30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet

Bettan: Kan det vara möjligt att du fått äl redan på dag 9? Eller kan det vara så att östrogenet putte på en redan påbörjad cykel, om du förstår hur jag menar?

Pillan: Din kurva ser jättefin ut.

icka: Min sambo började vara på mig om att "bilda familj" när vi varit tillsammans i ca 6 månader. Men då sa jag stopp för det var lite tidigt.
Nu på tisdag så firar vi 9 år och jag har fortfarande inte gett honom ett efterlängtat barn. Han säger varje dag att han älskar mig och att han kan tänka sig ett liv utan barn bara jag stannar med honom. Men hur kan man stanna med någon och ha det på sitt samvete att man inte kunde ge dom det dom önskade sig mest? Nej många gånger känner jag likadant som dig, att den ovissheten ligger och gror om han stannar eller inte.

MEN, vi kommer att ge dom ett barn. Och oss själva! Hoppet är inte ute för någon av oss och därför SKA vi fortsätta kämpa. Denna resan kommer att stärka kärleken till vårt/våra önskade barn

icka: Jag fattar ingenting. Nej, känns inte normalt med ÄL så tidigt, brukar ha mellan dag 12-16 (oftast dag 14). Fast min kropp är ju helt upp och ner, så vem vet. Vet inte hur/om levaxinet påverkar heller Konstigt värre.

Pillan: Men vännen, vilken press du sätter på dig själv. Om han säger så så ÄR det så. Låt honom ta ansvar för sig och sina känslor. Själv har jag alltmer börjat landa i en tanke på adoption om allt annat skiter sig. Gillar fortfarande inte tanken alls, men har börjat titta på den iaf.

Jag hoppar in i den här tråden. Vi fick vårt tredje missfall för 2 veckor sedan.

Mary Lo: Välkommen!

Bettan: Börjar också vänja mig lite vid tanken på adoption. Har tagit upp det med mannen min och han slog i vart fallinte helt bakut I början av vårt förhållande visste han inte ens om han ville ha fler barn. Till slut fick jag nog med allt velande blev ju bara äldre och äldre och sa att han fick välja på mig och försöka skaffa barn någon gång i framtiden annars hade jag flyttat ut. Han blev tårögd och sa att det var klart att vi skulle försöka skaffa barn i framtiden... Och att han ev kan tänka sig adoptera kändes lite skönt i vart fall .

PP och icka: Det är klart att ni kommer ge dem ett barn i framtiden. Men jag kan förstå att det är jobbigt att känna det på det sättet även om det ABSOLUT INTE är någons fel att ni inte blivit föräldrar ännu, men den som väntar på något gott...

PP. Usch då, och jag som gnällde över att det tog 6 månader att bli gravid, jag har haft så oförskämt lätt tidigare (med tanke på att jag har PCO) *skäms lite*.
Jag förstår din, och er andras, ångest över att inte kunna ge sambon ett barn. Jag är väl bekant med den, då vi har haft samma diskussion många gånger. Men jag är inne på ettans spår - du lyssnar nog inte på din sambos ord om du tror att det är barn han önskar sig mest.

"Han säger varje dag att han älskar mig och att han kan tänka sig ett liv utan barn bara jag stannar med honom."

Det är ju DIG han önskar sig mest av allt, det är ju precis det han säger ! Män säger ju oftast vad de menar, medan vi kvinnor (ja, jag vet , jag generaliserar) alltid ska analysera och kommer fram till att även om de säger så, så menar de säkert nåt annat.

Det är klart att ni alla kommer att bli gravida igen, och det MÅSTE gå bra nästa gång. Jag har ju bestämt att detta är en turtråd!

Välkommen MaryLo, beklagar dina mf.

Bettan: Ibland sätter jag en enorm press på mig själv, speciellt när det kommer till denna barn-karusellen som för övrigt är den sämsta jag åkt.
Min sambo är definitivt inte främmande för adoption då han själv är adopterad från Colombia, men jag vill genomgå allt jag kan för att få ett biologiskt innan jag tänker mer på att adoptera

Viktoria: Jag väntar tålmodigt och hoppas att det en dag blir vår tur

TT: Men nej, inte ska du skämmas Det finns så många nivåer av PCO så det är fullt normalt att vissa har "lättare" än andra.
Jag inbillar mig gärna att sambon vill ha barn mer än mig, men det är ju mycket för att man fastnat i denna härvan där allt handlar just om att bilda familj. Nära och kära runt om en blir gravida och får barn vilket gör att man själv känner en press. Så lyssnar på sambon gör jag, jag tror bara att jag har svårt att ta åt mig av det.

Generalisera du gärna för jag tror vi alla vet att du har rätt Män vet oftast inte hur dom ska ljuga eller ta sig ur situationer, därför säger dom som det är. Vi kvinnor ska analysera allt, konspirera mot varandra och dra så många vita lögner som möjligt

Nä nu är det verkligen vår tur att få det där efterlängtade plusset

Mary Lo: Beklagar ditt missfall och önskar dig välkommen hit!

Tack, vilket fint välkomnande!

Vi ska väl försöka oss på någon form av utredning, men jag är osäker på hur man går tillväga. Är det någon av er som vet hur man gör då (har ju inte läst hela tråden förstås)? Bör man söka sig privat? Det är ju en enda djungel känns det som...

Jag har bara fått tidiga missfall och endast hunnit vara glad i ett par veckors tid per gång. Det senaste plusset blev jag inte ens glad över, eftersom det kändes som att det skulle gå åt helvete ändå. Det enda som gör att jag är optimist är det faktum att jag verkar ha lätt för att bli gravid, men det fastnar ju liksom inte.

Skönt att hitta människor i exakt samma situation faktiskt, det känns ju lite annorlunda idag än för 5-6 år sedan (jag är 31) och jag kan verkligen höra den biologiska klockan dunka (inte ticka) inombords...

Välkommen, Mary Lo.

Nu börjar vi bli ganska många; skall vi fixa en separat medlemstråd så man kan hålla reda på alla och allas historier? Kanske finns saker som en testat som kan hjälpa en annan etc?

Jag kan fixa en om övriga tycker det är en bra idé.