis läkare och i så fall varför?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-08-30 23:16
    ... förlåt för en missvisande rubrik.

  • Svar på tråden Är det sant som de säger om Universitet /högskola...
  • junimagi
    Neko skrev 2009-08-31 00:01:37 följande:
    Tack! Jo, jag vet att det är bra rent generellt sett, men det är ju en så svår utbildning att komma in på >_< Den senast antagna reserven det år jag tittade hade 1,8... så jag har ju en chans i alla fall. Hoppas =)
    Har världens respekt för de som klarar över 1.2 på högskoleprovet.. själv har jag inte gjort det, men har bra betyg, och tänkte söka in till Uppsala psykologiutbildning. Bor i Sthlm men kommer inte klara mer än ett G på matten och utan 2.0 kommer man inte in i Sthlm.
  • Neko
    junimagi skrev 2009-08-31 00:04:46 följande:
    Har världens respekt för de som klarar över 1.2 på högskoleprovet.. själv har jag inte gjort det, men har bra betyg, och tänkte söka in till Uppsala psykologiutbildning. Bor i Sthlm men kommer inte klara mer än ett G på matten och utan 2.0 kommer man inte in i Sthlm.
    Ah, har man bra betyg så går det ju att komma in ändå =) Det hade dock inte jag... började göra högskoleprov i mitten av gymnasiet och så gick det så bra att jag inte brydde mej så mycket om betygen =S Hoppas att du kommer in också! =)
  • junimagi

    Satsa på ett nytt hp då, om du inte kommer in med dina 1. 8 förstås!
    Vad inom psykologin vill du jobba med sen då?

  • Neko
    junimagi skrev 2009-08-31 00:11:40 följande:
    Satsa på ett nytt hp då, om du inte kommer in med dina 1. 8 förstås! Vad inom psykologin vill du jobba med sen då?
    Jo, jag ska försöka göra det som är nu i höst =)
    Jag vet inte riktigt, brukar kolla lediga jobb-annonser på skoj och allt verkar väldigt intressant =)
  • Losan

    Sen bör man inte glömma att mycket av kurslitteraturen är på engelska. Kan dock variera beroende på vilka ämnen man läser. Vet av egen erfarenhet att inom vit biologi/kemi är det mesta på engelska. Det är dock något som man snabbt vänjer sig vid, även fast man kanske inte är så duktig på engelska. Men lite längre tid tar det allt att ta sig igenom engelsk kurslitteratur om man nu inte talar språket riktigt flytande vill säga.

    /L

  • saxon

    Det är olika från kurs till kurs, men de flesta har väl rätt mycket litteratur. Och ibland är böckerna på engelska. Sen måste man inte läsa ALLT alltid. Jag har upplevt att många av de engelska tegelstenarna är väldigt mycket flum och utfyllnad och då är det ju bara att hoppa över de delarna (som ändå ofta bara är upprepningar av något du redan förstått). Vissa delar är viktigare än andra och går man på föreläsningarna så får man ett bra grepp om vad som är viktigt.

  • Themis

    Helt icke-PK:

    Som jag ser det är socionom = lågbetald kvinnofälla där den stora massan hamnar på F-kassan, som kommunal utredare eller nåt annat ( i mitt tycke) osexigt ställe vad gäller förmåner.

    Psykologexamen har mer akademisk pondus och psykologer har större möjlighet att kunna jobba inom privat sektor. Deras lön är okej men borde egentligen vara högre med tanke på hur grislång utbildningen är och det ansvar man har.

    Här är artikeln som stöder mina fördomar, den är från 2005 men relationen mellan lönelägena är troligen densamma och slutsatsen också:

    sydsvenskan.se/ekonomi/article76370/Lang-utbildning-lonar-sig-inte-alltid.html

    Utbildningar som kulturjournalistik, arkeologi och etnologi bör enbart väljas av folk som vill leva på knäckebröd resten av livet eller orkar dryga ut lönen med extraknäck inom hemvård, städ eller industri. Eller så ser åtminstone verkligheten ut för de jag vet som har dessa utbildningar. I värsta fall får man inte alls använda sin utbildning och är fast med CSN-lånen på ett skitjobb nånstans.

    Kolla alltså noga på ingångslön, slutlön, marknadens behov och möjliga arbetsgivare (få/många?, offentligt/privat?) innan du väljer din drömutbildning, för du gör en av ditt livs största investeringar när du pluggar och lånen ska betalas tillbaka.

  • junimagi

    Jag håller med om att ditt svar inte var Pk. Sedan vet jag inte om jag kan hålla med dig om att socinomer bara slutar som handläggare på FK eller kommunal utredare. Till viss del kan det nog stämma men socinomutbildningen är ju en ganska bred utbildning där det finns möjlighet att utvecklas inom rätt många olika områden om man vill. Tror dock att det tyvärr är många naiva unga tjejer som i sin ambition att vilja "hjälpa" blir grymt besvikna när de inser att de istället måste sitta och ge avslag för ekonomiskt bidrag till ensamstående föräldrar, sjuka, osv. eftersom de egentligen inte besitter någon reel makt utan mest måste gå efter politikernas riktlinjer. Så på sätt och viss har du nog rätt.

    Jag är inte så förtjust i den privata sektorn - tycker det är djupt skamligt när landets bästa läkare och psykologer - som utbildat sig för att hjälpa andra plötsligt intresserar sig mer för att tjäna pengar och istället slutar som plastikkirurger till åldersnojjiga överklassdamer eller som psykologer till en massa människor med I landsproblem. Sedan finns det ju iofs gånger då det kan vara en fördel att jobba åt sig själv. Men aldrig för pengarnas skull.

    Njaa... äta knäckebröd behöver man nog inte göra om man är utbildad kulturjournalist och får en fast anställning, problemet är naturligtvis att det är ett krux att få just det, och att många slutar som frilansjournalister som är tvungna att ta en massa skitjobb de inte utbildat sig för för att så småningom få en chans att kanske kunna överleva på sitt arbete - och inte bara det - utan få ruskigt mycket pengar. Det finns de ju journalister som får...också. Men det är ju få förunnat. Journalistyrket HAR hög arbetslöshet. Det kan man inte komma ifrån och inte heller bortse från när man har tre barn att försörja.

    Lönen är självklart viktig men inte det mest primära. Jag vill leva mitt liv och få göra det som gör mig glad. Det som ger mig livskvalité. Det tror jag aldrig pengar kan ge än. Sedan är det självklart en kombination av det hela. Jag har i alla fall tur som slipper ta studielån under tiden då jag studerar. Det känns väldigt skönt.

  • jaghopparhögt
    junimagi skrev 2009-08-31 23:53:56 följande:
    Jag håller med om att ditt svar inte var Pk. Sedan vet jag inte om jag kan hålla med dig om att socinomer bara slutar som handläggare på FK eller kommunal utredare. Till viss del kan det nog stämma men socinomutbildningen är ju en ganska bred utbildning där det finns möjlighet att utvecklas inom rätt många olika områden om man vill. Tror dock att det tyvärr är många naiva unga tjejer som i sin ambition att vilja "hjälpa" blir grymt besvikna när de inser att de istället måste sitta och ge avslag för ekonomiskt bidrag till ensamstående föräldrar, sjuka, osv. eftersom de egentligen inte besitter någon reel makt utan mest måste gå efter politikernas riktlinjer. Så på sätt och viss har du nog rätt. Jag är inte så förtjust i den privata sektorn - tycker det är djupt skamligt när landets bästa läkare och psykologer - som utbildat sig för att hjälpa andra plötsligt intresserar sig mer för att tjäna pengar och istället slutar som plastikkirurger till åldersnojjiga överklassdamer eller som psykologer till en massa människor med I landsproblem. Sedan finns det ju iofs gånger då det kan vara en fördel att jobba åt sig själv. Men aldrig för pengarnas skull. Njaa... äta knäckebröd behöver man nog inte göra om man är utbildad kulturjournalist och får en fast anställning, problemet är naturligtvis att det är ett krux att få just det, och att många slutar som frilansjournalister som är tvungna att ta en massa skitjobb de inte utbildat sig för för att så småningom få en chans att kanske kunna överleva på sitt arbete - och inte bara det - utan få ruskigt mycket pengar. Det finns de ju journalister som får...också. Men det är ju få förunnat. Journalistyrket HAR hög arbetslöshet. Det kan man inte komma ifrån och inte heller bortse från när man har tre barn att försörja. Lönen är självklart viktig men inte det mest primära. Jag vill leva mitt liv och få göra det som gör mig glad. Det som ger mig livskvalité. Det tror jag aldrig pengar kan ge än. Sedan är det självklart en kombination av det hela. Jag har i alla fall tur som slipper ta studielån under tiden då jag studerar. Det känns väldigt skönt.
    Du får ju komma ihåg att en förkrossande majoritet som väljer att bli läkare eller psykologer gör inte detta för att hjälpa människor utan för att få pengar och status.
  • junimagi
    jaghopparhögt skrev 2009-09-01 00:01:46 följande:
    Du får ju komma ihåg att en förkrossande majoritet som väljer att bli läkare eller psykologer gör inte detta för att hjälpa människor utan för att få pengar och status.
    Ja visst det har du rätt i. Tråkigt men nog väldigt sant.
Svar på tråden Är det sant som de säger om Universitet /högskola...