Är det sant som de säger om Universitet /högskola...

Satsa på ett nytt hp då, om du inte kommer in med dina 1. 8 förstås!
Vad inom psykologin vill du jobba med sen då?

Sen bör man inte glömma att mycket av kurslitteraturen är på engelska. Kan dock variera beroende på vilka ämnen man läser. Vet av egen erfarenhet att inom vit biologi/kemi är det mesta på engelska. Det är dock något som man snabbt vänjer sig vid, även fast man kanske inte är så duktig på engelska. Men lite längre tid tar det allt att ta sig igenom engelsk kurslitteratur om man nu inte talar språket riktigt flytande vill säga.

/L

Det är olika från kurs till kurs, men de flesta har väl rätt mycket litteratur. Och ibland är böckerna på engelska. Sen måste man inte läsa ALLT alltid. Jag har upplevt att många av de engelska tegelstenarna är väldigt mycket flum och utfyllnad och då är det ju bara att hoppa över de delarna (som ändå ofta bara är upprepningar av något du redan förstått). Vissa delar är viktigare än andra och går man på föreläsningarna så får man ett bra grepp om vad som är viktigt.

Helt icke-PK:

Som jag ser det är socionom = lågbetald kvinnofälla där den stora massan hamnar på F-kassan, som kommunal utredare eller nåt annat ( i mitt tycke) osexigt ställe vad gäller förmåner.

Psykologexamen har mer akademisk pondus och psykologer har större möjlighet att kunna jobba inom privat sektor. Deras lön är okej men borde egentligen vara högre med tanke på hur grislång utbildningen är och det ansvar man har.

Här är artikeln som stöder mina fördomar, den är från 2005 men relationen mellan lönelägena är troligen densamma och slutsatsen också:

sydsvenskan.se/ekonomi/article76370/Lang-utbildning-lonar-sig-inte-alltid.html

Utbildningar som kulturjournalistik, arkeologi och etnologi bör enbart väljas av folk som vill leva på knäckebröd resten av livet eller orkar dryga ut lönen med extraknäck inom hemvård, städ eller industri. Eller så ser åtminstone verkligheten ut för de jag vet som har dessa utbildningar. I värsta fall får man inte alls använda sin utbildning och är fast med CSN-lånen på ett skitjobb nånstans.

Kolla alltså noga på ingångslön, slutlön, marknadens behov och möjliga arbetsgivare (få/många?, offentligt/privat?) innan du väljer din drömutbildning, för du gör en av ditt livs största investeringar när du pluggar och lånen ska betalas tillbaka.

Jag håller med om att ditt svar inte var Pk. Sedan vet jag inte om jag kan hålla med dig om att socinomer bara slutar som handläggare på FK eller kommunal utredare. Till viss del kan det nog stämma men socinomutbildningen är ju en ganska bred utbildning där det finns möjlighet att utvecklas inom rätt många olika områden om man vill. Tror dock att det tyvärr är många naiva unga tjejer som i sin ambition att vilja "hjälpa" blir grymt besvikna när de inser att de istället måste sitta och ge avslag för ekonomiskt bidrag till ensamstående föräldrar, sjuka, osv. eftersom de egentligen inte besitter någon reel makt utan mest måste gå efter politikernas riktlinjer. Så på sätt och viss har du nog rätt.

Jag är inte så förtjust i den privata sektorn - tycker det är djupt skamligt när landets bästa läkare och psykologer - som utbildat sig för att hjälpa andra plötsligt intresserar sig mer för att tjäna pengar och istället slutar som plastikkirurger till åldersnojjiga överklassdamer eller som psykologer till en massa människor med I landsproblem. Sedan finns det ju iofs gånger då det kan vara en fördel att jobba åt sig själv. Men aldrig för pengarnas skull.

Njaa... äta knäckebröd behöver man nog inte göra om man är utbildad kulturjournalist och får en fast anställning, problemet är naturligtvis att det är ett krux att få just det, och att många slutar som frilansjournalister som är tvungna att ta en massa skitjobb de inte utbildat sig för för att så småningom få en chans att kanske kunna överleva på sitt arbete - och inte bara det - utan få ruskigt mycket pengar. Det finns de ju journalister som får...också. Men det är ju få förunnat. Journalistyrket HAR hög arbetslöshet. Det kan man inte komma ifrån och inte heller bortse från när man har tre barn att försörja.

Lönen är självklart viktig men inte det mest primära. Jag vill leva mitt liv och få göra det som gör mig glad. Det som ger mig livskvalité. Det tror jag aldrig pengar kan ge än. Sedan är det självklart en kombination av det hela. Jag har i alla fall tur som slipper ta studielån under tiden då jag studerar. Det känns väldigt skönt.