Det var jag Pimpis, som fick rådet att byta plats på jobbet och sätta mig på kollegans stol, när hon skulle gå på föräldraledigt 
, för att det skulle smitta av sig. Norrbagge skrev 2009-07-28 00:22:16 följande:
Skulle vara så himla intressant att höra exakt VAD man säger till någon barnlös??! -ska man bara ignorera er.. blir ni nöjda då?!
Något som fick mig att backa från en del vänner, dvs, de lämnade inte mig för att jag var bitter, utan jag övergav några av de....de sög energi helt enkelt på många sätt...
Det var just för att de aldrig nästan kunde hålla tyst utan det var som att de hade ofrivilliga tics med råd, bara för att de själva hade fått barn.
Jag önskar att de hade kunnat lyssna mer och inte bara köra över mig med råd. Bara lyssna mer, finnas där när man är ledsen och försöka muntra upp på annat sätt.
Inte vet jag, göra andra saker och inte prata om just barnfrågan. För det hjälper heller inte att vända på steken och tjata öronen av den barnlösa med sina barn.
En del följer gladeligen med i varje steg som de andras barn tar, medan för andra gör det bara ont.
En lagom balans skulle jag vilja säga. Har inte den barnlösa sökt hjälp så fråga försiktigt kring det och om de är osäker på att ta första steget, fråga varför.
Har de varit till läkaren så lyssna om de vill berätta, men vänta annars mer på att den barnlösa ska börja prata, om och när de vill.
Det jag märker är att med en del blir allt så krystat, men det behöver inte vara så. Varje gång man träffas mer eller mindre behöver inte handla om varför man har barn eller inte och hur man ska vinna över varandra på andra sidan, dvs barnsidan.
Säger inte att du gör så men jag fick känslan av det tidigare... vi blev bla uteslutna från middagar med barnfamiljer och fester och nu helt plötsligt så blir vi mer uppmärksammade och då backar jag, för då blir det fel åt andra hållet...
"Är vi nu helt plötsligt mer populära när vi har barn? Nä tack, då har jag hittat nya vänner på vägen som förstår mig bättre och tar mig för den jag är".
Nu har vi fått barn efter flera års försök och hjälp av läkarna.
Hon är nu fyra månader och redan för ett par veckor sedan har vi fått erfara råden komma från bekanta "Åååh vad hon suger på handen. Det sägs att det blir många barn då förstfödda gör det!"
Och det av en nära släkting som vet problematiken för oss, men ändå var tvungen att säga att;
"Jo men det var ju säkert för att ni slappnade av. Man ska inte försöka för mycket!"
Och det av den enkla anledningen att vi precis hade gått klart föräldrautbildning inför adoption och stod i kö. Det var som att allt annat vi berättat var som bortblåst...
Vi hade tydligen slappnat av ! ! ! Det var som en bitchslap i ansiktet.
Och nu få höra "Åh vad er dotter dreglar bla bla bla" Vi har knappt landat efter första kampen så syskon känns väldigt långt borta, men ändå kan inte folk låta bli att fråga när nästa nu kommer "Nu kan ni ju det här osv"... Hallå!
Jo just ja. Som tillägg till spy galla listan
En kollega frågade om han skulle visa hur det går till för han har tre barn
!!
Ja jisses. Det är inte min man det är fel på...så nog hade han fått kämpa !
