Känner att jag behöver gnälla av mig lite i tråden...
Det senaste missfallet fick jag nu i helgen och det var precis som de andra missfallen i en tidig vecka (hade precis gått in i vecka 6). Den här gången trodde jag verkligen att det skulle stanna kvar, jag hade fler grav.symptom än någonsin och det kändes verkligen annorlunda. Men så började jag blöda och väl hos BM var det bara att konstatera att det hade gått åt helvete även den här gången. Jag kan inte säga att jag blev lika ledsen den här gången som förut, eftersom jag nog aldrig vågade bli riktigt glad. Men jag är så otroligt trött på det här, att få en massa starka plus på stickan och en kvart senare är allt borta. Det är som en bisarr dröm alltihop.
Jag blev tillsammans med min man (vi har hunnit gifta oss mitt i allt detta också) i oktober förra året, efter att ha känt varandra i några år, och allt gick ju ganska snabbt. Men jag hade lämnat ett tioårigt långt förhållande bakom mig, just för att jag ville få barn (och mitt ex ville inte samma sak), vilket gjorde att jag var ganska bestämd på att jag ville försöka få barn relativt fort. Min man hade samma känslor och efter ett halvår började vi försöka, vilket alltså har lett till dessa missfall och nu den här utredningen som väntar.
Någonstans hade jag ju en tanke om att det får bli när det blir, och jag gråter inte blod över att vi inte väntar barn. Men det är otroligt påfrestande tycker jag att vara gravid och "ogravid" med en sådan här hastighet som det har varit nu. Jag känner mig sliten och trött på allting, nästan nära att ge upp trots att det alltså inte har gått så lång tid och trots att vi faktiskt fått till en utredning.
Jag brukar inte ta illa vid mig av andras graviditeter, eftersom jag anser att det är deras liv och det speglar liksom inte mig eller mitt liv. Man kan inte jämföra sig med andra på det sättet, men nu har jag nog börjat göra det ändå. En av mina vänner mailade till mig om en abort hon hade gjort dessutom, i den vecka jag var i nu när jag fick mitt sista missfall (jag fick missfall samtidigt som hon gjorde abort) och det kändes bara för mycket alltihop. Jag lägger egentligen inga värderingar i vad hon valde att göra, men det kändes så magstarkt att sitta och trösta henne för att hon gjort sig av med ett foster som jag hade kunnat hugga av mig hela armen för att få behålla i min kropp. Jag vill liksom inte höra sådant, och det betyder inte att folk ska tassa på tå runt mig, utan att det här helt enkelt är en jävligt infekterad grej för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Uppenbarligen har vi lätt för att bli gravida, och det är ju en tröst mitt i allt. Jag gissar att jag får se det så och passa på att njuta av livet i det som är nu - och inte bara tänka på det jag vill ha, eller det som inte gick som jag ville. Men i nuläget känns det minst sagt motigt...
Mycket text blev det här, men det blir väl så när man väl börjar skriva om det...
