Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

med mina bonusbarn har jag inget som helst problem - det jag kan tycka är oerhört jobbigt är den obefintliga kontakten mellan mammorna och min make... det sköts genom advokater pga tjafs och gnöl och gnäll och jag är så in i beng trött på att det ska tjafsas om minsta lilla grej. Herregud, varför är det så svårt att svara ja tack eller nej tack och sen är det bra.... ?

Det är säkert väldigt olika vad som är jobbigast. Man har ju inte valt varandra och har dessutom inga blodsband = inga självklara anledningar att egentligen vilja vara med varandra. Det kan ju växa fram en stark kärlek ändå men det kan ju kännas som ett krav och och kärlek och krav är ju en dålig kombination. Detta kan säkert vara ett hinder för att mer spontana känslor växer fram. Man vet ju hur kul det har varit att dejta någon som man tidigt förstår förväntar sig barn och äktenskap, innan man själv har hunnit tänka tanken. Personligen har det på det hela taget funkat bra att få bonusbarn, jag tror det är enklare för oss på ett sätt eftersom vi har ett par barn var vilket ger en viss balans. Han har huvudansvaret för sina, jag för mina och ingen förväntar sig att vi ska älska varandras barn lika mycket som våra egna. Det vet barnen också om och verkar acceptera. Det som är lite lurigt för mig just nu är att jag har lite olika känslor för mina olika bonusbarn...vad tycker du själv?

Att lägga tid, engagemang och pengar på någon annans beslut tycker jag är de tyngsta bitarna.
Sedan bortfallet gällande detsamma från min gubbes sida (han lägger tid, engagemang och pengar på nåt han kunde lagt på vår familj istället) är också en del av det som kan kännas lite jobbigt då och då.

Jag har inget ansvar liggandes på mina axlar men eftersom jag bor tillsammans med min gubbe så drabbas jag indirekt (mer tvätt osv=mer tid, större matinköp=dyrare, en människa till i hemmet=mer engagemang.

Att sedan alltid bli utpekad som den onde (gör du för mycket "lägger du dig i" gör du för lite "stöter du bort barnet" tar du en fight "försöker du bestämma utan att ha någon rätt till det" ställer du något krav i hemmet borde du "anpassa dig efter biomammans regler då det är HENNES barn inte ditt" får du problem med barnet någongång så ska du "dra dit pepparn växer för passar det inte så flytta då" känner du dig åsidosatt så "är det din skyldighet att sätta sambons barn framför dig själv, även ditt eget barn ifall du har ett" och om du tvivlar på relationen någongång bör du ha i åtanke att "barnet är ett offer som inte valt dig och passar det inte så DRA!!!and the list goes on and on and on...)

Men annars är det huuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur underbart som helst

Hmm, det jobbigaste är att se den "spänningen" som är emellan bio-pappa och bio-mamma och allt det knäppa dom gör, säger och krånglar till.
Och jag kan inte säga något för då får jag dom bägge på halsen och blir automatiskt, the evilone.

Deras mor.

Skönt att inga hoppat in och börjat skälla på oss ännu. Jag känner precis som ni. Min mans ex kan klampa in hos oss och typ ta godis ur vår godisskål bara för att hon bodde här innan de skiljde sig. Jag avskyr det. Tror det skulle göra mycket om vi flytta till ett nytt hus!

det där hade jag problem med när jag flyttade in till maken.. Men jag slog näven i bordet och sa att om vi nu inte har råd att köpa ett eget gemensamt hus så ka åtminstone ex-häxan ut från huset i fråga om allt... 

Vi har totalrenoverat huset invändigt så nu känns det som VÅRT hem och inte deras. Hennes ande har liksom lämnat huset nu så nu känns det mer okej dom fåtal gånger som häxan dyker upp i dörrposten (för längre än så kommer hon inte in... )

Enkelt! BIO-MAMMAN!
Vem vill ha sin mans förra stora kärlek inpå livet (nästan) hela tiden?? Inte jag.

Inget just nu, men det kommer och går saker precis som med allt annat.

sarasara82 skrev 2009-02-12 21:39:08 följande:

Gaah jag känner igen sånt där, så gör min mans ex också och så dyker hon upp hur som helst utan förvarning.