"Så här blir du gravid!"

Jag har också fått höra att vi borde adoptera istället för att längta och vänta. Problemet är att vi inte ens får adoptera för att jag har ep och anfall.
Men det tror inte ens folk på, det låter ju inte klokt. Nej det låter inte klokt men tror de verkligen inte att jag vet vad jag pratar om och har kollat upp detta?

Inte bara det att adoption är en jättestor process (som en graviditet utan magen), jag fattar inte hur hon tänkte alls.

1. Adoptera. (För det är ju hur enkelt som helst, eller hur. NOT!)
2. Då kommer du nämligen "slappna av/tänka på annat/inte känna pressen" och få en egen biologisk bebis

Det var en så konstig kommentar att jag inte ens kunde göra annat än att stirra.

OK, så här var det för oss - sedan får ni "läsa ut" vad ni vill av det, om det nu gör någon nytta:

Försökte i 2 år innan det hände någonting. Min mens kom inte tillbaks efter att jag slutade med p-piller, och jag svarade dåligt på Pergotime (i april, 1 år efter att jag slutat med p-piller). Fick order om att gå upp i vikt och gjorde det, och fick sedan börja med hormonsprutor (Menopur) som avslutades med en ägglossningsspruta när äggblåsan var tillräckligt stor. Hade sex MASSOR av gånger inom de 40 timmar från det att man tar äl-sprutan tills ägget släpper. Vi var enormt stressade över att vi inte blev gravida, påbörjade en adoptionsprocess parallellt med hormonerna. Dock var det kö till den obligatoriska adoptionskursen som man måste gå innan man får ställa sig i kö för utredning (i vår kommun), så kursen startade först i mars. Då hade vi tre misslyckade hormonstimuleringar bakom oss och jag var tämligen deprimerad.

På fjärde hormonstimuleringsförsöket lyckades vi - tack vare hårt "sängarbete"! Min man skulle åka bort "24 timmar" efter att jag tog äl-sprutan, hann ha sex 3 ggr innan dess... Jag hade 3 mogna ägg på G, 2 för mycket, men bara ett av dem blev befruktade. Vi kände oss mindre stressade just den gången, förmodligen för att adoptionskursen hade startat, vi hade skickat in papprena för hemutredning och hade hittat en adoptionsorganisation med ganska kort väntetid (2 år...). Är nu i v. 20, men vågar inte glädja mig riktigt än, någonting KAN ju gå fel...

Önskar er alla lycka till!!!!

  

Denna är min favvo: "stå på händer i en kvart efter"

Rådet fick jag av en bonde som inseminerar kor. Undrar om korna står på frambenen ????

Kan ju säga att jag aldrig lärt mig stå på händer heller. Oturligt. Men lila underkläder har jag. Och coca-colan funkade ju uppenbarligen

"IVF? Provrör? Men blir det ert barn då?"
Nej läkaren tar tillbaka det sen....

fan vilka underbara människor det finns....hrm....   

Nån har säkert sagt det förr för jag har inte läst alls sen igår,men du har faktiskt uppåt väggarna fel! Man kan INTE bli infertil/få svårt att få barn p.g.a ens eget psyke! De där som blivit gravida av ditten och datten SKULLE blivit det ändå! Ren slump! Det är såna som du och dina kommentarer vi INTE vill höra mer för det är rena myterna! Du kan omöjligtvis ha nån förståelse för hur det känns för oss som försökt i _åratal_ mot dina endast två månader. Snälla,låt oss ha vår tråd ifred!

Voj voj, just det där "det skulle du tänkt på när du var yngre" gör mig galen! Har hört människor som jag tyckt verkat vettiga säga saker som att man i stort sett får skylla sig själv för att man inte "skaffade" (hatar det uttrycket!) barn när man var 20...

Det jag kan reagera på ang. hela "slappna av teorin" och dittan och datten. HUR är det då möjligt att människor blir gravida under vidriga omständigheter, till följd av våldtäckter, i krig, svält och fattigdom etc etc etc. Omskurna kvinnor får också barn, läste att man ska komma samtidigt för att det ska ta sig bäst och är man omskuren som kvinna blir det inte mycket av det... Varför vägrar folk inse att det kan ha med andra saker att göra? Grrr

GAPSKRATT! :)

Sjalvklart kan jag omojligtvis veta. Darav mina ursakter i inlagget samt de efterat. Jag vet bara att jag var konstant yr i tva ar utan att veta varfor eller fa nagot vetenskapligt bevis pa det, och sedan fatt diagnosen generaliserad angest och fatt terapi och tabletter och gradvis forsvann yrseln - aven om jag var 100% overtygad om att nagot var fysiskt fel. Sen dess har jag lart mig av andra har i traden att psyket tydligen inte kan paverka graviditet, sa jag ber sa mycket om ursakt.

Forstar att ni som forsokt sa lange har forsokt med ALLT och hort alla rad. Sa som sagt kravlar jag mig upp ur lejongropen och later er ha er trad for er sjalva - forstar att det behovs! Sjalv ar jag absolut livradd over att inte kunna bli med barn och oroar mig redan nu for det - har redan fatt radet att slappna av, vilket ju ar helt omojligt. Sa det ar skont aven for mig att hora av er har att det inte spelar nagon som helst roll.

Lycka till allihop!

Mina damer och herrar. Jag VET varför jag blev gravid!

Försök 1: Ägde ingen kolonistuga ---> IVF ET misslyckades
Försök 2: Ägde ingen kolonistuga --> FET misslyckdes
Försök 3: Köpte en kolonistuga!! ---> FET lyckades!!

Så där har ni det. Köp kolonistugor, hela bunten!