30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet

Tack tjejer Det är så skönt att veta att någon förstår en i allt.
Jag brukar säga till när det blir för mycket bebisprat och hon accepterar oftast det och förstår att det är jobbigt. Men jag vill ju helst kunna vara riktigt glad och kunna följa henne i allt. Men när både jag och sambon lider av att ALLA runt om oss har barn eller är gravida så är det svårt...
Jag vill inte peka finger åt någon men omedvetet så gör jag det åt mig själv. Och nu pga att det tagit så lång tid sedan mitt MA och jag fortfarande inte är gravid så har sambon börjat tänka att det är fel på honom också. Så ibland blir det kaka på kaka och inte hinner man äta upp något av det...

Idag är en jobbig dag, men innerst inne vet jag att morgondagen kommer att vara bättre. Det är den alltid...

PP: Grattis till ditt vg! Även om jag förstår att det är svårt för dig att glädjas över det nu när tankarna finns på annat håll. Det kan vara jättejobbigt det där med närståendes sorg, så som i ditt fall din sambos. Det lägger ytterligare sten på bördan genom känslor av skuld och maktlöshet över att inte kunnapåverka situationen. Håller med föregående talare i att det inte finns mycket rättvisa i detta, liksom det inte heller gör i mkt annat i livet. Hoppas verkligen att det vänder och att denna tråd blir en riktig turtråd, men en hel drös av sommarbebisar!

Jag har koll på Bettan och Ickas mf/ma, men när var det ni andra hade ert senaste?

Vill bara säga att jag tycker den här tråden är fantastisk! Alla härinne verkar så otroligt empatiska och normala, till skillnad från andra trådar jag varit i... Här kommer jag nog också hänga ett tag, om jag får vill säga! :) Ni verkar ju ha en rätt bra "sammanhållning" ni som är härinne...

PP: hur gick det igår på middagen?

Hej hej!

Jag hade mitt senast mf 18 sept.

Förstår att det är jobbigt att se din sambo ledsen. Att se någon man älskar ledsen är hur jobbigt som helst.

Min man är tvärtom. När jag säger att jag ibland tycker det är jobbigt att se magar kan han inte förstå det. Han kan bara känna en glädje över att de har lyckats. Jag tror att han så stenhårt tror på att vi kommer att lyckas någon gång och så har han två friska barn sedan tidigare som säkert också hjälper. Men det kan också vara jobbigt ibland. Kan ju inte riktigt dela samma känsla runt mina mf. Hoppas ni förstår vad jag menar...

Tankar: Vad bra att du känner så inför denna tråd för det är ju faktiskt syftet med den och du är välkommen att stanna så länge du vill.

Bettan: Jag läste denna tråden först igår och när jag sedan läste den andra så förstod jag nästan att det var henne du menade. Livet är bra orättvist. Som "tur" e är hon redan i en tråd där vi är många som vet vad hon går igenom och kan stötta henne. Tyvärr är det för många nu i den tråden som det gått illa för samtidigt som det tack och lov verkar gå bra för de allra flesta.

Pillan: Håller med Bettan och Ninni, prata med din vän och be henne tona ner det lite. Det finns väl andra hon kan prata bebis och graviditet med? Jag och min vän har kommit överens om att bara prata om hennes graviditet när jag drar upp den. Hon kommer sällan med något spontant vilket jag är glad över. Kan inte ni göra samma deal, för då blir det ju lite på dina villkor.

Viktoria: Jag tror som jag säkert sagt flera gånger tidigare att männen inte kan sätta sig in i hur vi känner och tänker inför bebisar och graviditeter. Vi har det så rotat i generna att vi ska få barn, någon att älska och ta hand om och när den "mattan" dras undan så är det naturligt att reagera som vi alla här inne gör. Männen har det lite lättare där för de har inte våra hormoner och deras gener är programerade till att "tömma och glömma" om du förstår mig. Deras uppgift från början var att befrukta för att få mänskligheten att leva vidare och vår uppgift var att uppfostra. Se på djuren. Inte för att våra män är lika dana när det gäller att tömma och glömma som stenåldersmännen var men jag tror att de har lättare för att se det positivt än vad vi har. I mitt fall är det ju fel på mig och det har tagit hårt på mig. Ibland önskar jag faktiskt att felet (svårigheten att bli grvaid) låg på honom så att en skuldsten hade lättat. Du har nog rätt i att din man ser det utifrån sitt perspektiv, han har redan 2 friska barn och han har därmed lyckats redan och kan glädjas med andra. Hade jag redan haft 2 barn hade jag nog inte kämpat så för ett tredje. Usch vad flummigt detta blev.

TT: Jag hade mitt MA i början på januari. Jag skulle precis gått in i vecka 13, alltså över de "magiska" veckorna. Men det gick inte som planerat...
Och efter det har det inte hänt någon. Ingen graviditet så lång ögat kan nå.
Innan dess hade jag ett MF i vecka 7 (april förra året).

Det är nog det som känns jobbigast, att se min sambo ledsen. Skuldkänslorna hugger som knivar i bröstet på mig för jag vet att det är mitt "fel" att han inte blivit pappa. Jag vill inte peka finger eller lägga skulden på någon, men vid dessa stunder gör jag det...

Gårdagen gick bra trots allt. Jag lyckades spåra in oss på det mesta som inte hade med barn att göra. Plus att jag fick henne att spela lite Wii
Fördelen med min väninna är ju som sagt att hon lyssnar och förstår, men ibland så "glappar" munnen så mycket på henne att hon inte tänker på vad hon säger. Men hon är trots allt min vän och jag accepterar henne med alla hennes fördelar och nackdelar, precis som hon gör med mig

Idag är en bättre dag, ja än så länge. Nu tänker jag snabbt fly detta rummet för sambon har bestämt sig för att skruva upp hyllor *suckar högt så han hör det*

icka: Det är lite av den dealen vi har. Men ibland blir hon så ivrig att hon bara halkar in på ämnet av misstag

Flyttar fram

TEMPARE:

Icka76: www.fertilityfriend.com/home/2102b4
PillanPernilla: www.fertilityfriend.com/home/153987
BettanB: www.fertilityfriend.com/home/BettanB

Jag fick ytterligare en höjning på tempen idag. Bra eller dåligt?
(jag fattar fortfarande ingenting så nu ska jag nog gå tillbaka några sidor och läsa länken igen)

PP: Vad bra. Tänkte på dig och din sambo för vi har det ganska lika hos oss. Sambon vill så gärna ha barn och han kan lixom inte acceptera att det kankse inte blir några. Min största skräck är att han ska lämna mig för det och jag är livrädd att föra det på tal. Innerst inne tror och hoppas jag på att han inte kommer att göra det, men det ligger ändå där och gror, otryggheten.