30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet

PP: ja, vi kan ju hoppas att det bidrar till nån form av förändring i allafall.
Tror att det faktum att du tempade tidigare kan gjort att den sjunk idag. Om den stiger i morgon så är det antagligen det som var felet, eller en impdipp. Jag tänker vara positiv åt dig nu vännen, så som du är för mig. Då slipper vi vara positiva själva

Oj vad ni är flitiga skrivare. Själv orkar jag oftast bara läsa.

Jemema: Välkommen hit. Önskar dock att ingen skulle behöva gå med i en sån här tråd.

Icka: Vad bra att du skickade det mailet. Man får hoppas att det kan leda till någon förändring. Det gäller att vara ihärdig för att få den hjälp man behöver och det är inte alltid så lätt.

Varning för ett långt luddigt egoinlägg:

Jag har kraschat. Vet inte hur jag ska orka med mer. Min ångest och deppression förvärras hela tiden. Jag har inte orkat gå till jobbet på en vecka. Visst en vecka kanske inte är så mycket. Men då ska jag tillägga att jag alltid varit noga med att gå till jobbet sen jag fick ett. Jag har lagt den lilla energi jag har på att orka jobba. När jag kommit hem har jag knappt ens orkat göra mat. Mannen har fått göra det mesta hemma. Jag har redan gått igenom ett helvete i mitt liv, som jag efter många år kunde ta mig upp ifrån. Träffade mannen i mitt liv och fick ett jobb efter många års sjukskrivning. När jag kände att livet hade vänt bestämde vi oss för att försöka få barn. Men det gick ju inte som planerat och nu känner jag att jag rasat ner ordentligt. Jag har länge orkat balansera på kanten men nu vill jag ingenting och hatar allt. Jag trivs inte med mitt jobb och känner att jag borde ha utbildat mig och gjort något vettigt av mitt liv. Dessutom vantrivs jag hemma. Jag hatar verkligen att vara där och har inte bjudit hem någon under de år vi bott där. Vi har bott där nästan lika länge som vi försökt få barn. Det enda ljusa i mitt liv är min sambo. Men jag har svårt att glädjas åt att jag har honom för vanrtrivseln tar överhand när jag är hemma. Nu har jag åkt hem till mina föräldrar för ett tag. Vet inte hur jag ska orka ta mig upp igen. Ångesten äter upp mig innifrån. Vet inte vad som gör att jag mår så himla dåligt. Det är jobbet och hemmet mina tankar fokuserar på. Men jag tycker det borde vara det faktum att jag är barnlös som är problemet. Men när jag vaknar mitt inatten är det alltid min vantrivsel hemma som jag tänker på först. Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Känner att jag sitter i en rävsax. Jag orkar inte plugga mitt i detta helvete, så då får jag väl ha mitt skitjobb som jag inte känner att jag utvecklas i. Vad det gäller hemmet så har jag att välja på att flytta själv eller bo kvar och vantrivas. Jag älskar min sambo över allt annat men vad ska jag göra när jag inte vill vara hemma. Jag måste tyvärr bo där resten av livet om jag vill vara ihop med honom. Jag undrar ofta om allt skulle bli lättare om vi fick barn. Det tror jag, men vad händer om vi aldrig får det. Ni känns så himla starka allihop. Önskar att jag vore som er.

icka: Det där låter som en bra plan. Jag hoppas för dig och du hoppas för mig, så som det alltid varit

Älvan:
För det första så skickar jag en massa kramar till dig för det behöver du nog nu. För det andra så verkar du ha hamnat i ett vägskäl som nog är ett av dom jobbigaste. Finns det ingen möjlighet för dig att fixa till i hemmet så det passar dig och dina behov? Kan inte din sambo tänka sig flytta? VAD är det som gör att du vantrivs?
Självklart kommer ni att få barn, en hel drös ska du se. Men vägen till ett barn är många gånger lång och krokig. Bara det att du iallafall går upp ur sängen varje dag visar att du har styrka. Du är stark, det är du, men ibland kan det vara svårt att se sin styrka när man mår dåligt

Hej allihopa

Oj, nu har det hänt så mycket här under dagen att jag knappt hänger med.... Börjar med att svara Älvan.

Älvan: det låter som att du mår riktigt dåligt och det gör mig ledsen. Vi vet alla här att det är tungt att kämpa med att få barn och kan nog alla känna igen oss i att det kan vara övermäktigt ibland. Jag vet inte vad du varit med om, men kan förstå att man kan köra fast i det allt det här. Det jag undrar när jag läser ditt inlägg är om du har någon att prata med, förutom din sambo? Det kan vara skönt att prata med någon utanför hemmet ibland när man kört fast. Någon som kan hjälpa till att bena ut problemen. En annan fråga är om du har sökt hjälp utifrån någon gång? När jag tyckte det var extra tung gick jag hos kuratorn på KK och det hjälpte mig. Det finns ju också andra alternativ, såklart, beroende på vilken ort du bor på. Jag hoppas verkligen att du hittar något som funkar för dig och som kan lätta bördan för dig i alla fall lite. Kram!

Ps: tror jag kan tala för alla när jag säger att vi andra inte alltid är starka. För att ge några exempel, så gick jag ut från jobbet och grät förra veckan och tiden kring mens är i princip alltid katastrof med otroligt dåligt humör och gråt... och fullständigt osocial var jag nog minst i en månad efter sista ma. Ds

Pillan: ett VG till! Grattis!

Icka: oj, vilken dag du har haft. Vad stark du är som står på dig och protesterar mot att bli så här dåligt behandlad. Bra gjort! Hur känner du inför svaret? Jag måste säga att det ser ut som att de tar dig på allvar och att de ska ta upp problemet med de berörda.

Pillan: du får sörja... och jag förstår att det är barnlösheten du sörjer. Det är det inte svårt att känna igen sig i. Jag kunde knappt ens låtsas le när sista kollegorna sa att de var gravida. Hoppas det känns lite bättre när du får se bebisen.

Jemema: välkommen hit, men beklagar det du går igenom. Här är det ok att vara ledsen och ta en paus från försöken ett tag.

Tack för alla tips hur man klarar åldersnoja och syptomletande fram till BIM! Ni är för bra tjejer!

God morgon flickor!

Älvan: Det låter som att du som Pillan skrev nått ett vägskäl. Undrar oxå vad som gör att du vantrivs, är det lägenheten/huset, utemiljön, orten? Inomhus kan man ju ändra men är det ort eller utemiljö är det kanske lite svårare. Varför kan inte din sambo tänka sig flytta om du mår så dåligt av att bo där? Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att inte orka ta sig för något att känna sig apatiska. Jobbsituationen går ju oxå att ändra på men nu är ju tyvärr inte jobbmarknaden den bästa. Men vi tror på dig och finns här för dig. Kram.

Ninni: Jag blev glad över att jag fick svar så snabbt från repro på mitt mail. Jag har inget intresse av att träffa läkaren igen, det räcker om chefen tar ett snack med honom.

EGO: (Lite intimt) Jag har ingen som helst sexlust längre, det pirrar inte ens till. Jag är inte intresserad och tar heller inga initiativ. Igår var vi "tvugna" att börja få till det om vi inte ska missa äl (om den kommer) Det tog låååång tid innan jag var redo och sambon såg jättelessen ut. Mitt i allt råkade jag sucka lite uttråkat, jag vet att det är tabu att göra så, men kunde inte rå för det. Sambon märkte givetvis detta och blev ännu ledsnare. Hur fasen ska man göra för att få tillbaka åtminstånde en liten gnutta lust?

icka, det är nog snarare onormalt om inte sexlivet rubbas av den här karusellen Att ha sex på beställning är helt värdelöst. Förhoppningsvis förstår din sambo att det inte är honom det är fel på, du är bara arg på situationen.

Älvan, jag tycker DU är stark som tar upp dina problem!! Men jag undrar som de andra, vad är det för anledning till att du inte trivs i ditt hem? Och varför kan inte din man tänka sig att flytta om du mår så dåligt av att bo där? Personligen tror jag inte att ett barn är lösningen på dina problem. Man ska veta att ett barn ställer stora krav på ert förhållande. Och om du inte trivs hemma nu så förstår jag inte varför det skulle bli bättre om ni fick ett barn? Även om det i sig är en lycka förstås.
Det är så jobbigt att ha det tufft på alla plan. Du har ingen fristad. För någon som har det motigt på jobbigt kan det kännas skönt att komma hem. Och tvärtom. Usch, jag skulle så gärna vilja hjälpa dig på nåt sätt! Sänder styrkekramar.

icka: Det mest osexiga och icke-tändande man kan tänka sig är att ha sex på kommando. Det går bara inte. Så nu har jag bestämt mig för att inhandla glidmedel bara för att vi ska kunna ha sex när det är ÄL tider.
Men sexlust, nej det har jag nog inte haft på länge...
Och att du suckade behöver ju inte vara mot din sambo, du behövde bara byta luft i lungorna. Åk bort ett tag och bara rå om varandra. Kanske rollspel eller leksaker hade fungerat. Inför och prova nya saker