Är det sant som de säger om Universitet /högskola...

Helt icke-PK:

Som jag ser det är socionom = lågbetald kvinnofälla där den stora massan hamnar på F-kassan, som kommunal utredare eller nåt annat ( i mitt tycke) osexigt ställe vad gäller förmåner.

Psykologexamen har mer akademisk pondus och psykologer har större möjlighet att kunna jobba inom privat sektor. Deras lön är okej men borde egentligen vara högre med tanke på hur grislång utbildningen är och det ansvar man har.

Här är artikeln som stöder mina fördomar, den är från 2005 men relationen mellan lönelägena är troligen densamma och slutsatsen också:

sydsvenskan.se/ekonomi/article76370/Lang-utbildning-lonar-sig-inte-alltid.html

Utbildningar som kulturjournalistik, arkeologi och etnologi bör enbart väljas av folk som vill leva på knäckebröd resten av livet eller orkar dryga ut lönen med extraknäck inom hemvård, städ eller industri. Eller så ser åtminstone verkligheten ut för de jag vet som har dessa utbildningar. I värsta fall får man inte alls använda sin utbildning och är fast med CSN-lånen på ett skitjobb nånstans.

Kolla alltså noga på ingångslön, slutlön, marknadens behov och möjliga arbetsgivare (få/många?, offentligt/privat?) innan du väljer din drömutbildning, för du gör en av ditt livs största investeringar när du pluggar och lånen ska betalas tillbaka.

junimagi: Varför måste det ena utesluta det andra? Om jag väljer mellan två yrken som båda är roliga och intressanta, vad är problemet med att välja det som ger 10 000 mer i månaden?

Om man tröttnar har man ju hundra gånger större möjlighet att spara ihop pengar och omskola sig till det andra yrket i så fall, medan det omvända läget kanske inte funkar så bra.

Det är inte pengarna i sig som är grejen, men det verkar kvinnor ha svårt att fatta.

pengar= tid- jag kan ta mer ledig tid med mina barn

pengar= kul-plats för fler guldkanter i tillvaron

pengar= utveckling- vägen till fler olika jobb i mitt liv, vidareutbildning, att kunna satsa lite på sig själv oberoende av vad ens chef tycker att man är värd i utbildningsbudget.

pengar= frihet-när jag inte gillar ett jobb, mina kollegor eller min chef då kan jag ge dom fingret och gå min väg och vardagen funkar ändå.

pengar= glädje-när man kan hjälpa vänner eller ge lite tillbaka till de föräldrar som kanske har kämpat med sin taskiga ekonomi hela livet. Eller ge bort dem till välgörande ändamål och hjälpa en annan del av mänskligheten.

Pengar är medlet, inte målet.

Dorian OT:
Kraftiga fördomar här alltså.

"den sortens människor" finns överallt. Spela roll om man säljer balvis med toapapper från landstinget där man städar eller om man fuskar med skatteavdrag, egentligen, det som är ruttet är ruttet.

"den sortens människor" fuskar alltid, så bra de kan och på den nivån där de är, oavsett vilken nivå det är.

Men det finns också de som spelar helt enligt reglerna.

Jag minns ett väldigt vackert inlägg på nätet om en kille som var typ anarko-röd men som jobbade på häktet. Hans partikamrater spottade efter honom på gatan. Men han resonerade som så att om han som hade en human och empatisk inställning till de intagna jobbade på häktet så blev de ju inte illa behandlade av statens lakejer just den gången i alla fall, och kanske kunde han så ett frö hos någon som ledde till en bättre utveckling för den personen. Men sen fick han ju också erkänna att hans föreställningar om människans grundläggande godhet ibland led svårt av jobbet.

Analogt-om VI utan pengar blev till DOM med pengar, hur skulle det vara sämre? Vi är ju snälla, vill göra ett bra jobb och menar väl, eller hur? Rädslan kommer väl lite av oron över att vi kanske inte vore ett dugg bättre, att vi antingen hade förfallit och myglat lika mycket som "den sortens människor" eller straffat ut oss från gänget för att vi inte ville hålla god min i elakt spel?

Innan man har blivit frestad vet man inte vilket virke man är gjord av. Men att inte försöka påverka och sno ett mandat från "den sortens människor" om man har chansen- är det ett alternativ?

Bildning är det man har kvar när man har glömt allt man råpluggat.

jag hoppar högt: Det där är nu inte helt sant.

För frågorna på högskoleprovet kan ändå gynna t ex ett kön eller en grupp med vissa intressen och det har också varit problem för högskoleprovet.

Jag klipper ett litet exempel:

"Vad avser könsskillnader i resultat på högskoleprovet har ett flertal studier genomförts inte bara på total- och delprovsnivå utan även på uppgiftsnivå (se t.ex. Stage, 1985, 1990, 1997, 1999) och resultaten från dessa studier har bidragit till kunskapen om vilken typ av uppgifter som män respektive kvinnor klarar bäst. Resultaten har även haft inverkan på konstruktion och sammanställning av proven.

Kunskapen att män i genomsnitt klarar de kvantitativa delproven (NOG och DTK) bättre än kvinnor är inte användbar i sig.
Däremot kan t.ex. kunskapen att män i jämförelse med kvinnor klarar logiska uppgifter relativt sett mycket bättre om innehållet i uppgiften är sport eller idrott ha en praktisk betydelse vid provkonstruktionen."

Vidare:

"Kvinnor tenderar att överträffa män på uppgifter med innehåll från områdena konst, litteratur, kulturell allmänbildning, vård och hemkunskap."

källa: www2.umu.se/edmeas/publikationer/pdf/BVM%20nr%2011.pdf

jaghoppar högt: Du skriver ovan om att "högskoleprovet är vattentätt, alla har samma krav, rättas efter samma mall"- men om alla frågorna på högskoleprovet gällde knyppling av Vadstenaspetsar eller ord som har med riggningen av en fyrmastare att göra, vad hade du haft för poäng då tror du?

Jag påpekar att du är ute och cyklar i detta ditt påstående och att det är en stor konst att tillverka objektiva och rättvisa kunskapstest.

jaghoppar: Okej, accepteras.

Men det spelar ju mindre roll om jag inte kan charma en lärare om hela testet är vridet så att vissa grupper får fördelar. Nu såg jag också att allmänorienteringen har tagits bort på senare år, det var tydligen för svårt att få den "neutral" (inte så konstigt egentligen).

Måste vara lite social också nu...

Åsa: Det handlar inte bara om att komma in-det handlar om att komma ut också.

Flera av de mest krävande tekniska utbildningarna kräver inte särksilt höga betyg för att man ska komma in, men inte många har hjärna nog att klara att bli civ. ing. i teknisk fysik.